"När jag flyttade hemifrån så gick mina tvångshandlingar från mitt lilla flickrum till en hel lägenhet"

Foto: Privat 

Kristina Hultbäck från Mölndal är en person som jag är glad att ha fått lära känna. Vi lärde känna varandra på ett jobb för snart fem år sedan. När hon slutade där så drog hon med mig och vi var tillsammans med och startade upp en daglig verksamhet i Mölndal. Kristina har utöver det också spelat basket på elitnivå under flera år. 

Man kan mötas på olika plan i livet och det gror förstås en oerhörd lättnad när man träffar personer som är som trygga zoner där man kan vara sig själv trots att man är obekväm av sig och allmänt ängslig. Kristina är sån trygg zon trots att hon - eller kanske just därför - också har brottats med mycket i livet. För tio år sedan fick hon diagnosen OCD, tvångssyndrom. Idag berättar hon om hur det har påverkat henne och hennes vardag och om vad hon mår allra allra bäst av. 

Hur mår du Kristina? 

- Jag mår jättebra, tack! Jag känner att jag är på en bra plats i livet och försöker stanna upp och njuta, även om vardagen rullar på i full fart. 

För de som inte vet, berätta kort vad OCD är för något! 

- Jag är ingen expert i området utan utgår utifrån egna erfarenheter, men OCD är diagnos där man kan ha tvångstankar (till exempel kan man vara rädd för att något ska hända eller vara rädd för smuts/bakterier m.m) eller tvångshandlingar (till exempel handlingar som man känner att man måste göra om och om igen tills det känns helt ”rätt”). 

Hur yttrar det sig för dig? 

- För mig utrycker det sig i form av tvångshandlingar. Jag brukar säga att jag har min OCD mest hemma och har tidigare beskrivit att när jag är inne i en dålig period, brukar jag förklara min diagnos som att jag jobbar dygnet runt utan att få någon slags återhämtning. Tänk dig att du äntligen kommer hem efter en intensiv dag på jobbet. Det enda du vill göra är att lägga dig i soffan, äta godis och titta på Netflix. Men när du väl öppnar dörren till ditt egna hem går du på nästa arbetspass! Nu handlar det om att dämpa din ångest och dina tvångshandlingar. Varenda liten pryl i hemmet ska ligga på sin plats. Allt ska vara perfekt in i minsta detalj. Om något rubbats måste du genast ställa det till rätta. Göra om och göra rätt ända fram tills det att du får "den där känslan", känslan av att allt är perfekt igen och ångesten släpper - för en kort stund i alla fall. 

Hur öppen är du med din diagnos i din vardag? 

- Jag är öppen med det och säger nästan dagligen någonting om den. Ibland kan jag nästan prata om min OCD i tredje person, till exempel brukar jag skoja till det och säga ”det här älskar eller det här hatar min OCD”. Jag är inte min diagnos, men det är en del av mig som jag har fått lära mig olika strategier för att hantera och leva med. Jag har fortfarande en lång väg att gå. Det var först förra året som jag blev medlem i OCD-förbundet och jag brukar ibland gå på föreläsningar och OCD-fikor. Jag har också anmält mig till en stödgrupp i vår, så jag ser fram emot att utvecklas mer inom området. 

Berätta något som många inte vet om OCD! 

- Att OCD har, enligt WHO, klassats som en av världens topp 10 mest handikappande sjukdomar i världen. För mig blir det då obegripligt att det pratas så lite om OCD som det faktiskt gör idag, även om det börjar bli bättre. Jag tycker därför det är viktigt att just prata om det, sprida kunskap och även visa för en andra med OCD att du inte är ensam! 

Jag läste att det var en person med OCD som beskrev det som en "det är en konstant pingismatch i skallen” - är det något du kan känna igen dig i? 

- Både ja och nej. Det beror på vilken period jag är inne i. I en dålig period med min OCD kan jag ofta fastna i mina tvångshandlingar och det tar lång tid att göra saker. Då kan jag förstå känslan av en konstant pingismatch, även om jag kanske hade refererat till en basketmatch istället med min basketbakgrund. Men jag tolkar känslan som stressig och energikrävande. Det kan jag förstå! 

- Om jag däremot är inne i en bättre period så flyter allting på och min OCD påverkar inte mig så mycket. 

När blev du diagnostiserad? 

- Jag fick min diagnos för ca. 10 år sedan när jag var 26 år gammal, men den bröt väl ut först ordentligt när jag flyttade hemifrån vid 21 års ålder. Jag har som sagt min OCD mest hemma och har alla mina prylar på plats på ett visst sätt. Jag har också många ritualer hur jag gör saker och räknar ofta ojämna siffror helst 2 gånger. När jag flyttade hemifrån så gick mina tvångshandlingar från mitt lilla flickrum till en hel lägenhet, samtidigt som jag studerade och spelade basket på elitnivå, så det var en tuff omställning. 

Foto: Privat

Har du mött mycket fördomar i din vardag? 

- Ja, det har jag gjort och det är på senare år när jag känner mig såpass stark i mig själv, som jag vågar vara mer öppen med det. Jag fick till exempel höra av en person att jag inte skulle ställa upp på den här intervjun för vad skulle hända om någon googlar på mitt namn och det står att jag har OCD. Men jag tycker att om någon dömer mig för att jag har OCD, så säger det mycket mer om den personen än om mig. Jag kan gärna bli en förebild för personer med OCD. Samtidigt har vi också fått fantastiska förebilder genom Amanda och Adina Romare som är öppna med sin OCD-diagnoser i programmet Tvångstango som gick på tv i höstas. Så OCD i sig börjar inte bli lika tabu att prata om! 

Vilken tror du är den vanligaste fördomen? 

- Jag har fått höra ”Jahaaaa, du är en sån person som tvättar händerna va?” eller den värsta som jag vet är ”Jag har nog också lite OCD för jag är alltid så noggrann och pedantisk”. Det handlar mycket om okunskap, men ibland tror jag inte andra förstår hur kraftig ångest en OCD-diagnos kan medföra när man tvingas leva med sina tvångstankar och tvångshandlingar. 

Märkte du något speciellt som barn eller kom det mer när du blev vuxen? 

- Jag har ju alltid haft min OCD och min mamma har berättat om att jag helst inte ville ta hem kompisar för ”dom kunde stöka ner i mitt rum”. Jag minns också att jag alltid ställde mina leksaker i ordning och kategoriserade efter färg och storlek. 

Hur hanterade du skolan exempelvis? 

- I skolan kunde jag fastna vid att jag ville skriva anteckningar ”perfekt”. Jag hann inte med det på lektioner så mina ”kladdpapper” lades på hög för att senare finskrivas. Det blev ofta övermäktigt och jag hann ibland inte med det jag skulle göra och kom efter i skolan. 

- Jag minns specifikt en lektion där jag bestämde mig för att skriva rent ett ”kladdpapper” från en annan lektion och missade då helt vad som sades på den lektionen. Det som sades på den lektionen kom senare på ett prov. Om jag bara hade hängt med på lektionen, hade jag nog klarat av det provet lätt. Jag minns att jag blev såpass ledsen av detta och försökte inte ens svara på frågorna. Jag lämnade in provet som ett blankt papper. Jag har också svårt att läsa böcker för att jag vill läsa det ”perfekt”, vilket har medfört att jag inte har läst ut många skolböcker alls. Det är tur att jag har såpass bra detaljminne och är envis som person, för trots detta kan jag stolt säga att jag har idag kämpat till mig 3 yrkestitlar: undersköterska, stödassistent och aktiveringspedagog med inriktning rehabilitering/habilitering. 

Vad tycker du är jobbigast i vardagen med att leva med OCD? 

- Att det kan ta mycket energi av mig och att jag stundtals kan vara väldigt trött. Ibland undrar jag ifall jag egentligen har mer energi än en normalstörd person, för att jobbar heltid eller sedan fortsätter jag mitt andra skift, min OCD, när jag kommer hem. 

Har du några knep för att hantera din vardag? 

- Struktur och rutiner för att inte min OCD inte ska bli för övermäktig. Jag behöver sköta min sömn, kost och träning för att hålla mig i balans. Jag spelar ingen basket idag, utan går mina promenader i skogen. Jag har också börjat jobba med en holistisk coach med andningsövningar och försöker meditera mer för att varva ner. Om jag fastnar i mina tvångshandlingar brukar jag lyssna på musik eller ta ett långt bad. 

Till sist, vad skulle du säga att du mår bäst av? 

- Jag mår som bäst när jag är i balans med min OCD, för då kan jag vara en närvarande och den bästa mamman till min son och fru till min man. För i slutändan är det alltid familjen som är viktigast och som betyder mest för mig!

Besök Svenska OCD-förbundet här. 

Det som ger tankarna fri sikt

Jag älskar Jeanette Wintersons citat “She looked at me like I was crazy. Most of my lovers do, and that's partly why they love me, and partly why they leave” då det beskriver min personlighet så bra. Den passar nog ofta bättre som förrätt än en tre rätters middag. Jag älskar innerligt och intensivt, ofta livet ut. Jag älskar att jag inte skulle säga stora ord om jag inte faktiskt menade dem. Ibland har det varit dumt att jag sagt allt jag menar, men det får vara så. Värre saker händer hela tiden. Jag älskar att skämta för att reglera och hantera livet. 

Jag knyter an med människor väldigt selektivt, men när jag gör det gör jag det alltid på djupet. Jag älskar att jag och min fru går på en ny restaurang varje månad. Så upptäckte jag Tant Anton i Stan, Hjördis och Barnet. Jag älskar att ta en öl sent på kvällen när sorlet avtar och tankarna får fri sikt. Jag älskar när man möter människor där det känns som att bådas humor hör hemma i ett väntrum på sjukhuset - men där varje skämt samtidigt får en att känna sig så otroligt levande. Jag älskar att ställa klockan lite tidigare varje morgon för att få ligga kvar en stund och hålla om min fru. Det skapar verkligen en trädgård i mitt huvud. En trädgård med en avslappnande hängmatta i. 

Jag älskar att logga in på Instagram och se att jag fått tio reels, varav ingen är ett egoistiskt skrik - utan snarare en dialog, en bro mellan två hjärnor. Jag är inte känslig för mängd, jag är känslig för dynamik. Därför kan hundra meddelanden i en dialog ge mig energi och fem meddelanden i en monolog göra mig otroligt trött och få mig att vilja svara först efter några veckor. Jag älskar att veta var jag har människor, att skapa band och känna en känsla av ”vi”, av ”oss”. Jag älskar när jag vågar säga nej, när jag vågar säga ja, när jag vågar säga exakt vad jag tänker på och inte orsaka flykt, bara förståelse. 

