.jpg) |
| Foto: Mikey Lennartsson & Martin Sventorp. Ljus av Rickard Persson |
Nightmare på omslaget till nya singeln från The Dahmers känns som hämtad från en av mina favoritsckräcksfilms-serier A nightmare on Elm Street. Det är snyggt och jag blir lycklig av att se det, på samma sätt som jag blir lycklig av att se musikvideon till Nightmare of '78. Det är skräck med glimten i ögat och det är en fantastisk power pop-dänga som mina grannar förmodligen kommer bli väckta av en hel del framöver. Idag pratar jag med Karl-Oskar och Mikey Lennartsson från bandet om skräckfilm, algoritmer och om mörk humor.
- Det är ganska bra tack, taggade att äntligen vara på gång med ett nytt album.
Nightmare of ’78 beskrivs som starten på en ny era för The Dahmers. Vad skiljer den här perioden från det ni gjort tidigare?
(Karl-Oskar) - Vi har blivit friskare och mer hänsynslösa. Likaså har vi utforskat breddgraderna i kreerandet vilket har medfört fria tyglar som vi också lärt oss begränsa. Begränsning är en tillgång som kan vara användbart när man börjar krångla för mycket.
Titeln antyder en blinkning till 70-talets skräckfilmer, kan ni enas i bandet om vilken skräckfilm från 70-talet som är den allra bästa?
(Mikey) - Det kan vi tyvärr inte. Hansson och Karlsson har skrivit åtskilliga doktorsavhandlingar i ämnet och mellan dem ligger ett helt liv av forskning. De har ju en helt annan insikt och skulle således komma med något mer pretentiöst, medans mitt spontana svar blir Exorcisten.
(Karl-Oskar) - Nej! Det är en diskussion vi gärna undviker då den hade skapat ett svart hål. Men vi kan enas i att 70-talet levererade bäst skräpkultur av både kvalitet och kvantitet som har haft ett stort inflytande på oss som band.
Creature Feature är ert tredje album. Hur har er syn på bandets identitet och sound utvecklats sedan Demons?
(Mikey) - Som jag ser det ligger grunden fortfarande någonstans mellan punk och Kiss, utsmyckad med toner och färger från universums alla hörn. Trots medlemsbyten sedan Demons ligger bandets identitet solid, det är blod och död men även lite kärlek.
Ni startade i Bromölla efter en Halloweenfest 2011 - vad finns kvar av den där första känslan när ni skriver musik idag?
(Karl-Oskar) - Känslan är som att det var igår, jag har direktkontakt med lille Kalle och han har fortfarande utmärkta idéer.
Ni har alltid balanserat mellan punk, garage och popmelodier. Hur hittar ni rätt nivå mellan det brutala och det melodiösa?
(Mikey) - Vi försöker hitta en balans där vi själva känner oss nöjda. Ibland blir det en diskussion där vi frågar oss, kan The Dahmers låta så här? Ja varför inte? Resten är utom vår kontroll.
Det verkar som ni hämtar lika mycket inspiration från film och estetik som från musik. Hur mycket påverkar visuella bilder själva låtskrivandet?
(Karl-Oskar) - Det har en central plats i hela processen. Visuella bilder kan fungera som en förklädnad i texterna. Riff och melodier funkar som bäst när de har samma funktion som bilder som etsar sig fast på hornhinnan. För oss har det där fallit sig ganska naturligt.
Ni lanserar nu musiken på egen etikett. Vad låg bakom beslutet att ta full kontroll - och hur förändrar det ert sätt att arbeta?
(Mikey) - Vi upplevde att vi hade dålig insyn i vårt tidigare skivbolags arbete, saker och ting sköttes helt enkelt inte som vi förväntat oss. För ett band i vår storlek är skivbolagets roll inte längre kritisk. Vi har ändå alltid skapat vårt promotionmaterial själva, så nu har vi bara kapat mellanhanden och dealar med PR-firman på egen hand. Skillnaden för oss blir lite mer pappersarbete. Musikindustrin efter att internet och sociala medier tagit över går inte att jämföra med hur det var förr, på gott och ont.
Ni har delat scen med tunga namn som The Hellacopters, The Hives och Viagra Boys. Vad har ni lärt er av att spela med så etablerade band?
