.JPG) |
| Foto: Fabian Rosenberg |
Johan Borgh målar verkligen upp ett spännande landskap nu när han har valt att göra musik under eget namn, som fångas här på albumet Island Blues. Likt Folke Nikanor gjorde på sitt senaste album så tecknar Johan här upp en annan värld med musiken. En värld som är avskärmad men samtidigt fylld av gemenskap - formad av den musiken han själv älskar - den som gav honom en biljett till andra platser när han växte upp. Island Blues känns som han ger oss passet och biljetterna för en tillgång till hans musikaliska värld, den som han skapar med hjälp av sitt fantastiska gitarrspel som verkligen kommunicerar med den som lyssnar. En låt som Rio Grande fortsätter spela i mitt huvud långt långt efter att den tagit slut. Det är svårt att helt genrebestämma hans musik, den pendlar mellan olika uttryck, olika världar. Otroligt bra är det oavsett. Idag gästar Johan bloggens serie "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albums titel.
Ett instrumentalt album med bandet från Buena Vista Social Club, kan det bli bättre? Otroligt fina stämningar och ljudbilder från två musiker som har koll på musikhistorien från både före och efter elgitarrens begynnelse som här jammar ledigt på gamla låtar från 50-talet ihop.
The Beach Boys - Pet Sounds (1966)
En av världens bästa låtskrivare Brian Wilson i toppform, dessutom med en för tiden ny approach till produktion och orkestrering där man blandar orkester och rockband. Väldigt inspirerande kreativt sätt att skapa musik och leta efter nya sounds.
Kate Bush - The Kick Inside (1978)
En påminnelse om att ibland behöver man inte ha några musikaliska förebilder att härma och utgå ifrån, utan man kanske har en helt unik inneboende kreativitet inom sig att släppa ut, vilket Kate Bush alltid visar prov på. Vem annars hade kunnat läsa en halv bok och sedan skriva Wuthering heights bara sådär.
JJ Cale - Naturally (1972)
En tidig bedroom producer som spelade in hemma på kammarn och som tidigt använde sig av trummaskiner. En ledstjärna i att experimentera och testa nya saker och inte bry sig om vad som är "rätt och riktigt" när det kommer till produktion. Sedan skriver han alltid simpla men starka originallåtar i bluesfacket, inte många som kan. Och så spelar han otroligt laid back solon.
Ry Cooder - Show Time (1977)
Första albumet min pappa visade mig efter att jag fick upp intresset för slidegitarr. Här visar Ry att man kan blanda fritt från genrer och musik från världens alla hörn och bara göra en jättefin liveplatta som låter som musik.
/ Johan Borgh
Lyssna på albumet Island Blues här nedan!