Jag älskar att se film i soffan och känna att jag för en gångs skull lyckas hålla fokus på filmen. Jag är dålig på att fokusera. Vore jag ett program på tv så hade ett reklamavbrott lett till ett helt annat program efter avbrottet. Nyheterna hade blivit till Bolibompa. Förmodligen dubbat till ett annat språk. 

Jag älskar de dagar då stressen får indraget serveringstillstånd, de dagar då inget regn, inte ens ett moln når hjärnan. Jag älskar att jag kan vara så märklig på jobbet, göra bort mig och ändå ha ett jobb kvar. Jag är en beroendemänniska och skapar lätt olika vanor, men jag älskar att de lätt blir till en sätt att se fram emot saker, som små skisser på väg att fyllas i. Som ett manus som ligger där halvskrivet och som fylls i först av olika möten, olika samtal som man vänjer sig vid. Jag älskar varje dag som min bästa väns njure fortsätter att fungera. Jag älskar att snurra på håret som en brottningsmatch med hjärnan. Jag älskar att gå in på Notino och hitta en ny parfym. Senast hittade jag Calvin Kleins Eternity for women. Jag vet, men jag älskar att jag inte orkar bry mig om sånt. Jag bryr mig alldeles för mycket om så mycket annat. 

Jag älskar att se på gamla klipp från Bonde söker fru eller Första dejten och hitta citat att spara hela livet därifrån. Jag älskar att cykla längs landsvägar och inte ha något riktigt mål. Jag älskar att ha planer fram tills den dagen då de ska infrias - då kan de framstå som lite lite jobbiga. Jag älskar att komma hem till mina föräldrar i Kalmar och se glädjen i deras ansikten, att äta kroppkakor med dem. Jag älskar att kramas, särskilt att få en riktigt genuin kram. Jag älskar att upptäcka nya artister och att få lyssna sönder låtar, i sängen, i hallen, i duschen. Att få duschdansa till Klara Tuvas Ingenmanslandet eller The Nationals Eucalyptus har varit många kvällars bästa avslutning. 

Jag älskar spontana dagsutflykter och att få besöka platser under deras lågsäsong, då känner jag mig hemma. Själv har jag ofta lågsäsong, åtminstone i alla sammanhang som upplevs röriga. Jag älskar när två personers energier matchar. Jag älskar när PR-personer lyfter vikten av det arbete jag gör med bloggen. Inte bara före utan även efter jag har skrivit något. Jag älskar när mina bestämda åsikter blir prövade, när min världsbild omkullkastas. Jag älskar leenden, att bli förstådd och att förstå. Jag älskar när personer uttrycker sig spontant, när de vågar göra bort sig och vågar vara lite knäppa. Jag älskar att leva och jag älskar er. Det kommer jag alltid att göra.

"Jag glömde att ge Oskar en kram"

Jag var på ett tidigare jobb. Jag satte mig i en soffa och kände att jag snart skulle börja gråta. Jag gick till toaletten längst bort och sköljde ansiktet. Det finns simlektioner som aldrig riktigt tar slut. Det finns alltid nya längder av känslor att ta sig igenom utan att drunkna.Vissa kommentarer som jag fick på jobbet blev som affischerna jag hade i mitt tonårsrum, fast tvärtom. De affischerna klädde på min identitet, dessa klädde av och jag hittade inte mig själv längre. En del människors kommentarer blir som utgrävningar i en människas psyke. De slutar aldrig gräva förrän det mest sårbara hos en annan människa trätt fram. Visst fanns det värmegolv för huvudet även på det jobbet men nästan varje dag dömde jag ut mig själv. Det var som att montera ned möbler inför en flytt men jag monterade ned egenskaper, mig själv. När jag kom hem pratade jag om hur jag kände, samtalen där hemma blev som en mössa som höll tankarna på plats. Jag visste att jag annars skulle känna att min skalle behövde bytas, men det var mina tankar som behövde brytas. Där, när jag satt i soffan för mig själv och alla röster befann sig på avstånd, kände jag att jag aldrig någonsin vill bli en anledning till att någon går till jobbet med ångest. Jag är så glad att jag tog mig därifrån. Resan behövde bara börja inifrån - precis som alla resor behöver. 

Jag har nog alltid känt att jag är ganska konstig och tråkig och allt på jobbet fick mig att känna så än mer. Särskilt i högljudda sammanhang så blir min hjärna till en buss vars chaufför aldrig dyker upp. Allting står plötsligt bara stilla och jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller hur jag ska säga det. Jag vet att min humor på många sätt är mitt turiststråk, min personlighets Avenyn medan min hjärna är en riktig bakgata, nedsläckt med ängslig stämning. Jag är dels en person som inte vill vara för på men som också känner mig själv och vet att jag kommer höra av mig ändå. Jag är också en person som i kommunikation med mig själv ofta säger nej till saker men som i kommunikation med andra ofta säger ja. Det inre tvivlet vill samtidigt vara alla till lags, därför blir ett inre nej till ett yttre ja. Jag tror att min hjärna ofta hade behövt vara som ett obokat hotellrum där den får kläs av, bli till ett spa för invärtes bruk. Få duscha bort alla tankar. Ibland är det som att det enda som kommer in i mitt liv är luft, ibland vill man bara att något eller någon ska blåsa in i ens liv - eller ställa allt till rätta. 

Jag och min fru var på promenad på Hisingen. Hon är det gröna gräset under snön och den som allra mest håller ihop mitt liv. Jag sjöng på Klara & Jags Måste jag dö? med en intensitet, som om jag ville skapa fler vårtecken än att hålla hand med gräset under snön. ”Du sabbar mitt hjärta när du håller på” sjunger jag och tänker på min hjärna. Jag började pratade om en nyfunnen vän som jag alltid vill ska känna att hon kan luta sin cykel mot mitt hus. Ingen behöver sopa rent sitt inre hemma hos oss, ingen ska behöva gå tillbaka till drömmarna efter att de passerat tröskeln till våra liv, tänkte jag. Min fru kysste mig och la en post-it lapp i min jackficka. Hon höll händerna i min ficka resten av promenaden. I slutet av vägen ställde sig båda och rättade till marken under oss, som man gör hemma med hallmattan. Plötsligt, en annan väg, en kyss över ett språk som vi ska bygga på i 18 år, minst. Tänk om språket ligger där inne nu, tänkte jag. 

Vi åkte till Stockholm. Jag sa till en vän att jag verkligen beundrar henne. Hon log. Solen sken men det var så kallt att jag hade kunnat bryta av håret, att träden hade kunnat tappa sina armar. Jag funderade på om jag var en avlastning eller belastning när jag gick iväg över lekparken på ett stort, stort äventyr med hennes barn. Jag fick höra ”Där får vuxna inte gå, Oskar” men jag följde med och fattade den lilla handen som både ville springa mot nästa äventyr, mot nästa rutschkana och samtidigt stanna kvar i tryggheten. Lite senare, efter många timmar av att åka linbana, rutschkana och klättra så sprang min väns andra barn mot mig och sa ”Jag glömde att ge Oskar en kram.” Om min kropp hade varit ett ritblock där och då hade jag varit täckt av målade hjärtan. Det kändes så fint och rörande. 

Jag funderade på om jag gått igenom en slags biljettkontroll för om jag är vuxen eller inte. Jag vet fortfarande inte riktigt svaret och jag känner att det är där jag vill hamna. Där jag inte hela tiden söker efter svar på prov, på undersökningar, på vad min huvudvärk kommer ifrån, på om relationer finns kvar när jobb tar slut, på vems bussar man egentligen sitter på och vilkas man egentligen klivit av (utan att man riktigt känt det), på livet och dess mening. Hur räcker man till? Varför är förståelse den finaste egenskapen? Kanske för att den vågar doppa tårna i någon annans erfarenheter? Hur gör jag för att få behålla ett tjockt och fylligt hår som man? Varför är det så svårt att säga nej när man verkligen inte vill nånting? Varför finns det inget finare än samtal nätterna igenom? Hur kommer jag bli som pappa?  

Det är ändå sena kvällar när jag får höra en kommentar som ”Jag glömde att ge Oskar en kram” som jag inser att simlektionerna tar mig någonstans. Det är just i såna kommentarer som jag känner att livet verkligen bottnar. Några simtag till så har jag hittat fram till mig själv.

Jag längtar efter att få pussa deras pannor som svar

Måndag 

Tänk att det är dina händer som kontrollerar om jag har feber, tänk att dina och mina leder ska slitas ned på en gemensam promenad genom livet. Idag vill jag bara räcka dig till, säger jag, vara ditt hem, din dörrmatta mot livet, fortsätter jag. Idag vill jag bara räcka till. 

Tisdag 

Mina skämt har ofta ett dåligt bordsskick och när jag borstar mitt hår lyckas jag aldrig trassla ur allt som tovas, allt som knyter sig. Varken i min mage eller i mitt hår. Jag gjorde bort mig på jobbet flera gånger och mitt inre gick runt med en skämskudde, anpassad för invärtes bruk. Jag ligger i sängen och tänker på min inre skottlossning som pågår så ofta och jag tänker att jag önskar att jag vågade misslyckas mer. Att jag vågade vara ful, lukta äckligt, fråga det jag vill, boka av och boka på. Att inte våga misslyckas är att sätta upp en spärr mot de vagnar som faktiskt går någonstans - till vänner, till lyckan, till det liv man vill leva. Man kommer missa varje avgång. 

Onsdag och en inblick i ett liv jag vill leva 

Vi ligger i sängen med våra två barn. Jag ser att de försöker somna med att något håller dem uppe, något skrämmande. När jag var liten, kanske sex-sju år så tänkte jag på mycket på monster och jag såg dem lite som vågor som sträckte sig jättehögt, berättar jag. Då tänkte jag att jag sjösätter en båt här, jag lyfter lite på min tröja och pekar på min mage, den seglade från väster till öster och jag var kapten, tillsammans med er farfar och farmor och med båten trotsade jag de där vågorna. Jag tror den seglade kanske tjugo gånger och jag minns att jag kunde somna ensam, utan att lägga mig hos mina föräldrar första gången jag seglade iväg från min västra kust till min högra. Vi avslutar med att läsa en Kalle Ankas Pocket och barnen somnar intill varandra, med några få minuters mellanrum. Och jag har precis insett hur det känns när hjärtan inte har några mellanrum alls. Tidigare under dagen åkte vi spårvagn. Vi låtsades att de olika hållplatserna tog oss till olika sagovärldar. Från Narnia till Körsbärsdalen på bara några få minuter. 