(Mikey) - Att rigga av väldigt snabbt, men även att bra rock inte behöver ha ett bäst före datum. Vi har alltid blivit trevligt bemötta av de band vi öppnat för vilket taggar oss att prestera, så ska det va.
Många ser er som ett sorts kultband - en kombination av skräck, humor och hjärta. Hur ser ni själva på er plats i den svenska rockscenen idag?
(Mikey) - Vi har ynnesten att attrahera en blandad publik, unga, gamla, punkare, rockers… så det känns verkligen som att det finns en plats att fylla med några som för vidare Alice Coopers arv.
Era texter handlar ofta om alienation och frustration, men med glimten i ögat. Vad betyder mörk humor för er i musiken?
(Mikey) - Mörk humor och mörka sinnen är en väldigt stor stor del av hur vi är som personer, så det är bara naturligt att texterna blir därefter.
Ni beskrivs som ett “Frankensteins monster” av obehagligt medryckande låtar i utskicket. Om ni dissekerar monstret - vilka musikaliska delar hittar man där inne?
(Mikey) - Dead Kennedys hjärta, Rolling Stones hjärna, Little Richards stämband, Alice Coopers ögon, The Supremes leder, Angus Youngs lever, Janis Joplins njurar, Kiss muskler, Phil Spectors nervsystem och The Misfits skelett.
Ni gjorde er första USA-turné 2024 - hur togs ni emot där, och vad överraskade er mest med den publiken?
(Mikey) - Vi togs emot väldigt väl. Det som överraskade mest var att gästvänligheten var på en nivå som vi inte upplevt tidigare. Efter spelningarna blev vi ofta erbjudna sovplats hos någon i publiken och vi skämdes bort med god mat och dryck.
(Karl-Oskar) - Men ibland fick vi betala med våra kroppar…
(Mikey) - ..och ibland våra liv.
Ni har byggt mycket av er karriär på DIY-anda. Vad betyder oberoende för er i en tid när allt fler artister jagar algoritmer och streams?
(Mikey) - Vi har lyxen att ha ljudtekniker, konstnärer och fotografer inom bandet, och på så vis kan vi göra mycket själva. Det innebär såklart också vissa begränsningar, men det är väl det som gör att det blir The Dahmers tänker jag? Med personligheterna i bandet hade det inte funkat att göra det på något annat sätt. Om vi fick bestämma hade vi helst sluppit tänka på algoritmer, streams och sociala medier, men det är skönt att vi själva kan bestämma hur mycket vi vill dela med oss av eftersom inga andra påverkas eller har förväntningar.
- Sociala medier har enligt mig förstört så mycket, mystiken har helt försvunnit när band/artister tror att de måste posta något flera gånger om dagen. Jag är helt ointresserad av att matas med uppdateringar, ja nu är det 27 dagar tills första singeln släpps men albumet kommer om ett halvår! Här kan du kolla när jag lyssnar på tre sekunder och brer en macka… Det är på en helt orimlig nivå och hela samhället har blivit infekterad av idiotin, och då handlar det inte ens om något konstnärligt, utan vanliga människors privatliv. Helt jävla meningslöst. Det är genant hur vi låtit oss förslavas av X, Facebook, Instagram, Tiktok osv. Politiker som tweetar/retweetar det är så jävla töntigt så man fan bara vill gråta. Och det här ägnar vi oss åt när människor svälter och planeten håller på att gå under?! Ursäkta mitt utbrott…
(Karl-Oskar) - Precis så som Mikey säger...
Det finns en tydlig nostalgi i ert uttryck, men samtidigt känns ni moderna. Hur ser ni på förhållandet mellan dåtid och nutid i The Dahmers?
(Mikey) - Little Richards lade grunden till rock n roll på 50-talet och sången och musiken fick han ju till perfekt direkt, texterna kanske inte helt, så där hittade vi något att uppdatera. Sen kan det ju bli rätt enahanda i längden att bara kopiera honom rakt av, därför låter vi oss inspireras av allt som känns gött och har inga begränsningar.
Slutligen - vad vill ni att lyssnaren ska känna efter att ha hört Nightmare of ’78 för första gången?
(Karl-Oskar) - EN GÅNG TILL! EN GÅNG TILL!
Lyssna på Nightmare of '78 här nedan och kolla in musikvideon. Regisserad av Petter Cronquist.
