Man tänker två saker: Okej, så öppen är jag inte och Ska du inte tagga in hela släkten i ditt bråk? Sen funderar man förstås på varför man plötsligt ser främlingars bråk på sociala medier. Man följer ju inte ens personerna och det är liksom inget inlägg man vill sponsra så att det ska lyftas fram än mer. Det är kanske någon slags bisarr påminnelse om hur livet blev efter sociala mediers entré. Till slut kanske jag kan tagga in dessa personer i mina mardrömmar - som de gör med mig.
Förlåt, att skämta är en slags väg ut ur sorgen.
En annan väg är att sluta hoppas på vissa saker.
Jag insåg häromdagen att det finns en märklig frihet i att släppa sådant som jag vet inte kommer hända.
Man kan hoppas på ett "när ska vi ses?" från människor. Men när man själv alltid ställer frågan börjar man känna sig tjatig. Så till slut drar man ut sladden.
Man behöver vara fler för att livet ska hända.
Man ska aldrig göra sin kropp överbefolkad av drömmar. Släpp lös vissa.
Och så finns de hoppen som aldrig riktigt går att säga upp. Att pappa plötsligt ska stå i köket i Kalmar igen och koka kroppkakor. Att vi ska stå på baksidan i Lindsdal och spela kubb. Ibland tänker jag på när han fick en spelpjäs i huvudet. Det måste ha gjort ont, men hans reaktion var så rolig att vi skrattade tills vi knappt fick luft - och plötsligt inser jag att han var en stor del av min luft. Det smärtar förstås.
Glädjen i sorgen är förstås inget rent fönster men det är den som gör att man på något sätt ändå kan se ut ur den. Kanske inte så långt som till Ölandsbron - men åtminstone fram till första refrängen av The Rolling Stones Start me up - och när man nått ända dit så orkar ens blick vandra några centimeter till.