Egentligen skulle vi till ett par nyfunna vänner. Jag hade tänkt att det inte går att hitta nya vänner i vuxen ålder, men det gick. Barnen var kvar i spårvagnen, som hade förflyttats till våra vänners vardagsrum och jag tänkte att krockarna främst sker när fantasin försvinner. Det är då monstren kommer tillbaka. Vi satt och åt tacos och jag pratade om tacksamhet. Att få sitta där och att jag kanske sagt ord som varit för mycket. Ord kan på något sätt bli jägare ibland, jägare som får allt som hade kunnat utvecklas till något väldigt fint att försvinna. Någon vid bordet talar bort det och vi skålar för något som vi inte letat efter, men hittat ändå. 

På spårvagnen hem pratade vi om att jag och min tvillingbror hade olika drömmar som små. Jag skulle bygga hus och min bror skulle riva dem. Eller om det var tvärtom. Det spelar inte så stor roll, tänkte jag. Jag log och tittade mot min fru. Mamma, kan vi gå till McDonalds imorgon, ropar de nästan i kör. Okej, svarar hon, om vi matar fåren i Änggårdsbergen efteråt. 

Vi ligger återigen i sängen och har precis sagt god natt. Vi har ett stort stort skepp som åker mellan oss, pappa, säger de två syskonen i mun på varandra. Nu har vi seglat klart för idag och vi slängde alla monster överbord! Jag pussar deras pannor som svar och de somnar. Jag ligger kvar en stund och bara lyssnar på en värld som långsamt släcks och tystnar. För ett huvud som så ofta haft ångest så är det här som två eviga ficklampor som tänder upp det där huvudet. Jag vet att min fru känner samma. Ångest löses inte upp i vatten, tänkte jag. Jag består till större delen av vatten och den har snarare blivit större med åren. Kanske behöver jag fortfarande det där skeppet som trotsar vågorna. De blev färre med åren, men större. Kanske behöver jag fortfarande ett koppel för min rädsla och någon som går ut med den om nätterna, prövar den och visar att världen inte är så hemsk alltid, även om den ofta faktiskt är det. Vår verklighet frontalkrockar plötsligt med drömmarna och jag tänker hur skönt det varit, hur vackra träden var när spårvagnen stannade intill dem i Körsbärsdalen och hur nyfunna personer hittat till en fin soffa i ens liv och valde att stanna kvar där. Jag visste inte att jag behövde det, men det kändes som bomull i magen när jag insåg att det gjorde jag. Tankar kan riva mycket, mörker och vågor. Ungefär som min tvillingbror drömde om som liten. Eller om det nu var jag. 

Torsdag 

Det liv man vill leva ska man aldrig boka in i frisörstolen. Man ska aldrig klippa av det, bara låta dörrarna vidgas. Bara underlätta för kroppen och hjärnan att ta sig dit. Jag hittar inte mina nycklar eller min plånbok när vi ska gå ut på kvällen. Jag säger att det är under ett jag ens fungerar som människa. Min fru svarar att hon tänkt samma, men att hon älskar mig ändå. Jag tänker att det mesta jag gör i mitt liv är någon form av ångesthantering och att det är det som håller löpbandet igång. Hjärnans mätarställning som visar högre och högre. 

Fredag 

Jag inser att jag har lärt mig mycket om mig själv. Vad jag behöver. Vissa saker man upptäcker blir som ett åskoväder som plötsligt slår ned i en. Jag har tänkt att jag var stresstålig men insåg i höstas att jag blev som en garderob med inslängda kläder överallt. Jag blev i princip sjuk av stress och allt jag sa, allt jag tänkte, allt jag kände var bara röror som ingen ville äta, ingen ville ha vid bordet, som alla försökte kliva över. Inte minst jag. Det blev som en ständigt pågående lektion i hundra ämnen samtidigt. Det var som att jag skrev prov i svenska, matematik, historia och samhällskunskap samtidigt. Jag slutade fungera. 

Lördag 

Jag känner att det lockar att träffa någon men samtidigt också ligga kvar i sängen och inte fastna i något digitalt. Det är en av mina största rädslor, att fastna. För allt pågår ju ändå. Jag vill aldrig vara för mycket och aldrig fastna i något som i grunden inte ger särskilt mycket. 

Söndag 

Min fru pratar om att vi ska åka till Nordmakedonien. Hon visar bilder och jag känner att vi redan sitter där. Jag har aldrig drömt om att bli något på riktigt egentligen. Bara få fortsätta. Kanske ge mig en sittplats i den där drömmen jag hade i onsdags och plötsligt kanske flyttlasset går dit. Kan jag få nycklarna, tack?

Tänk att känna att ens kropp alltid skulle innebära åtminstone ett omprov

Det var en sån dag då mitt liv kändes som om Iors självkänsla hade haft sex med Kalle Ankas otur. Jag hade i alla fall sagt nej till två jobb under året vilket var olikt mig. Många gånger i mitt liv har det suttit hundratals människor i den biosalong som är mitt bröst och hållit upp skyltar med tydliga ”nej” på sig och ändå har jag sagt ja. Det är som att jag har tänkt att jag blir skuldsatt för varje nej jag säger. Ett skuldberg av ord, räkningar av nekanden. Det är så onödigt att göra sig själv till en väg där bil efter bil kan göra över en. Och varför kasta sin vilja och sina svar åt helt olika håll? Hur sann är man mot andra och mot sig själv då? Man hamnar i rättegång med sig själv och döms till år av ältande. Man vill ha dagar som onanerar istället för att bara försöka prestera - annars slutar man bara som en degklump utan mjöl, utan möjligheter att försvinna från köksbänken på annat sätt än att hamna i soporna. Ibland är det som att jag har försökt fly från allt som är jobbigt. I en stulen bil i för hög hastighet. Ibland är det som att jag har lämnat huden kvar medan resten av mig har tagit med sig passet för en resa någon helt annanstans. 

Under uppväxten var förstås spegeln en spypåse. Nuförtiden är den väl en spypåse med dimmer. I rätt ljus fungerar det mesta. Än idag minns jag hur jobbigt det var att gå till skolsköterskan och särskilt när jag var tvungen att klä av mig nästan helt och stå där i bara kalsonger. Jag ville mest fly. Där fanns bara jämförelser, ångest och ord som kastades runt i min mage. De var så vassa och hårda att de hade kunnat skära sig ut.  Kanske tänkte jag att bli vuxen skulle innebära att släppa massa saker. Att slippa ha koll på att håret ligger rätt och att ens ansikte inte ser ut som en testskärm när man vaknar men jag minns att jag var fåfäng redan som väldigt liten och att jag ville dölja det som såg fel ut redan på lågstadiet. Vi hade en duschmössa på oss i lågstadiet när vi duschade men det var inte just huvudet jag kände att jag behövde dölja. En del av det var kopplat till vikt och känslan av att inte se ut som alla andra vilket så klart ingen gör men det var inget som var särskilt självklart i omklädningsrummet. Jag försökte byta om till människa men det gick liksom aldrig. Kvar stod jag, invirad i en handduk av dåligt självförtroende, och visste inte vem eller vad jag var för något. Det enda jag ville var att passa in och känna mig trygg. I sammanhanget och i mig själv. 

Ofta är det kommentarer som sitter kvar i ens biosalong och vips när jag befinner mig i en osäker situation är det som att jag visas upp där på stora duken och kommentar efter kommentar kastas runt om i salongen. Jag växte upp med osäkerheten. Jag hade med den när jag stod vid tavlan och hade redovisning för klassen. Jag hade med den när jag red på Yasmine, min kusins häst, och slängdes av. Det var förstås inget prov i hur jag såg ut. Men ofta kunde det kännas så, bara att provsalarna flyttade runt. Ibland var den i omklädningsrummet, på gymnastiken och ibland hos skolsköterskan, ibland när jag var med vänner och så när jag blev kär för första gången. Hela tiden så tänkte jag att min kropp skulle behöva flera omprov. Tänk att känna att ens kropp alltid skulle innebära åtminstone ett omprov.  

Ändå minns jag stunder när jag stod där framme vid tavlan och började skoja istället eller göra Brolins målgest från VM 1994. Plötsligt hade jag en annan dräkt att ta till, en annan roll. De som såg på skrattade och applåderade. Det gäller bara att lära sig att bära med sig det bra. Lägga det i en ryggsäck som man alltid har med sig. Nu när jag är över 40 så har jag blivit lite mer bekväm i mitt utseende, inte så att jag skulle swipea höger på mig själv på Tinder direkt, men samtidigt har jag haft lyckan att få injicera så mycket kärlek i mig. Det har hjälpt mycket. 

I ett samtal jag hade för ett par veckor sen så konstaterade jag att det bästa är att bara säga som det är och det ligger mycket i det. Man ska inte tro på allt man tänker men åtminstone min hjärna är alltid i full gång. Det är som att hela Aftonbladets redaktion sitter där i skallen hela tiden och hittar scoop efter scoop. Det är inte så konstigt att jag alltid är så trött. 

Vi sitter vid Saltholmen, invirade i varsin handduk. Denna gången är inte handduken gjord av dåligt självförtroende, även om den bär på en och annan tråd därifrån. Vågorna ser hungriga ut. Hoppas de kan skölja över oss och ta med tankarna ut till havet. Vi lyssnar på Ana Diaz och jag håller om dig med tre armar, mina och tystnadens. Den som bara lyssnar och tar in. Hon sjunger om att pussa någon i pannan och jag tänker att jag vill ge dig en där och en till mig själv och intala mig själv att jag också är bra någonstans. Och vi vet ju mer än väl hur det är att leva så man nästan brinner upp. Det är som vi alltid levt med elden strax intill oss. Plötsligt hittade vi en eldstad att tända tillsammans. Jag tittar in mot mig själv och ut mot dig. Det är en brokig insikt och en lycklig utsikt. Du ritar en glad gubbe på min mage med en penna. Jag önskar att det var med din tunga. Jag är ganska trasig, tänker jag, och jag kommer nog alltid bära med mig något osäkert, något som intalar mig att jag inte borde vara just här utan gå och gömma mig. Men känslan är ändå att jag är på en buss därifrån, snarare än att jag precis kommit dit. Jag kysser dig och Ana sjunger ”för att jag vill det ska jag alltid älska dig.” och jag skriver det på två lappar. Jag lägger en i min ficka och en i din.

"Akta dig för alla rödljus, Oskar"

Vi är på Stora Dyrön. Jag ser personer hämta sina släktingar med sina flakmoppar. Jag blir berörd av det när jag ser två syskon sitta och hålla varandra i handen samtidigt som de susar fram längs vägarna. Längst fram och sånt där påminner mig om när jag var barn och åkte motorcykel. Jag höll i mig samtidigt som världen runt omkring mig rusade fram. Eller när jag satt på hölasset när min morfar körde traktor. Jag har lätt för att romantisera såna saker, men hade jag kunnat ge bilder till mina framtida barn på ögonblick som format mig så hade en varit på mig på en motorcykel som tio-åring och en på ett hölass som sju-åring. 

