 |
| Omslag: Johan Bergmark |
Många av er läsare känner säkert igen Anastasía Grivogiannis från när hon gästade TOMMA INTETS låt DET STORA BLÅ. Hennes röst är ljuvlig och låten likaså. Många av mina dagar har också varit klädda i bandet Givana, där hon sjunger, och dess toner, särskilt låtar som Darling och Bränna broar. Det är låtar som varken jag eller mina dagar vill ta av mig. Stilla bedjan var en låt som länge var min nattlåt, den som till slut stängde av dagen och öppnade upp för en lugn och stillsam natt.
Just nu är Anastasía aktuell genom att hon går solo och jag måste säga att ni bör ha en plan den 16 maj och det är att se henne live på Pustervik. Då firar hon debutalbumet Göteborg sjunger Alf och jag tror det blir en kväll som kommer lyckas med att hålla ihop Göteborg lite bättre, få långgatorna att fatta varandras händer och få människor att mötas. Mycket av Anastasías musik är färgad av kärleken till Göteborg känner jag och det är förstås också som ett kärleksbrev till just den staden när hon väljer att hylla just Alf Robertson och gör det genom att bjuda in 14 andra som också har en anknytning till staden. Bland dessa märks bland annat Ina Lundström, Tomas Von Brömssen, Valter Nilsson samt Arvid Nero. Debutalbumet har också en grund i att Anastasia tillsammans med Pablo Copa och Alexander Ringbäck har kört med cover-bandet Country Efter Jobbet på Fyrens Ölkafé. Trion har efter kvällarna på Fyrens skapat en personlig och nära relation till Alfs låtar.
Första singeln från albumet har varit ute i drygt en vecka och börjar som en duett mellan en fin gitarr och Björns Olssons visslande. Singeln heter Gamla väg och Alfs version hittar vi på albumet Sånger mina vänner sjöng från 1972. Låten är i Alfs version en översättning av Take me home, country roads. Alfs version är fortfarande lika fantastisk och mjuk i sin framtoning som jag minns den. Jag har alltid haft lite svårt för den amerikanska originallåten men i såna fall är det fint när andra artister ger en nya perspektiv på låten, andra ögon och världar som tar sig an den.
På Anastasías version gästar som sagt Björn Olsson samt Jesper Lindell. Låten är uppbyggd som en duett mellan Anastasía och Jesper och jag upplever att vemodet lyfts något högre här, mörkret som sköljer över en och att låten har två otroligt fina kontraster; brottningsmatchen mellan ljus och mörkt vemod och mellan Jesper och Anastasías röster. De möts på ett otroligt fint sätt. Jesper, som själv är aktuell med albumet 3614 Jackson Highway, har en levande röst och när duons röster verkligen möts knappa två minuter in så skapas verkligen magi. Anastasía har även hon en röst som man verkligen kan ta pulsen på och hennes sätt att utforska olika uttryck, olika känslor och varje gång skapar något magiskt av det är utan tvekan otroligt.
Det är avskalat men kontrastrikt, ett ljus och ett mörker som tar varandra i hand och går längs den gamla grusvägen och blickar bakåt och framåt. Det är en fantastisk fin första ingrediens från huvudrätten som levereras i maj.
Lyssna här nedan!
