Jag vill ha ett fåtal men nära vänner där vi alla känner att vi alltid kommer finnas där, oavsett. Att välja bort att ses för att hellre skriva till varandra kommer jag aldrig vilja lära mig. Jag vill gå promenader och ta en öl då och då, inte mest följa varandra på håll. Det är som att sitta på två olika bussar, skicka glimtar från varandras liv men aldrig riktigt stanna upp vid den andras hållplats. Jag vill inte dit.
Jag vill ha vänskap där det naturligtvis kommer pendla mellan vem som hör av sig mest, men jag vill inte hamna där jag skickar tio reels om dagen till någon som inte hör av sig tillbaka. Och naturligtvis hade jag inte fortsatt att höra av mig i det fallet. Jag minns det från Helgons glansdagar. Många kunde skicka typ 15 hej i rad utan att inse att det är bäst att lägga ner för du kommer ändå inte få något svar. Att vara tjatig är en av mina största rädslor, att vara någon som fyller en redan full papperskorg.
Jag har aldrig tyckt om att vara i centrum och inte heller vara mycket. Jag vill inte vara huvudrätten, förutom i förhållanden då, som folk väntar på. Det räcker att vara någon helt okej fördrink. Första gången jag stod i centrum var när jag höll på att drunkna som liten på Äventyrsbadet i Kalmar, andra gången när jag stod och mimade till Pet Shop Boys några år senare. Utan att våga öppna munnen. Jag minns att någon kom fram och sa ”Var du nervös, Oskar - för du öppnade inte ens munnen?” Jag har aldrig förstått varför man ska påpeka något som den som får höra det garanterat redan vet om.
Jag önskar att vi får två barn. Redan när jag var tio så visste jag vad jag ville döpa mina barn till och skrev noveller om dem. Jag läste Jocke Berg och Bruno K Öijers texter, ändrade lite på deras meningar och placerade dem i min värld. Jag vill ta med barnen till Sunne där jag själv var med min familj. Vi spelade pingis hela dagarna och åkte på utflykter. Min pappa var som Rudolf i Sunes Sommar. Jag längtar tills jag får spela den rollen. Den sommaren vi var i Sunne sa jag för första gången att jag älskade någon. Det var till en i min klass. Jag tänkte på det där när jag hörde Emil Jensen några år senare. ”Jag älskar dig men det får man väl inte säga i den här jävla relationen”, skojade han. Men gud vad jag kommer älska mina barn och jag kommer säga det ofta.
Jag behöver jobba deltid och känna att jag hinner leva. Jag fungerar rätt dåligt under stress. Det är som att övergångsställena för mina känslor och tankar helt suddas ut och alla försöker bara springa över vägen istället, samtidigt som det är rusningstrafik. Det är som att min kropp i de situationerna hör Hesa Fredrik men aldrig får veta att faran är över. Ibland funderar jag på om min kropp är från Ikeas lager i Tjernobyl. Typ att min hjärna består av en prototyp av Billys bokhylla utan hyllor. Inga våningsplan, bara ett totalt haveri.
Jag behöver ha ett jobb där jag känner mig uppskattad och där inte vänskapsrelationer på jobbet och olika destruktiva hierarkier går ut över varandras bästa.
Jag behöver vara närvarande. Det är då jag mår som allra bäst.
Jag behöver bo hyfsat billigt och samtidigt ha råd att åka på olika utflykter. Testa nya restauranger varje månad och bli lite lagom full tillsammans med vänner och tillsammans med min fru. Jag behöver lära mig att det är okej att misslyckas, att allt jag gör inte behöver vara perfekt men det verkar ta år att lära sig. Jag behöver bli vän med mitt utseende men kommer kanske aldrig sluta att duscha i mörkret för att slippa se mig i spegeln. Jag är emot skönhetsoperationer men har samtidigt tänkt tanken att kanske göra något någon gång. Det kanske aldrig händer, men någonstans har jag alltid behövt en utväg. Då känner jag mig tryggare. Jag kanske aldrig nyttjar utvägen, men jag behöver veta att den finns. Och jag står i min egen provhytt och ser på mig varje dag. Det är klart att jag någonstans behöver trivas med mig själv och det är klart jag också påverkas av all möjlig hets kring saker. Kanske börjar acceptansen med att vara ärlig med hur man känner.
Jag behöver tid för mig själv för att kunna laddas upp och jag borde slänga bort telefonen oftare, precis som jag gjort med aviseringar. Jag får numera inte aviseringar om någonting vilket i värsta fall leder till att jag inte svarar tillräckligt snabbt men ingen värld går under oavsett. Saker är olika viktiga och att få längta, drömma och sakna är bland de tre viktigaste. Just nu längtar jag exempelvis efter att åka till Stora Dyrön med min fru, att snart få krama mina föräldrar igen, att skoja på danska på jobbet och att tänka tillbaka på när jag häromdagen fick höra att jag är en av de finaste och snällaste någon hade träffat. Det fick hela min mage att bli till ett Spa. Jag ska göra allt jag kan för att inte låta ångesten riva det spaet och bygga löparbanor för sig själv där istället. Förgrömmade onge.