Ytterligare en på när jag som liten lärde mig att cykla utan att hålla i händerna på styret. Det var i Kåremo utanför Kalmar. Jag minns än idag hur imponerade mina släktingar var. Idag känner jag att jag behöver ha ett styre i fler situationer än vad jag behövde då. Jag vet inte vad som hänt. Jag kanske behöver lära mig cykla genom livet igen. Akta dig för rödljusen, Oskar, sa någon. Jag visste inte då att så mycket i livet skulle vara riktiga rödljus. Att människor skulle kunna vara som bilar som kör över en vid övergångsställena. Gång på gång. 

Jag var osäker redan som barn och när jag flyttade till Stockholm som nittonåring. Det enda som gjorde mig säker var mitt långa svarta hår och Morrisseys texter eller att få sjunga Kent med mina vänner där. Jag minns att jag sa till någon, som jag kallade för Fröken jazz på den tiden, att jag önskar att jag hade skrivit Kents låt Elever. Den låten sa verkligen allt. Jag ville veta allt om Vintergatan och platserna där som vi aldrig får se. Några år senare läste jag Jeanette Wintersons roman Vintergatan går genom magen och det gav mig en ny bild, en ny resa där jag ville kyssa längs varje stopp. En mening som jag och mina vänner i Stockholm ville leva efter var ”Håll tungan rätt i mun, gärna någon annans.” Det var ett sätt att försöka tända eld på dansen som visade att livet faktiskt hade börjat. Var inte feg, döden har sitt kikarsikte inställt på dig förr eller senare ändå. Det är ytterligare en bild när jag och fyra vänner sprang ifrån mörkret och värmde oss med samma vante som vi skickade runt. Alla mådde jättedåligt men vi fann varandra i små små stunder. 

Jag kan känna igen mig i det där, tjugo år senare, när jag och en kollega boxades med samma tankar. Vem vet om man hade legat kvar om man haft någon annan som hänt exakt samma där i ringen? Jag tänker ofta på filmen Stand by me när jag tänker på vänskap. Hur vänskap var när man var tolv och hur den aldrig riktigt blev densamma efter det. Men jag tror att känslan kan återkomma och att det mesta bara handlar om förståelse. Finns det förståelse för hur man tänker och hur man känner så monteras en oerhört viktig ljusning upp längs ens hjärna. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. 

Just vänskap är något som alltid har drivit mig framåt. Samtidigt som jag alltid vill vara lika mycket som den andra. Jag vill verkligen inte jaga någon som så uppenbart inte vill ses. Har den sagt nej till att ses i ett halvår så måste jag lägga min energi någon annanstans. Annars blir det någon konstig press som man verkligen inte vill kasta på någon. Det är lite som att ses på vagnen efter tio år och så säger den andra ”det vore kul att ses snart” men det är ingen idé att fastna i sånt där. Vill man ses så gör man det och vill man inte det så gör man det bara inte. Det är ingen idé att sminka en ovilja, en olust, ett nej. Det handlar förstås sällan om brist på intresse egentligen. Jag är till exempel jättelångsamt med att svara människor som skriver långt. Det handlar bara om brist på ork och att jag hellre vill prata över en öl, ett glas vin, ett parti Fia med knuff. Men verkligheten knuffas lätt bort av annat och det gör mig ledsen. 

Jag tänker ofta på Dennis. Han var min närmaste vän när jag var liten. Han dog samma sommar som Sverige vann Brons i VM. Samma år som min fru föddes och samma år som min farfar dog. Han som gav mig mitt mellannamn. Jag fick höra att han hade dött samtidigt som jag löste en matteläxa. Då förstod jag att matteläxor inte betyder särskilt mycket. Åtminstone inte i stunder som den. Att leka tjuv och polis med Dennis är ytterligare en sån bild som format mig. Det finns inga bilder på oss förutom i skolkatalogerna. Men det finns hundratals i mitt huvud. Kanske ännu fler. Det var som ett åskoväder i huvudet när han dog och någonstans bär jag det ständigt inom mig. Symptomatiskt så har han blivit som ett paraply för mycket av hjärnans regn. Jag bär mycket av hans vänlighet med mig, hans värme. Tänk att det har gått över trettio år sen dess. 

När min fru kommer hem från jobbet om kvällarna håller jag om henne extra hårt. Jag vet att jag som barn gick runt och höll min mammas byxor hela dagarna. Vissa saker förändras aldrig riktigt. Allt handlar bara om att känna trygghet. Det eviga sökandet. Och någonstans har jag den på flera foton. Ett visar vänner, ett mitt jobb, ett annat min fru och sättet hon håller om mig med sitt ben. Jag har har aldrig blivit omhållen av ett ben innan, men jag värms upp när det stormar utanför. Hennes nakna hud mot min öppna hand.

Vakter till den mentala krogkön

För ett par dagar sedan funderade jag över vad jag behöver för att må bra. Bland annat så behöver jag ha vakter i den mentala krogkön. De dagar mitt huvud ska vara ett dansgolv så måste jag få välja vilka som kommer in där. Kanske hittar Fredagen den 13:e andra ligg än mitt liv där - men kanske var mitt liv den dagens free card, vem vet. 

Jag vill ha ett fåtal men nära vänner där vi alla känner att vi alltid kommer finnas där, oavsett. Att välja bort att ses för att hellre skriva till varandra kommer jag aldrig vilja lära mig. Jag vill gå promenader och ta en öl då och då, inte mest följa varandra på håll. Det är som att sitta på två olika bussar, skicka glimtar från varandras liv men aldrig riktigt stanna upp vid den andras hållplats. Jag vill inte dit. 

Jag vill ha vänskap där det naturligtvis kommer pendla mellan vem som hör av sig mest, men jag vill inte hamna där jag skickar tio reels om dagen till någon som inte hör av sig tillbaka. Och naturligtvis hade jag inte fortsatt att höra av mig i det fallet. Jag minns det från Helgons glansdagar. Många kunde skicka typ 15 hej i rad utan att inse att det är bäst att lägga ner för du kommer ändå inte få något svar. Att vara tjatig är en av mina största rädslor, att vara någon som fyller en redan full papperskorg.

Jag har aldrig tyckt om att vara i centrum och inte heller vara mycket. Jag vill inte vara huvudrätten, förutom i förhållanden då, som folk väntar på. Det räcker att vara någon helt okej fördrink. Första gången jag stod i centrum var när jag höll på att drunkna som liten på Äventyrsbadet i Kalmar, andra gången när jag stod och mimade till Pet Shop Boys några år senare. Utan att våga öppna munnen. Jag minns att någon kom fram och sa ”Var du nervös, Oskar - för du öppnade inte ens munnen?” Jag har aldrig förstått varför man ska påpeka något som den som får höra det garanterat redan vet om. 

Jag önskar att vi får två barn. Redan när jag var tio så visste jag vad jag ville döpa mina barn till och skrev noveller om dem. Jag läste Jocke Berg och Bruno K Öijers texter, ändrade lite på deras meningar och placerade dem i min värld. Jag vill ta med barnen till Sunne där jag själv var med min familj. Vi spelade pingis hela dagarna och åkte på utflykter. Min pappa var som Rudolf i Sunes Sommar. Jag längtar tills jag får spela den rollen. Den sommaren vi var i Sunne sa jag för första gången att jag älskade någon. Det var till en i min klass. Jag tänkte på det där när jag hörde Emil Jensen några år senare. ”Jag älskar dig men det får man väl inte säga i den här jävla relationen”, skojade han. Men gud vad jag kommer älska mina barn och jag kommer säga det ofta. 

Jag behöver jobba deltid och känna att jag hinner leva. Jag fungerar rätt dåligt under stress. Det är som att övergångsställena för mina känslor och tankar helt suddas ut och alla försöker bara springa över vägen istället, samtidigt som det är rusningstrafik. Det är som att min kropp i de situationerna hör Hesa Fredrik men aldrig får veta att faran är över. Ibland funderar jag på om min kropp är från Ikeas lager i Tjernobyl. Typ att min hjärna består av en prototyp av Billys bokhylla utan hyllor. Inga våningsplan, bara ett totalt haveri. 

Jag behöver ha ett jobb där jag känner mig uppskattad och där inte vänskapsrelationer på jobbet och olika destruktiva hierarkier går ut över varandras bästa. Jag behöver vara närvarande. Det är då jag mår som allra bäst. 

Jag behöver bo hyfsat billigt och samtidigt ha råd att åka på olika utflykter. Testa nya restauranger varje månad och bli lite lagom full tillsammans med vänner och tillsammans med min fru. Jag behöver lära mig att det är okej att misslyckas, att allt jag gör inte behöver vara perfekt men det verkar ta år att lära sig. Jag behöver bli vän med mitt utseende men kommer kanske aldrig sluta att duscha i mörkret för att slippa se mig i spegeln. Jag är emot skönhetsoperationer men har samtidigt tänkt tanken att kanske göra något någon gång. Det kanske aldrig händer, men någonstans har jag alltid behövt en utväg. Då känner jag mig tryggare. Jag kanske aldrig nyttjar utvägen, men jag behöver veta att den finns. Och jag står i min egen provhytt och ser på mig varje dag. Det är klart att jag någonstans behöver trivas med mig själv och det är klart jag också påverkas av all möjlig hets kring saker. Kanske börjar acceptansen med att vara ärlig med hur man känner. 

Jag behöver tid för mig själv för att kunna laddas upp och jag borde slänga bort telefonen oftare, precis som jag gjort med aviseringar. Jag får numera inte aviseringar om någonting vilket i värsta fall leder till att jag inte svarar tillräckligt snabbt men ingen värld går under oavsett. Saker är olika viktiga och att få längta, drömma och sakna är bland de tre viktigaste. Just nu längtar jag exempelvis efter att åka till Stora Dyrön med min fru, att snart få krama mina föräldrar igen, att skoja på danska på jobbet och att tänka tillbaka på när jag häromdagen fick höra att jag är en av de finaste och snällaste någon hade träffat. Det fick hela min mage att bli till ett Spa. Jag ska göra allt jag kan för att inte låta ångesten riva det spaet och bygga löparbanor för sig själv där istället. Förgrömmade onge.

Ett päron till farsa

Jag hade duschat. Använt Dove för inre mjäll. Jag glömde handduken. Jag har nog aldrig varit bra på att inte blotta för många centimeter av min själ. Jag tror bara att det mesta börjar med förståelse och att om jag inte pratar om sömnlösheten, om det ängsliga sökandet efter svar, om den mentala soptunnan så kommer man nog bara se mina konsekvenser av det. Jag vill bara synliggöra och göra dessa saker mer blodfyllda, mer mänskliga än att sätta vackra kläder på varje känsla och låtsas som att varje dag är välklippta naglar, borstade tänder och hår som fått sova ut längs en varm borste som kliat det till sömns. Dagar kan faktiskt slita i det och jag vill bara synliggöra det. 

