Mellan stumfilm och grov komedi

”När jag går in nånstans och känner mig utanför vill jag va där med dig”, sjunger Jakob Hellman. Det är en rad som beskriver mitt liv på många sätt. Sökandet efter trygghet pågår till viss del livet igenom. Det är livets längsta löparrunda. Har man med sig någon blir den betydligt trevligare att springa. En av mina mest nervösa stunder var när jag gifte mig. Jag minns att jag grät när jag sa ja. I regel gråter jag flera gånger om dagen. Både när jag blickar bakåt, framåt och inåt. Jag tycker egentligen att det är ganska skönt hur förlösande livet kan vara ibland. Min fru får mig ofta att skratta - samt säga brännbara saker. Hon är min lyckas ansiktsmask. 

Jag har svårt att känna tillit i början av relationer. När jag känner mig trygg går jag däremot gärna från stumfilm till grov komedi på rekordtid. Jag kan nog skämta lite över gränsen ibland, men det dras ofta på min elräkning till sist ändå. 

Jag kan stundtals bli lite mycket. Vissa fördämningar borde man kanske aldrig bygga och andra bara släpper när man känner sig trygg med någon. Jag tycker att relationer är det allra viktigaste i livet, men svarar ibland på meddelanden ungefär lika snabbt som en kommunal detaljplan avhandlas. Jag har förstått att känslor inte alltid mäts i hur mycket de sägs högt. Vissa skriver romaner, andra viskar bara en rad - men båda kan bära samma tyngd. 

Jag kan bli sentimental över ett gammalt samtal men har ingen aning om var jag lade nycklarna för fem minuter sedan. Något jag trodde som barn var att vuxna kunde saker. Häromdagen ägnade jag tio minuter åt att fotografera ett vägguttag och fråga internet varför sladden inte gick att dra ut. Det visade sig att vuxna fortfarande mest gissar sig fram. 

Min mage är min sämsta kollega. Stundtals är den lika stressad som en Foodora-ansluten pizzeria som försöker hantera 800 beställningar på nyårsdagen. Jag duschar dessutom alltid minst två gånger om dagen, ibland ännu oftare på sommaren. Jag avskyr att känna mig för varm. Det är som att bli omfamnad av värme och sedan inse att omfamningen egentligen är ett klibbigt fängelse. 

Jag kan ha svårt att komma igång med saker och försöker därför snabbt plocka bort sådant som jag riskerar att fastna i. Det fungerar ungefär lika bra som när man försöker städa ett kök genom att flytta stöket till ett annat rum. Jag lägger mest pengar på mat, mode och skönhet. Att testa nya restauranger och hitta nya platser att ta en öl på är något av det bästa jag vet. 

Mina favoritdofter är gräs på våren, syrenbuskar, eld och asfalt som matats med regn. Jag tycker om att köpa parfymer och några favoriter är Daydreamer från BYUNE, Candy Cloud från Adora och Calvin Kleins Eternity For Women. Nej, de osar kanske inte manlighet. Men jag orkar inte riktigt begränsa mig på det sättet längre. Jag vill mest känna mig bekväm i mig själv. 

Jag har också slutat förstå varför man ska skämmas över saker man tycker om. Det är samma sak med mycket annat. Jag kan lika gärna dansa till Zara Larsson och Rihanna framför spegeln hemma, helt utan publik och utan ambition att det ska se bra ut, och sedan i nästa stund ligga i soffan och se Sveriges Mästerkock som om det vore en av världens viktigaste finaler. Det ena behöver inte ta bort det andra. Jag tror snarare det är samma sak - bara olika sätt att vara människa på. 

Jag äter i regel inte skaldjur. Det handlar om konsistens, doft och ett gammalt trauma från barndomen. Jag minns att någon ställde fram räkor på bordet och sa: ”Visa hur du skalar räkan.” Jag har aldrig uppskattat när prestationsångest serveras tillsammans med maten. Arbetslinjen på tallrik är ett stort nej tack. Däremot älskar jag kroppkakor, tacos och matiga mackor. Ett spa för smaklökarna är en lagom stekt macka med skivad flankstek som möter grönsaker och hetta i form av någon stark sås. Jag är ganska liten i maten stundtals, men har å andra sidan inga problem med att äta tio knäckemackor en sen kväll bara för att det är så gott med ost på. 

Jag älskar att se Kalmar FF spela och ta en öl samtidigt. Efteråt lyssnar jag gärna på Alexandra Nilsson och Ida Wargs podd Vi var här först. Det finns något fint i människor som vågar prata om relationer som gått åt helvete, om vardagliga misslyckanden eller om att bajsa ner sig utan att göra en stor grej av det. Världen blir åtminstone inte sämre av att avdramatisera den lite. När min fru kommer hem sent om kvällarna från sitt jobb hittar hon mig skrattandes i sängen till just den podden. 

Jag uppskattar djupa samtal väldigt mycket, men kan i nästa stund börja fundera över det absurda i varför någon smetar mensblod i ansiktet eller varför någon som vill dejta en annan person väljer att ta sin selfie underifrån. Jag är kanske inte alltid konsekvent i mina tankar. Å andra sidan hade det varit tråkigt om hjärnan bara gick i raka linjer.

Jag har också betydligt större problem med människor som inte låter folk gå av först innan de kliver på spårvagnen än med människor som sitter med mobilen. Ibland är det fullt rimligt att stänga ute världen en stund. Jag gör hellre ett test om vilken frukt jag är eller tittar på en katt som har filmkväll med sin bästa vän än stirrar ut genom fönstret på ännu ett byggprojekt. Många är dessutom onödigt elaka på internet. Har man inget vettigt att säga så vinner man sällan någonting på att ösa på lite extra. Det finns redan tillräckligt många människor som agerar kommentarsfält i verkligheten. 

Mitt liv hade möjligen varit enklare med mer planering. Samtidigt uppstod de flesta av mina bästa minnen när planeringen gick åt skogen. Jag är i regel för allvarlig för att vara helt avslappnad och alldeles för barnslig för att vara helt seriös. Jag befinner mig någonstans däremellan och har inrett mig ganska bekvämt där.