 |
| Foto: Oskar Sjöö |
Gemenskap präglar både Anastasías debutalbum Göteborg sjunger Alf samt kvällen på ett utsålt Pustervik. Erfarenheter som får två röster, ett kulturarv som får fler droppar bränsle för att föras vidare.
Känslan av just människor som möts tar sin början redan hos förbandet. BroMesas countryrock. Bandets texter som bottnar i vardagsbestyr och relationer är genomgående strålande och bandets uttryck får mina känslor att både bära hatt och klä sig för öppna vidder. Allra bäst lät det i avslutade When I'm gone som skapade en härlig stämning bland de som vågat sig fram redan tidigt under kvällen.
Anastasia Grivogiannis har med sig flera gäster under kvällen, precis som på albumet som föranlett kvällens konsert. Förutom en låt består setlisten av Alf Robertsons material. Kvällen inleds av Ina Lundström där hon läser en än mer Göteborgsk variant av Mitt land. Hon pratar bland annat om att hon är derbytorsk i slutminuterna på Ullevi och att hon är Dan Berglund på Aftonstjärnans scen. När hon ändrar Alfs ord "Men jag är glad över att jag får leva och att jag får bo i Sverige” till ”Göteborg” så låter det som att dånet från publiken hade kunnat välta både Ullevi och Älvsborgsbron.
 |
| Foto: Oskar Sjöö |
Anastasía har en fantastisk närvaro i sin röst och allra starkast lyser den när den står själv; som i den fantastiska tolkningen av Tänker nästan jämt på dig. Både jag och Pusterviks väggar har gåshud fortfarande av den tolkningen. Det är något visst när allt tonas ned förutom en stark röst. Ibland är, som ni vet, rösten det instrumentet som avger allra starkast känslor på egen hand. Stundtals tänker jag på Lill-Babs, som under Det var vi som sluta skolan 57, här utan Tomas Von Brömssen som gästar på albumet. Det är något med hennes energi och hur den både tar plats och ger plats åt alla andra i rummet. Det är en väldigt fin egenskap. Själen bjuder upp kroppens alla organ på dans i Fredagskvällsblues där Arvid Nero delar scen med Anastasía. Det är en av kvällens absolut höjdpunkter.
I Hundar, ungar och hembryggt äppelvin kommer Dan Berglund in på scenen. Det är ett rörande ögonblick och mötet mellan rösterna blir här den allra finaste kontrasten. I Alfs version gick hans röst ända in i ryggmärgen och detsamma gäller för duons röster på scenen.
 |
| Foto: Oskar Sjöö |
Det finns mycket att lyfta under konserten - som att Valter Nilsson fortsätter att ta hela världen i sin famn och liksom välter en på ett härligt sätt med sin energi - men det allra finaste är hjärtligheten som råder hela tiden under kvällen, hur publiken känns inbjuden bara genom känslorna som sipprar ut från scenen. När Arvid Nero äntrar scenen ropar någon från publiken ”Fan vå stilig han é då! Arvid!”. Det känns som att vi är inbjudna till världens finaste vardagsrum och Anastasía blir en stjärna i himlen över Järntorget under kvällen.