Jag hade precis börjat ett nytt jobb samtidigt som min pappa blev svårt sjuk. Under nätterna började jag gå som små promenader i huvudet. Jag såg honom sitta där på mitt bröllop och jag kunde samtidigt se honom när han nattade mig när jag som barn hade svårt att somna. Vad han sa och hur varje ord landade på rätt plats. Allt däremellan. Att se honom både som en av de bärande väggarna i det hus som var min uppväxt och samtidigt se honom som Clark Griswold i Ett päron till farsa. Jag minns när vi tittade på de filmerna och skrattade glatt när vi kände igen honom i Clark. Jag kände mig väldigt dålig på mitt jobb och den känslan kan lätt sprida sig över hela kroppen. Många dagar grät jag på bussen hem för att min hjärna kändes som en bil med två säten som man försökt tränga in åtta personer i. Jag hade ingen möjlighet att hålla i ratten och jag visste inte riktigt vem som körde eller vart vi skulle. Det var som att min hjärna hade skurit ned på personal, som att min kropp fyllts med ett världshav. Hela vägen upp till kanten. Jag trodde att jag skulle svämma över. Det var bara tanken på min fru i det läget som kunde göra ett snitt, bara tanken på henne som kunde sätta upp taklampor längs vägen ut. Få själens väggar att stå stadigt. 

Hur går man stadigt genom en sorg? Jag vet inte, det gör man kanske inte. Jag försöker prestera på topp ändå, men det är lite som att ge en kock ett ägg att jobba med och kräva att hen fixar en trerätters middag på det. Jag vet inte om det är jag som ställer för höga krav på min hjärna eller om det är tvärtom. 

Jag vill samtidigt sy framtiden så min hjärna kan klä sig i den och känna sig trygg, en framtid som faktiskt klär den. Jag vill att han ska hinna prata med sitt barnbarn i magen om några år, att han ska följa med på barnvagns-promenader längs Kattrumpan där han växte upp. Jag frågar mig själv ibland hur man hinner ifatt tiden. Det känns ibland som att den tjuvstartade och att vi inte hann med riktigt. Jag vill kasta ut vågorna ur hans liv, kalla in luften och så små drömmar, inreda dem för honom att vila i. Han och min mamma är centrum av lyckan som jag växte upp i. Affärerna där har lagt ned, men drömmarna är flera våningar högre. Vi tar hissen upp dit snart, älskade pappa. Vi kan se ut över våra liv och så ett par år till.

Jag är din jävla barnunge

”Jag är väl ingen jävla barnunge!” skrek jag ut på bussen. Min pappa hade försökt ljuga om min ålder för chauffören så att jag kunde åka med gratis. Han borde skickat räkningen till mig senare. Innerst inne var jag ett barn förstås. Jag längtade mest efter att få köpa hockeybilder på Tokige Ture eller att få cykla till Karl-Johan som bodde på andra sidan bron. Han bodde lantligt på Vesslö och hade katter. Jag älskade att vara där. 

Jag minns Godisbussen som var parkerad vid Ölands köpstad och hur jag älskade att gå in där och välja ut godis. Jag älskade att åka till just Ölands köpstad med min storebror och handla tv-spel. Ja, det var skärmar som gällde även på den tiden. Till och med när jag duschade i skolan fick jag ha som en skärm. Dusch-mössa har jag för mig att det kallades. Min var brun med ett slags fönster så jag kunde se ut. Man fick inte bli blöt om håret på den tiden. Tänk er att vara helt naken förutom på huvudet där man istället bar en stor hjälm som täckte hela huvudet? Jag måste sett förfärlig ut. Jag oroade mig ganska mycket över mitt utseende redan som liten. Jag ville gärna vara längre, särskilt efter att ha knuffats runt i skogen av några äldre killar. Jag ville också väga mer, vilket ledde till att jag vägde mig efter varje klassfest. Då hade jag ändå ätit massa chips och skulle snabbt gå upp några kilo, tänkte jag. 

Så när livet ville ta på mig tonårens tyg så sträckte jag inte genast upp händerna i luften. På sätt och vis kändes det som att glömma kvar massa böcker på bordet när man rusade in för att skydda sig från regnet. Jag slutade vakna över Bamse-tidningar och vips stod jag och drack tillräckligt många öl för att våga gå fram till henne jag var kär i. Jag hade precis sett Pulp Fiction och ville dansa som John Travolta men jag var alldeles för blyg för det där. Jag försökte byta om i alla möjliga provhytter, men en del saker går inte att ta av sig. Inte ens mina påsar under ögonen. Det var en som hade glömt påse häromdagen på ICA. Jag erbjöd mina, men det gick verkligen inte. 

När jag var riktigt liten så höll jag jämt min mamma i byxbenen. Allt har alltid varit en jakt på trygghet. Jag visste inte som liten att inspelningarna av Scream-filmerna skulle pågå i mitt huvud som vuxen. Då hade jag kanske skrivit om ett eller annat manus. Ett sätt att få trygghet har varit att tänka på mig själv dels som en lägenhet och dels som ett fordon. Jag ska anpassa inredning efter min storlek och anpassa mina resor efter hur mycket bensin jag har. Annars blir jag lätt till min första smartphone som förlorade allt minne så fort batteriet tog slut. Och den dog till slut så fort det ringde. Den var som Tjuren Ferdinand, förklädd till en telefon. 

Jag försöker se vad som har bidragit till att livet ser ut som det gör idag. Eftersom mina tankar lätt får för sig att träna till Göteborgsvarvet dag som natt så söker jag fortfarande trygghet, något som lugnar ner. De senaste veckorna har varit bland de värsta i mitt liv. Det har varit svårt att hålla fokus. Jag antar att man lätt hamnar på en massa hållplatser då. Tusentals minnen drar förbi i flera hundra kilometer i timmen. Man vet inte vilket som ska stanna och ta med en. Man vet inte var man ska. 

Jag står med ett metspö vid Röda Sten i Göteborg och vid Kalmarsund och försöker hala in alla minnen. Vissa sliter sig och ibland går linan av. Det är bara att acceptera. Ibland vill jag bara vara tio igen och springa snabbt med bollen förbi dig och skrika ut min glädje. Ibland vill jag stå där på scenen på Bokmässan igen och läsa inför dig. Se din glädje över att jag står där. Ibland knockas man av mörkret och vet inte riktigt hur man ska kunna resa sig. Ibland vill man bara sova hela dagarna i sträck och vänta på att stormen ska ro vidare. Det finns väl andra hav att ta tag i, känner man. Vad ska du i vårt världshav att göra? Det är sällan man får svar. 

Jag ser dig ligga där. Jag vill berätta om att Kalmar FF precis vunnit SM-guld, att du ska få bli farfar igen, att Godisbussen är tillbaka på Öland, att bussen mot Gardasjön avgår om tio minuter och fråga om du packat din fina hatt, och att du nog får koka mycket kroppkakor för ditt nya barnbarn kommer älska att äta dem. Jag vill berätta om när du låg där på sjukhuset och döpte ditt ärr till Scarface. Jag vill skämta med dig när jag fyller 50 och inta samma roll som du hade för några år sedan, där alla samlades runt dina skämt. Ja, jag vill berätta om allt som kommer längre fram. Jag vill ge dig luft och en hand att ta dig dit. 

Att se sig själv i spegeln är stundtals som att stå på Ullevis scen

Jag vaknade med en enorm huvudvärk. Det är märkligt men varje gång jag googlar mina symptom är det som att jag måste ringa en präst. Jag var nära att drunkna som liten bland annat. Jag vet inte om det var det ögonblicket som gjorde att jag blev så ängslig. Min bästa vän dog också när jag var tio och jag vet att det åtminstone var ett ögonblick som på många sätt förändrade mig från grunden. Aldrig har livet känts så hopplöst som just då. Jag minns att jag läste läxorna och tänkte att han kanske inte kommer dagen efter men kanske nästa dag igen. Plötsligt kom min mamma in och berättade att han precis hade dött. Det var en slags Big bang för mitt dåvarande liv. Jag ville bara springa, fastän all mark under mig liksom förvandlades till ömtåligt glas. Några veckor senare så spelade vi fotboll tills molnen förvandlades till bestick och vips var solen uppäten. Jag minns hur snabbt jag sprang då. Tänk om jag hade kunnat springa så fort idag. Bort från en sjukdom som präglar min familj, bort från katastroftankar, bort från allt ältande, bort från alla grupperingar. 

Jag har alltid gillat att vara i grupp och jag älskade att ha grupparbete i skolan. På senare år har jag haft svårare för det. Jag har märkt alltför tydligt att grupper blir som sekter där man ska ha samma åsikt som den som är ”ledare” i gruppen och är man inte tillräckligt cool eller rolig så blir man utfryst och så snackas det skit bakom ryggen. Varje rum blir till en stumfilm när den som är utfryst kommer in i rummet. Jag minns att jag själv, ofta i tystnad, bidrog det till det och jag vet inte varför. Om resultatet att göra det rätta innebär att man blir ensam så är det så klart ingen hälsosam grupp, men varför vill man ändå tillhöra den, fast den är som flera dödliga knivhugg i själen? Kanske för att ensamheten också känns som dessa knivar. Kanske är det så enkelt. Jag skäms, men det är svårt att våga säga stopp när en del av en, som styrs av rädslan, inte vågar gå av. Då är det enklare att låta bussen fortsätta köra. 

Jag sprang ofta när jag var barn. Genom hö i Kåremo, genom somrarna i Lindsdal och genom banorna på Super Mario 64. Jag mötte bossar både där och i verkligheten. Än idag vet jag inte vad som skrämde mig mest. Idrottslektionerna var trots min förmåga att springa också som en boss. Särskilt omklädningsrummet och behöva visa sig. Som jag önskade att duschstrålarna klätt på mig för varje droppe. Många av killarna i klassen var upptagna med att springa in till tjejernas. Jag var upptagen med att känna mig ganska ful. Själen var min inre spypåse. Än idag föredrar jag att se på mig själv i spegeln i nedsatt ljus. Att se sig själv i spegeln blir annars lite som att stå på scen. Upplyst och avklädd. Jag är inte beredd på att stå på Ullevi varje gång jag ser mig i spegeln, så är det. Ibland kan ens självmedvetna blick kännas som 70000 i publiken och man själv står där på scenen och bara vill leverera. Man vill bara vara snygg, sexig och gift för resten av livet. Ofta kommenterades det mesta jag var orolig för med mitt utseende med orden ”det gör väl inget, det är ju manligt” men att säga det till någon som mest förknippade manlighet med något destruktivt hjälpte mig inte direkt. När mina killkompisar ville prata om bröst och om bilar ville jag sitta med en kopp te, lyssna på Gyllene Tider och prata om djupa saker. Det var först när jag flyttade till Stockholm som jag hade någon att prata djupare med. Och sen dess har jag mest haft kvinnliga vänner. Det var inget medvetet val på det sättet, det var bara de som erbjöd mig ett hem för de samtalen jag längtade efter. Färgerna jag letade efter. Som brann för samma musik, som också lyssnade på Broder Daniels I’ll be gone på högsta volym. 

