Jag var i mitten av min semester när SunYears senaste och andra album The Song Forlorn släpptes. Det har verkligen blivit en kvällsskiva för mig. När mörkret ätit upp himlen över stan och jag kan koppla av i soffan eller på balkongen så älskar jag att lyssna på albumet. Det är ett album både att hålla i handen och bädda in i huvudet. Det är värmande för båda delarna.
Jag pratade med Peter Morén en dryg månad innan album-släppet och jag sa till honom att han känns väldigt fri i sitt uttryck. Med det menade jag också att han inte upplevs rädd för att testa nya saker och sällan stannar av i något. Det finns en nyfikenhet, en vilja att röra sig. Vare sig det är framåt eller bakåt. Framåt av nyfikenhet och bakåt för att hämta insikt om varför saker blev som de blev. På många sätt så tänker jag på min familj när jag lyssnar på The Song Forlorn. Det är mycket samarbeten över hela albumet och det är som att tonerna haft en tydlig kamera som fångat ögonblick och stunder i livet, stunder och ögonblick präglade av en gemenskap. Ofta är texterna präglade av en sorg, av förändringar som kommer med åren och många av låtarna blir som ett slags samtal med det han har upplevt, de han har träffat. Samtal med minnen och erfarenheter. På albumet finns både textrader och gitarrer som sprakar. Ibland talar de samma språk, ibland olika. Jag lyssnar hängivet på bådas språk.
En låt som If you were to ask där Vakentimmar-bekanta de clair. gästar har växt upp till en rejäl favorit för mig. Det är något mellan sättet som artisternas röster möts och textraden ”life just became too real” som båda biter sig in i själen.
Your dad was sad tar sin början ur en sorg men blir också ett sätt att på något sätt komma ut starkare. Peters röst är mjuk i det lugna landskapet och det blir mycket fokus på hans röst genom albumet och han fångar så mycket känslor i den. Även Dark eyes präglas av en sorg, tänker jag. Att inte riktigt kunna nå någon som mår dåligt. Att aldrig riktigt komma förbi väggen.
(Going to a) cruel country har en av albumets bästa texter och det är låten med längst naglar här. Jag skulle beskriva den som närmast post-punkig som verkligen larmar. Låten är som ett slagsmål med spöken, med det förflutna, ett brev till uppväxten och funderingar över hur han präglades av den.
Spanner in the works är väl den rakaste pop-låten på albumet, en låt som låter som fåglar som kvittrar i bröstet, ljust och hoppfullt.
På The body gästar Nicole Atkins. Det är en kontrastrik låt med ett ganska direkt larmande. Texten känns som ett klädesplagg som min hjärna gärna bär med rader om hur det psykiska och fysiska måendet hänger ihop. Peter och Nicole blir till en röst här. Det är effektfullt och en strålande låt. Ibland får man sätta sig bredvid och låta kroppen bestämma. Man får sitta still och se var kroppen tar en, utan att försöka hindra den eller pressa den i onödan.
En annan låt som måste nämnas är det avslutande titelspåret. Återigen ett samarbete, här med Madison Cunningham. Texten känns väldigt reflekterande och mänsklig men aldrig dömande, utan mer nyfiken och mänsklig. Låten känns stilla, som en porlande bäck, samtidigt som den drar fram mäktig, som en storm. Kanske är det texten. Kanske bådas röster. Hur allt går ihop. Det är enastående.
Ett av årets bästa album.
Lyssna här nedan!
