Jag hade behövt en sån saga när jag var liten. Jag hade satt fast den med kludd i mitt huvud och haft bilden framför mig hela tiden. För i en tid där sjukdomar och egoism försöker ta ens klocka och vrida all tid till något oigenkännligt, något skrämmande, så finns ett behov av något annat. Det är den luften som jag vill ge mina barns bröst och ditt bröst. Och håller den sig inte uppe där så ska jag vara en lyftkran som ser till att den gör det.
Jag låg i sängen och googlade. Jag funderade över min dröm, min framtidsbild. Hur jag ofta låtit oron tugga upp mina drömmar. De har sett ut som malätna kläder. Drömmars textilier tål inte sånt.
Jag har behandlat mig själv som en askkopp alldeles för länge, tänkte jag. Och jag har tänkt att min hjärna är som en gammal Volvo som drar för mycket bensin per mil. Något som verkstaden ger upp om. Andrahandsvärdet för min hjärna är närapå noll, tänkte jag. Den är bra på att duka upp för tre rätters, men då består rätterna av att älta, att övertänka och att analysera. Jag vet inte om något av det är särskilt gott. På sätt och vis är det bra träning. Den joggar bland tankarna, den tränar på styrkelyft genom att lyfta upp mörkret. Den är som min bilbana jag hade när jag var liten. Jag har aldrig varit så nära ett körkort. Sen valde jag alltid att gasa så hårt att bilen flög ut ur banan. Kanske var det där uppkörningen failade. Men min hjärna har bra koll på elräkningen, vilket gör att tryggheten aldrig är strömlös. Tryggheten i att känna dig, röra dig, lukta dig, vara möblerad av dig. Tidigare hade jag en stor boxningshall i mina känslor. Du vräkte den där boxningsklubben, kan man säga. Jag har sparat en del boxningshandskar, men mina känslor använder de inte lika ofta. I alla fall inte mot varandra. Du vattnar min mentala gräsmatta och jag är tacksam för det.
Något jag har blivit bättre på är att veta var min gräns går. Tidigare jobbade jag tills jag trodde att jag hade någon allvarlig sjukdom. Vilket jag än idag ofta misstänker. Jag kanske inte blir tillräckligt orolig för att ringa läkare, men nog för att googla både symptom och begravningsbyrå. Numera vet jag när jag jobbar för mycket, när jag inte ska dricka mer, när jag inte ska tacka ja till någon ny förfrågan på bloggen. Jag lyssnar mer på min inre röst än när någon utanför säger ”kom igen, Oskar, du kan klara det” för de rösterna blir nästan märkligt tysta om man väl går in i väggen. Men de hörs ända fram till mållinjen och där tystnar dem. De där kommentarerna är inte alltid ett skyltfönster för att bry sig. De är mycket, men inte just det. Jag har länge haft en mun i huvudet och en annan i magen. Jag har blivit bättre på att lyssna till den senare. Hela livet är en skolmiljö. Man har bara olika lärare.
Jag har varit gift i snart två år. Jag tänker tillbaka ibland på den dagen. På hur varmt Kalmar kändes. På din blick i rådhuset, på hur varje ord jag försökte säga blev som en hytt på Titanic, dränkt av vatten.
Vi låg i soffan och slötittade på Gift vid första ögonkastet. Det är något märkligt med tv-program och mig. Jag har en förmåga att alltid slumra till så fort ett program startar. Det är märkligt att vi är gjorda för att sova och att det ändå är så oerhört svårt att somna vid rätt tillfällen. Bara vid fel. Min pappa ringde plötsligt för att berätta om min farfar. Hur han var, hur han alltid köpte glass till oss barn, hur han alltid svor och hur han lät när han berättade samma historia för fjärde gången. Till lika många skratt. När jag lyssnade log jag och jag tänkte att jag äntligen hade en lycka som kunnat åldras, som tappat sin första tand, som gått upp en storlek i jeans, som behövt börja använda linser. En lycka att åldras i. Tänk att få se lyckan gå med käpp och sitta i bersån, tänkte jag. Fylla på en kopp kaffe. Medan solen får gräset att liksom sitta i en bastu. Snart blir det nog språngmarsch ner till sjön för det. Vi kanske ska ta oss ett dopp vi med, sa jag.