Jag har flyttat mycket och alltid fått med mig en hel del möbler vid varje flytt. Jag har alltid behållt min ängslighet, mitt övertänkande och min fåtölj. Två saker som lätt gör en obekväm och en som gör en bekväm. Det blir en viss obalans där. Jag får nog titta efter andra flyttfirmor i framtiden. Jag var på fest. Det spelades jättehög musik och på festen kände jag bara två personer. I stimmiga miljöer blir jag alltid så osynlig, som en hallmöbel som snart ska hamna på tippen. Det är inte där jag är som bäst helt enkelt. Jag är nog som bäst när jag vill hålla fokus på något och sätter mig själv i flight mode så att inga andra intryck kan bryta magin. Magin med att umgås med någon, magin med att bara vila utan att någon knäpper med fingrarna, utan att man påminns om att man har 300 olästa mail. Det var som när jag skulle skriva en krönika till ett miljömagasin och chefredaktören ringde fem gånger just när jag satt och skrev. ”Oskar, hinner du klart till ikväll?” Jag tänkte det, men nu när jag avbryts av just dig hela tiden så är jag plötsligt lite lite osäker. Jag är rätt dålig på att hålla fokus, därför blir avbrotten som en slags reklamavbrott som får mig att göra något annat istället, byta kanal och sadla om till löparskorna. Flight mode är väldigt bra när man ska umgås med någon också, en timmes samtal utan reklam är ändå svårslaget. Särskilt om man inte ses särskilt ofta. 

Jag tror det mesta i mitt liv har blivit bättre sen jag insåg vad jag får energi ifrån. Att jag är en reklamfri kanal som måste anpassa mig efter att världen är mer som TV4. Det man vill göra avbryts av något annat och ofta kanske hjärnan får uppdrag att resa 25 mil fast man bara sovit en timme, vilket kanske ger max en mils bränsle. Man får försöka leva med det. Skratt är något som höjer min energinivå och jag skämtar rätt mycket om det mesta och mest om mig själv. På mitt förra jobb lärde jag mig att säga det mesta på danska kan göra allt mycket roligare. Livet får en annan klang. Det allvarliga går från järnvägsbro till en bro över ett nöjesfält. Jag tror någonstans att humorn är en av de mest sympatiska mötesplatserna. Bara alla blir inbjuda till den på ett eller annat rimligt sätt. Det var det här med grupperingar, trots allt. Även när jag engagerade mig politiskt var det en speciell gruppdynamik. Folk sa en sak till mig, en annan sak i gruppen. Jag föredrar att folk är på samma sätt för det mesta, även om de skulle vara elaka snarare än att deras humör ständigt byter kläder beroende på vilka andra i gruppen som är närvarande just då. Det är svårare att bygga förtroende än att bygga höghus, men de faller på samma sätt. 

Jag och min fru är i Kalmar. Vi delar på en flaska vin vid Kalmarsundsbadet och ser vågorna simma ut. En del återvänder inte. Jag kysser henne och pratar om allt jag är tacksam för. Om resan vi snart ska göra. Om att få vakna i trygghet trots ett liv som kastat upp en i en boxningsring mycket under året. Jag har inga synliga sår från det, men jag känner att jag har påverkats. Vi är på samma plats som där jag hatade mig själv, försökte kasta bort mig - men vem känner inte så under tonåren? Idag har vi ofta så extrema svar till varje problem, fastän problemen bär samma kläder som då. Jag är glad att jag inte är politiker, känner jag, för jag vet verkligen inte svaret på någonting. Jag vet bara att samhället lätt är som ett stökigt rum där folk bråkar om detaljer snarare än försöker se en helhet. Hon tittar på mig som om jag pratar för mycket, tänker för mycket. Det gör jag och det vet jag. Vi springer ut i vattnet och jag vet att det här är min person, genom topparna och dalarna i livet. Jag är fortfarande samma person som kände sig ful i det där omklädningsrummet, men jag har träffat en kärlek och massa vänner som fått mig att känna att det är okej att känna så, som inte nödvändigt sköljer över mig med lösningar på det jag känner utan bara låter allt vara. Då trivs jag.

Jag vill vara föregångaren till Jurassic Park

Jag låste in mig på toaletten en stund. Jag gillar att få andas i samtal och att hjärnan inte behöver tävla med tusen andra intryck när jag ska försöka prata med någon. När jag får bläddra i min hjärna i lugn och ro istället för att i stress slita upp sida efter sida i jakt på något intressant. Jag behöver nog rätt förutsättningar, annars blir jag mest en grå fåtölj i hörnet med en vit filt över armstödet. Får min hjärna välja är den hellre en stol mittemot en annan på en sunkig bar. Det pratas lågt och i bakgrunden spelas jazz. Man dricker öl och har det trevligt. När min hjärna blir en biostol där ljudnivån i varje samtal ska överrösta varje människa som i sin tur ska innehålla mer action, mer sex, mer tårar än föregångaren - då blir jag mer osynlig. Därför söker jag inte efter just större dinosaurier och mer explosioner. Jag försöker snarare vrida ner volymen ett snäpp. Bli föregångaren till Jurassic Park snarare än den sjunde uppföljaren. 

Spårvagnen krockade med mig. Eller det kändes åtminstone så. Den var full av livet och hur jag vill vara i det. Samt hur jag ofta kringgår det där. Det är som att jag är okej med att stå i kö fram tills att någon drar med mig och både villigt samt motvilligt följer jag med. Jag tror att vi alla hycklar till viss del. Som när jag precis blivit rånad, så frågade personer som verkligen inte vill att man ska bry sig om etnicitet etc. vilken etnicitet personen hade. Det visade sig att personen visste hur den skulle reagera på rånet först när den visste identiteten. I det sättet är vi också hycklare, situationer väger mer eller mindre olika beroende på vem som gjort något. Vad hen har gjort är sekundärt och det ser påfallande ofta likadant ut både hos människor till vänster samt de till höger. Det är också vanligt att man säger ”jag gillar inte skitsnack” för att där efter själv prata skit om någon. Egentligen vill vi nog mest höra till och inte vara den det snackas om, vilket gör att vi drar åt alla möjliga håll samtidigt tills vi ligger där, avslappnade och stressade på samma gång. Överlag vill jag vara snäll och inte prata skit om någon, men ibland, för att undvika att själv hamna på rälsen har jag satt mig på samma tåg som de andra för att inte själv bli den som blir påkörd. Det har inte varit jag som kör tåget, men jag har satt mig på ett säte och iakttagit. Och känt mig god som inte snackar skit, som aldrig gör skillnad på någon. Fast jag gör det och fast jag gjort det. Det är lätt att bli den där Instagram-bilden med nyttig mat, välfriserad iklädd dyra designkläder som man lägger upp medan man beställt Foodora och sitter hemma med neddragna persienner. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag är bara beståndsdelar i att bygga vårt varumärke. Maskeradblod eller riktigt blod spelar ingen roll, bara såren ser äkta ut. 

Ett tag delade jag elaka kommentarer som folk hade skrivit till mig på sociala medier. Kommentarerna blev som en hoppborg för mitt självförtroende - och för min bekräftelse. Fler började följa mig och läsa vad jag skrev. Tänk vilken bekräftelse jag hade fått om kommentarerna fortsatt hagla in. Jag tror inte det är helt ovanligt att man får uppmärksamhet för något och blir så tillfredsställd av denna att man i princip vill att exempelvis de elaka kommentarerna ska fortsätta rasa in. Man läser liksom hellre skräp-posten än beundrarbreven till slut. Blir man känd för något så måste ju det man blivit känd för fortsätta - även om man till slut skriver breven till sig själv. Med någon annans signatur. 

Jag har inte badat något denna sommaren. Alla stränder har varit så fulla och jag har inte varit full. Inte på stranden i alla fall. Jag blir lite för självmedveten på fulla stränder och överlag handlar ett missat bad ofta om hur jag ser ut. Har jag rakat mig? Ligger håret rätt? Ligger håret rätt efter att ha badat? Det är inte som att det under varje sandkorn eller våg finns en spegel, men hjärnan är aldrig så avklädd som när kroppen är det. Det är som att alla tankar sätts på spisen samtidigt och man vet inte riktigt vilken av de man ska försöka hålla koll på. Till slut kokar allting över. 

Det var mina föräldrar som byggde fördämningarna i mig. De hindrade mörkrets flöde genom att dirigera om det. Fördämningarna brast ibland, men de hjälpte mig att bygga upp nya. Vägar har dragits om sen jag var liten. Stadsdelar har vuxit fram där jag som liten lekte tjuv och polis eller kurragömma. Mycket är ändå detsamma. Mina föräldrar har flyttat men sättet som min pappa förlorar på i Yatzy är samma som när jag var 10. Hans repliker likadana. Min mammas varma blick innehåller fortfarande den där elden som tändes i Kåremo på 50-talet. Ofta önskar jag att Kalmar var en stadsdel i Göteborg. Det hade underlättat att kunna ta spårvagnen till mina föräldrar och att mitt och min frus första barn får ta sina första steg bredvid sin farmor och farfar. Jag gråter när jag tänker på det, för jag vet att just så kommer det kanske aldrig riktigt bli. Ibland undrar om jag ens livet läser mina manus eller om de hamnade i papperskorgen med en gång. Mina föräldrar finns dock alltid på baksidan av mitt hus. De är min trädgård och min utsikt. 

