Jag minns Godisbussen som var parkerad vid Ölands köpstad och hur jag älskade att gå in där och välja ut godis. Jag älskade att åka till just Ölands köpstad med min storebror och handla tv-spel. Ja, det var skärmar som gällde även på den tiden. Till och med när jag duschade i skolan fick jag ha som en skärm. Dusch-mössa har jag för mig att det kallades. Min var brun med ett slags fönster så jag kunde se ut. Man fick inte bli blöt om håret på den tiden. Tänk er att vara helt naken förutom på huvudet där man istället bar en stor hjälm som täckte hela huvudet? Jag måste sett förfärlig ut. Jag oroade mig ganska mycket över mitt utseende redan som liten. Jag ville gärna vara längre, särskilt efter att ha knuffats runt i skogen av några äldre killar. Jag ville också väga mer, vilket ledde till att jag vägde mig efter varje klassfest. Då hade jag ändå ätit massa chips och skulle snabbt gå upp några kilo, tänkte jag.
Så när livet ville ta på mig tonårens tyg så sträckte jag inte genast upp händerna.i luften. På sätt och vis kändes det som att glömma kvar massa böcker på bordet när man rusade in för att skydda sig från regnet. Jag slutade vakna över Bamse-tidningar och vips stod jag och drack tillräckligt många öl för att våga gå fram till henne jag var kär i. Jag hade precis sett Pulp Fiction och ville dansa som John Travolta men jag var alldeles för blyg för det där. Jag försökte byta om i alla möjliga provhytter, men en del saker går inte att ta av sig. Inte ens mina påsar under ögonen. Det var en som hade glömt påse häromdagen på ICA. Jag erbjöd mina, men det gick verkligen inte.
När jag var riktigt liten så höll jag jämt min mamma i byxbenen. Allt har alltid varit en jakt på trygghet. Jag visste inte som liten att inspelningarna av Scream-filmerna skulle pågå i mitt huvud som vuxen. Då hade jag kanske skrivit om ett eller annat manus. Ett sätt att få trygghet har varit att tänka på mig själv dels som en lägenhet och dels som ett fordon. Jag ska anpassa inredning efter min storlek och anpassa mina resor efter hur mycket bensin jag har. Annars blir jag lätt till min första smartphone som förlorade allt minne så fort batteriet tog slut. Och den dog till slut så fort det ringde. Den var som Tjuren Ferdinand, förklädd till en telefon.
Jag försöker se vad som har bidragit till att livet ser ut som det gör idag. Eftersom mina tankar lätt får för sig att träna till Göteborgsvarvet dag som natt så söker jag fortfarande trygghet, något som lugnar ner. De senaste veckorna har varit bland de värsta i mitt liv. Det har varit svårt att hålla fokus. Jag antar att man lätt hamnar på en massa hållplatser då. Tusentals minnen drar förbi i flera hundra kilometer i timmen. Man vet inte vilket som ska stanna och ta med en. Man vet inte var man ska.
Jag står med ett metspö vid Röda Sten i Göteborg och vid Kalmarsund och försöker hala in alla minnen. Vissa sliter sig och ibland går linan av. Det är bara att acceptera. Ibland vill jag bara vara tio igen och springa snabbt med bollen förbi dig och skrika ut min glädje. Ibland vill jag stå där på scenen på Bokmässan igen och läsa inför dig. Se din glädje över att jag står där. Ibland knockas man av mörkret och vet inte riktigt hur man ska kunna resa sig. Ibland vill man bara sova hela dagarna i sträck och vänta på att stormen ska ro vidare. Det finns väl andra hav att ta tag i, känner man. Vad ska du i vårt världshav att göra? Det är sällan man får svar.
Jag ser dig ligga där. Jag vill berätta om att Kalmar FF precis vunnit SM-guld, att du ska få bli farfar igen, att Godisbussen är tillbaka på Öland, att bussen mot Gardasjön avgår om tio minuter och fråga om du packat din fina hatt, och att du nog får koka mycket kroppkakor för ditt nya barnbarn kommer älska att äta dem. Jag vill berätta om när du låg där på sjukhuset och döpte ditt ärr till Scarface. Jag vill skämta med dig när jag fyller 50 och inta samma roll som du hade för några år sedan, där alla samlades runt dina skämt. Ja, jag vill berätta om allt som kommer längre fram. Jag vill ge dig luft och en hand att ta dig dit.
