Musikminne från Lingon

Foto: Press

Både Ingrid Johansson och Walter Kloo har tidigare släppt musik i andra sammanhang och under andra namn men under namnet Lingon släpper de musik tillsammans. Singeln Kantarell är först ut och såhär är det. Vissa dagar kan man verkligen känna att någon målat med grå färg över allt man ser. Då är det så fint att lyssna till en låt som Kantarell som för varje sekund den pågår gör världen och humöret lite mer färgglatt med mjuka penseldrag. Låten känns lite som en tonsatt promenad i skogen där man går och letar efter svamp. En varm, nära och på alla sätt upplyftande låt. Idag gästar duon bloggen med varsitt musikminne! 

Året var 2012 och jag gick sista året i lågstadiet. Vid den tiden kretsade mina största drömmar kring två saker, att bli rockstjärna eller fotbollsproffs. Hemma satt jag timme efter timme med gitarren i famnen och försökte planka riff från Slash och låtar av The Beatles, samtidigt som jag fantiserade om hur det skulle kännas att en dag stå på en stor scen framför en jublande publik. 

I Svenskfinland arrangeras med jämna mellanrum musikfestivalen Skolmusik, där skolelever från olika håll får möjlighet att uppträda inför hundratals andra unga skolelever. När vår rektor berättade att just vår skola blivit utvald att delta, och att vi skulle framföra Wild Dances av Ruslana, gick ett närmast elektriskt lyckorus genom kroppen. För mig var det här något enormt. Plötsligt skulle jag få göra på riktigt det jag så länge bara hade drömt om framför tamburspegeln. 

Veckorna innan framträdandet fylldes av repetitioner med skolbandet. Vi nötte låten om och om igen tills varje övergång satt i ryggraden, men trots det växte nervositeten för varje dag som gick. När den stora dagen väl kom stod jag bakom scenen med hjärtat dunkande hårt i bröstet, oförmögen att tänka på något annat än publiken som väntade där ute. Sedan hände det. Vi gick upp på scenen, konferenciererna presenterade oss och applåderna sköljde över lokalen som en våg. Framför oss bredde ett hav av skolelever ut sig, och när skriket från publiken nådde scenen kändes det nästan som att marken gungade under fötterna. Jag minns fortfarande den där första sekunden, kraften, ljudet, adrenalinet och känslan av att vara fullständigt uppslukad av ögonblicket. 

Det är en känsla jag aldrig riktigt har kunnat släppa. Och kanske är det just därför jag fortfarande gör musik idag. I jakten på att en dag få uppleva den där magin igen. 

/ Walter Kloo 

Jag har alltid sjungit, det kom innan talet och min mamma brukar säga att enda gången jag inte sjöng under barndomen var när jag sov. Varför vet jag inte riktigt, ingen i familjen är musiker och ingen av mina äldre syskon var riktigt lika intresserade av musik och sång som jag. Men något händer i mig när jag sjunger, det är som att nerver, hjärna, hjärta och själ kopplas samman och för en gångs skull talar samma språk, känner samma sak. 

Jag beskrevs ofta som dramatisk, känslostark och kanske lite överdriven som barn. Det kändes som att mina känslor aldrig riktigt fick plats i andras liv. När jag nio år gammal satt på golvet i ett hotellrum slogs plötsligt MTV på, musikvideon till Brick by boring brick med Paramore slogs på och jag blev alldeles förtrollad. Både sången, instrumenten och musikvideon talade till mig och för en liten stund kändes det som att det kanske fanns en plats för mina känslor ändå. I musiken och sångens värld. Efter den dagen fanns det ingen återvändo. Det är musik eller inget! 

/ Ingrid Johansson

Lyssna på Kantarell här nedan!