Min pappa satt bredvid mig med tändaren i högsta hugg. Bredvid honom sken solen. Det kändes symptomatiskt, som att han hade knuffat undan regnet och tänt solen med sin hand. Den som hållit min mammas hand och som lett mig fram som gatlampor under hela min uppväxt. Eller framväxt, för de som ser mig som en invasiv art. Vi tittade ut över Öland och jag visade honom samtidigt bilder jag tagit med telefonen. Någonstans är det enklare att visa bilder än att förklara med ord. Här var jag på Kalmar FF, sa jag och den här baren i Göteborg vill jag ta med dig till någon dag. Och jag lovar att bära dig uppför trapporna om jag får, skämtade jag. Jag visade en bild på Sannaparken och var våra barn kan åka pulka om vintern. Mina och Fannys. Jag tackade för att han hade gett mig fart när jag skulle åka ut över min första pulkabacke. Den som uppstod när jag skulle börja skolan till exempel. Jag fick en sån jävla fart och för det är jag evigt tacksam. Vi köpte en triss till mamma och började fundera över vad vi skulle göra för pengarna om hon skulle vinna på lotten. Vad tror du om en resa till Garda? Jag har din hatt redo här, pappa. Jag heter Oskar och det här är min sommar 2025.

Andrahandsvärdet för min hjärna är närapå noll

Det är en varm augustimorgon, sex år från nu. Jag berättar för våra barn om en bro som går hem till oss som de alltid kan följa. Bron är gjord av kolastång och längs bron har de vattnat och vattnat så att gatlyktor av maräng lyser upp vägen. Under bron, berättar jag, finns jag och deras mamma, vi sitter i en liten roddbåt och sjunger sånger och i de sångerna finns sängar att vila i om bron känns tung och för lång. Då flyger vi och hämtar er, så fort ni säger att ni behöver. Båten består av sagor och i varje våg finns ett recept på hur nästa dag ska bli. Vill ni skriva en önskan så lär jag er, säger jag och visar med fingret hur de ska skriva över vågorna. Och jag tänkte att det här är en saga men att få ställa de bilderna i deras huvuden var viktigt för mig, som en slags tavla över vad som kan bli möjligt. Att mötas i armbrytning mot det hemska och ha något att sätta emot. Det lekfulla. 

Jag hade behövt en sån saga när jag var liten. Jag hade satt fast den med kludd i mitt huvud och haft bilden framför mig hela tiden. För i en tid där sjukdomar och egoism försöker ta ens klocka och vrida all tid till något oigenkännligt, något skrämmande, så finns ett behov av något annat. Det är den luften som jag vill ge mina barns bröst och ditt bröst. Och håller den sig inte uppe där så ska jag vara en lyftkran som ser till att den gör det. 

Jag låg i sängen och googlade. Jag funderade över min dröm, min framtidsbild. Hur jag ofta låtit oron tugga upp mina drömmar. De har sett ut som malätna kläder. Drömmars textilier tål inte sånt. Jag har behandlat mig själv som en askkopp alldeles för länge, tänkte jag. Och jag har tänkt att min hjärna är som en gammal Volvo som drar för mycket bensin per mil. Något som verkstaden ger upp om. Andrahandsvärdet för min hjärna är närapå noll, tänkte jag. Den är bra på att duka upp för tre rätters, men då består rätterna av att älta, att övertänka och att analysera. Jag vet inte om något av det är särskilt gott. På sätt och vis är det bra träning. Den joggar bland tankarna, den tränar på styrkelyft genom att lyfta upp mörkret. Den är som min bilbana jag hade när jag var liten. Jag har aldrig varit så nära ett körkort. Sen valde jag alltid att gasa så hårt att bilen flög ut ur banan. Kanske var det där uppkörningen failade. Men min hjärna har bra koll på elräkningen, vilket gör att tryggheten aldrig är strömlös. Tryggheten i att känna dig, röra dig, lukta dig, vara möblerad av dig. Tidigare hade jag en stor boxningshall i mina känslor. Du vräkte den där boxningsklubben, kan man säga. Jag har sparat en del boxningshandskar, men mina känslor använder de inte lika ofta. I alla fall inte mot varandra. Du vattnar min mentala gräsmatta och jag är tacksam för det. 

Något jag har blivit bättre på är att veta var min gräns går. Tidigare jobbade jag tills jag trodde att jag hade någon allvarlig sjukdom. Vilket jag än idag ofta misstänker. Jag kanske inte blir tillräckligt orolig för att ringa läkare, men nog för att googla både symptom och begravningsbyrå. Numera vet jag när jag jobbar för mycket, när jag inte ska dricka mer, när jag inte ska tacka ja till någon ny förfrågan på bloggen. Jag lyssnar mer på min inre röst än när någon utanför säger ”kom igen, Oskar, du kan klara det” för de rösterna blir nästan märkligt tysta om man väl går in i väggen. Men de hörs ända fram till mållinjen och där tystnar dem. De där kommentarerna är inte alltid ett skyltfönster för att bry sig. De är mycket, men inte just det. Jag har länge haft en mun i huvudet och en annan i magen. Jag har blivit bättre på att lyssna till den senare. Hela livet är en skolmiljö. Man har bara olika lärare. 

Jag har varit gift i snart två år. Jag tänker tillbaka ibland på den dagen. På hur varmt Kalmar kändes. På din blick i rådhuset, på hur varje ord jag försökte säga blev som en hytt på Titanic, dränkt av vatten. Vi låg i soffan och slötittade på Gift vid första ögonkastet. Det är något märkligt med tv-program och mig. Jag har en förmåga att alltid slumra till så fort ett program startar. Det är märkligt att vi är gjorda för att sova och att det ändå är så oerhört svårt att somna vid rätt tillfällen. Bara vid fel. Min pappa ringde plötsligt för att berätta om min farfar. Hur han var, hur han alltid köpte glass till oss barn, hur han alltid svor och hur han lät när han berättade samma historia för fjärde gången. Till lika många skratt. När jag lyssnade log jag och jag tänkte att jag äntligen hade en lycka som kunnat åldras, som tappat sin första tand, som gått upp en storlek i jeans, som behövt börja använda linser. En lycka att åldras i. Tänk att få se lyckan gå med käpp och sitta i bersån, tänkte jag. Fylla på en kopp kaffe. Medan solen får gräset att liksom sitta i en bastu. Snart blir det nog språngmarsch ner till sjön för det. Vi kanske ska ta oss ett dopp vi med, sa jag.

Jag ska köpa ett bälte att hålla uppe deras självförtroende med

Vi satt i bilen på väg från Gräsgärde. Min bror hade satt på Dire Straits och Your latest trick. Saxofonen tog min själ i handen och vi satt och dansade tillsammans i familjens Datsun. Jag lutade huvudet mot fönstret och följde regndropparnas väg ner mot kanten. Jag somnade till slut i bilen och min mamma och pappa fick bära mig den sista biten till parhuset i Lindsdal. Det var som att bli buren mellan olika världar. Att somna i bilen var som att somna på hotell. Att få höra familjens samtal medan musiken hördes lätt i bakgrunden var som alvedon mot det jobbiga i världen. Det gjorde mina tankar mjuka nog att kunna somna mot dem. Det var som att min hjärna hade room service och det hade varit skönt att ha även idag. Kanske går det att lösa genom någon slags omorganisering. Tankar undanbedes till rum 101, tack. Och gärna en Cola Zero på det. 

Jag kunde se livet som en trappa och för varje trappsteg så kunde jag närma mig min dröm. Min familj var ett stabilt räcke genom hela min uppväxt. Jag blev exempelvis slagen en gång. De större killarna tyckte att jag var kort och ville göra mig ännu kortare genom att knuffa ned mig i backen i skogen. Det är svårt att plåstra om ett självförtroende, men det fanns inga synliga skador. Ibland hade det inre behövt en spegel mot omvärlden. Jag vet inte vad de killarna gör idag, men det är som att jag skulle stötta dem genom att köpa deras merch. Jag vet inte ens om de är musiker idag, men de var en slags hissmusik när mitt självförtroende åkte ned till åttonde våningen. Ibland skrek de bög också, sådär som många killar gör när deras ordförråd inte riktigt matchar alla känslor de bär på. 

Själv är jag väldigt glad över att jag mest umgicks med tjejer redan från en ganska tidig ålder. Jag minns på gymnasiet att några killar i klassen ville åka in till stan och se på tjejer och bilar, medan tjejerna ville prata om djupa saker. Det senare var mycket mer intressant. Senare hittade jag vänner i Stockholm som bar på samma sår som mig, vilket gjorde att jag plockade på mig ännu mer sår. Det var som att jag letade efter varje papperskorg i min kropp för att fylla mig med allt jag borde slängt iväg. Det var som att leta efter en inre pant. Och när jag umgicks med andra som mådde dåligt höjdes panten och det blev ännu viktigare att hitta burkar. 

Jag ville bara höra hemma någonstans och att må dåligt blev en del av ett sammanhang. Där hade vi Morrissey, våra dikter, Broder Daniel och varandra. Vissa dagar befann jag mig på en bergstopp. Vi gick på Skansen och delade på vantar, vi sov i samma säng på ett vänskapligt men nära sätt - andra dagar så satt jag och blödde på tunnelbanan, med ett rakblad i handen. Det var bilkrasch efter bilkrasch i huvudet - men vindrutan ut mot drömmarna klarade sig alltid. Jag märkte att om det är något som ger en uppmärksamhet så är det svårt att släppa taget om den grejen. Det är som idag när någon publicerar om människor som beter sig illa och till slut hittar på att folk betett sig illa - för om folk slutar bete sig illa så har man inget content längre och uppmärksamheten rinner långsamt bort. Därför är det svårt att säga hur dåligt jag mådde egentligen och hur mycket som berodde på att jag ville fortsätta behålla uppmärksamheten. På den tiden hade jag nog bekräftelsen och uppmärksamheten som ett bälte för självförtroendet. Det var inte särskilt stort men bältet hindrade ändå det lilla jag hade från att halka ned ännu mer. När jag får barn ska jag ge dem ett extra starkt bälte var. 

När jag var runt 18 så trodde jag att jag aldrig skulle gifta mig eller vilja skaffa barn, även om jag skrev dikter om vad mina barn skulle heta. Just dikterna och mitt sätt att skämta om svåra saker var en rutchkana ut i livet. Jag befann mig stundtals i ett jobbigt mörker men försökte skämta rummet ljust igen. Oftast lyckades det. Dikterna handlade ofta om att må dåligt. Jag vet inte hur jag mådde egentligen, men jag visste vad folk ville läsa och hur jag skulle bli populär. Jag var TEMU sett till kvalitet men genom dikterna kunde jag få folk att tro att jag var Norrgavel. Det funkade och när jag gick sönder redan under leveransen kunde jag skylla på att jag var ett måndagsexemplar. Jag känner fortfarande så ibland. 

Just mitt utseende är något jag har haft svårast för att acceptera. Jag duschade gärna i ett nedsläckt badrum, inte bara för att matcha att mitt humör var som en vild natt i Berlin, utan för att slippa se mig i spegeln efter duschen. Hjärnan var bättre på att knulla längre med euforin om rummet var nedsläckt. 

Jag tror att hela livet är ett slags sökande egentligen. Som ett Missing People i jakt efter mening. Målet är nå samma känsla som när jag somnade i bilen när jag var liten. För mig handlar mycket om var jag ska lägga fokus någonstans. Fokuserar jag på det negativa så blir det lätt det enda jag ser. Jag försöker skriva recept på vad jag vill att mitt liv ska innehålla och jag strävar efter att följa receptet så gott jag kan. Kort sagt så innebär det att om jag skrivit upp vila i mitt recept så kommer jag inte springa Göteborgsvarvet. I alla fall inte just den dagen. Jag försöker bygga hem i de känslor jag mår bra av, bygga säkra räcken upp till alla våningar. Först bygger jag räcket, sen går jag upp och väcker drömmarna. Inte tvärtom. 

I dagsläget mår jag oftast rätt bra. Jag övertänker gärna saker, men det är väl en rest från min tid i TEMUs sortiment. Eller är det bara så jag är. I framtiden vill jag ha två barn, få bjuda hem vänner på middag och gå och lägga mig i rätt tid. Jag strävar inte efter att vara ett hus som får våning efter våning efter våning. Mitt främsta mål är inte att bygga ut och skaffa en balkong åt varje dröm. Jag vill bara få sova nära elden och läsa Bamse-tidningar och Kalle Anka Pocket för mina barn innan de somnar. Når jag det trappsteget så blir det kramkalas i min mage. 

Och jag ska låta barnen somna i bilen när vi är på väg hem från något kalas. Och jag ska försöka bära dem och deras drömmar så långt mina armar bär. Så som min familj gjorde. Och någonstans började det där bärandet i en bil på väg från Gräsgärde. Jag var 7 år och hade spillt tårta på min vita tröja. Jag sölade mycket då jag slagit ut mina framtänder genom att ramla från en stol i köket. Minnen jag bär med mig. Ska vi bära dem tillsammans?

Min hjärna ser mitt namn på varje lapp i Örådet

Jag hade inte körkort. Jag hade försökt fem gånger men fortfarande inte riktigt klarat uppkörningen. Jag visste att tomgångskörning var förbjuden, men det var så mitt liv såg ut. Det var en lång tomgångskörning rätt in i vuxenlivet. Det jag inte klarade uppkörningen till. Men jag besöker Shell ändå relativt ofta. Mestadels för att tanka min hjärna full av katastroftankar. Blyfritt? Knappast. Min hjärna springer Göteborgsvarvet varje dag, den är som en Friskis & Svettis-lokal. Jag har ångesten och prestationen som PT. De är oroväckande duktiga. Det är som en sportsändning på bästa sändningstid. Det är inte så att jag inte har blivit bättre, det har jag. Mina Willys-påsar under ögonen består av saker som gör min mage till ett helt nytt rum, ett hem att trivas i. Ofta försöker jag möta mina tankar med humor samt fantasi.

Mestadels har mina katastroftankar med min hälsa att göra. För några månader sen trodde jag att jag hade cancer i benet. En vän skulle lugna mig genom att säga ”Ja, alla symptom stämmer ju in”. Det lugnade inte så mycket, om jag ska vara ärlig. Det var som att ge oron 12 Red bull. Den blev som fågeln under Kalle Ankas jul. Han som flyger fram och tillbaka hysteriskt över skärmen. Så jag oroar mig en del över hälsan och samt över vad andra ska tycka. Om jag vill nå någonstans, till exempel till det femte rummet i huset, så tänker jag ut exakt hur det kommer vara att gå igenom de andra fyra rummen för att nå dit och då är det sällan värt det. För min hjärna blir varje rum som att sitta i ett Öråd i Expedition Robinson. Oavsett om det stämmer eller inte så ser min hjärna mitt namn på varje lapp. Den har en väldigt speciell syn. Jag har föreslagit tid hos en optiker, men något besök har inte blivit av än. 

När jag och min fru sitter på tåget från Stockholm så känner jag ändå lycklig i det lilla. Jag tänker på när vi ska se nya Beck och hur det kommer bli en fight i huvudet att välja mellan att hålla om henne och äta chips med dipp. Det är två saker som är ytterst svåra att kombinera. Det övriga livet får stå på i bakgrunden. Det stör inte. Och någon gång kanske min hjärna kan bli som grannen i Beck och bjuda över mig på en stänkare. Jag säger inte att jag kommer säga ja. Men jag ska bli bättre på att medla med den jäveln. 

Det är det fina med att åldras, man har gråare hår och bättre kort i förhandlingarna. Det och att ingen säger åt när man äter upp ett glasspaket på en kväll bara för att det är så otroligt gott. Och vi har trots allt nyligen flyttat från ett ganska stökigt område till ett mycket lugnare sådant där varje tanke vinterväghålles. Det kändes ungefär som att flytta från en skräckfilm till en inspelning av en tre timmar lång film om en båt som är ute på sitt livs resa. Och den sjunker förstås inte i slutet.

Våra barn vill hinna lämna fingeravtryck i era liv

Vår trappuppgång gick från en soluppgång till en pizzakartong vänd åt fel håll. Det kändes som att jag höll på att falla ur mitt eget liv. Min kropp bestod av sju våningar. Ett vanlig trappuppgång. Plötsligt slocknade det på sjunde våningen och hur jag än försökte så tändes aldrig lamporna upp. Så kändes det när jag hörde att du blivit dålig igen. Som om Göteborg plötsligt blåste ut, lossnade från fastlandet och drev ut. Som om jag plötsligt blev en disktrasa som bit för bit trasades sönder. Sorgens fönster, sorgens dörr. Ett hus var på väg att byggas på en mark som jag alltid sett som trygg. 

Jag tänkte på dig, hur du alltid lyckats tända upp mina viktigaste fönster. Hur du hjälpt mig i arbetet med mig själv. Det där arbetet som pågår dygnet runt utan OB-ersättning. Ibland har jag sjukskrivit mig från det, men du har alltid lyckats boka om biljetter, sett till att mörkret tar en annan väg istället för genom mig. Jag önskar så att jag hade vetat hur man bokar om resorna som tycks gå genom dig varje dygn. Men jag vet inte. 

Jag har lovat att aldrig ge upp om mig själv. Att aldrig ge upp om dig. Jag har lovat att lyssna när jag ropar på hjälp, att aldrig kassera varje version av mig själv. Det har funnits stunder då jag tröttnat på allt hyckleri samtidigt som jag själv hycklar. Alla hycklar och det är så livet är. Vi ska alltid framstå så att de vi beundrar ska vilja lägga högsta bud på oss på Hemnet. Men jag har alltid mått bättre av människor där jag inte behöver skriva om mina manus. Jag vill att folk ska kunna sitta vid fönsterblecket till mina tankar och inte vilja fly. 

Ibland vill jag springa snabbast på fotbollsplanen i Lindsdal igen. Jag minns dina kommentarer och vad jag drömde om när jag var 11,12. Du klippte och vattnade mina drömmars gräs på somrarna och såg till att måla horisonten tillräckligt tydlig. Jag drömmer om att springa där på fotbollsplanen igen med mina framtida barn. Jag vill köpa glass med dem och ta med dem till Ölands djurpark och låta dem somna mot min axel när jag läser Bamse. ”Du är dig lik, Skalman”, kommer jag läsa för dem och ”Vem skulle annars vara det”, skulle jag fortsätta och skratta med dem. 

Jag vill ha ett jobb där jag känner mig uppskattad och som en del av ett sammanhang och jag letar runt varje dag efter just ett sånt, jag har börjat hälsa på mig när jag möter mig själv i trappuppgången och någonstans är det där jag vill vara. Jag vill sitta i trädgården i Kalmar och spela Yatzy och Fia med knuff, dra upp er på vägen igen när mörkret blivit för tufft. Vad har ni i er kalender idag? Här hemma har Fanny ringat in att vi snart ska ses. Det är med stora bokstäver precis som det alltid ska vara när det handlar om stora känslor. Visst känner man ibland jävla dag, jävla disk, jävla liv men allt har vi byggt upp och vi vill pussa både det jobbiga och det fina på pannan innan vi somnar. Jag och Fanny pratade om hur du skämtar och hur du där efter skrattat så att du nästan tappat andan. Det är fina minnen. Ibland drömmer jag om att få se solen stiga upp i dina tankar igen. Tror du inte det vore bra för ängarna i ditt huvud att få varva allt regn med en skinande sol? Tänk så många gånger jag fått vandra över just dina ängar. När jag var barn var det min favoritplats att gå på. Jag hittade alltid hem när jag gick där. 

Ibland drömmer jag om att lägga ned bloggen då den blivit för mycket av ett jobb. Det känns så sniket att klaga ibland, men det är ett obetalt jobb som tar upp otroligt mycket tid och ibland är det till noll uppskattning. Detta skrivet utan att förstås förringa de som faktiskt bryr sig och visar det, men det är lätt att bli bitter.  Jag ska aldrig överge mig själv. Jag ska arbeta för att jag och Fanny har ett liv vi båda trivs i, att vi ska ha fönster till våra olika liv där vi ser varandra även om vi inte putsat dem på några månader. 

Jag vill fortsätta jobba deltid och fortsätta se till att det får finnas en längtan i vardagen. Allt behöver inte berättas med en gång. Den direkta kommunikationen slänger bort all längtan, låt den växa i varje situation istället och spara det största till när vi ses. Laddar man telefonen i fem minuter för att sen dra ut sladden igen så blir batteriet aldrig helt laddat. Det är likadant med oss människor. Låt oss ladda klart innan du rycker ut sladden med en till notifikation. Skit i alla algoritmer och stäng in i dig det introverta internet. Spara det extroverta när vi ses på riktigt. Om inte är det nog dags för digitala toaletter där alla introverta kan gömma sig till festen är över. Ett digitalt glas vin? Nej, tack. Jag är inte så törstig. Men det är lätt att bli törstig på något som är verkligt, lätt att få magen att kurra över något som man är med om på riktigt!

Jag drömmer om att bli gammal och om att du ska bli frisk. Ibland får du mitt land att krympa till en toalett där jag bara vill få sitta själv en stund. Sorgen kan få en att känna sig liksom häktad, som att man väntar på en rättegång som kanske aldrig riktigt kommer ske. Verkligheten är ett slags hån mot varje saga du läste för mig när jag var liten. Ändå vill jag bara ha mer och mer av den. Om ditt liv vill kamma ut sitt hår så vill jag bara säga att det gärna får fortsätta vara tovigt. Säkringen till ljuset kan bytas ut. Vi har suttit här i Sandarna, byggt en tillräckligt stor båt för att ni ska fortsätta kunna segla vidare och mina kommande barn längtar efter att sätta sina fingeravtryck på era liv. De kommer alltid att älska dig. De kommer alltid att älska er.