"Det vilar något högst mänskligt just i det opolerade"

Foto: Karin Walterson

På albumet Osynliga Stigar som släpptes ut i världen igår möts WAR SAN (Kim Warsén) och Ragnar Bey från fantastiska Crash Nomada (Kolla in senaste singeln Syster Europa!). Jag älskar ju möten i musik och här flätas både Kim och Ragnars rötter ihop - samt deras musik. I stycken som Till Lisa och avslutande Tegelfärgad skymning går stämningar ihop och jag sitter och njuter och avundas. Särskilt den förstnämnda spelar jag om och om igen. Det är något med hur det sköra och tyngre möts. Det är oändligt vackert. Idag pratar jag med Kim och Ragnar om albumet och om Småland förstås!

Hur är läget? 

- (Kim) Tack, det är bra. Det känns fint att äntligen få släppa det här albumet, vi började arbeta på det redan hösten 2024 så det är lite högtidligt när någonting ros i land som man har jobbat på länge. 

Ni beskriver musiken som ett motstånd mot "digital perfektion". Känner ni att mycket musik idag blivit för polerad för att faktiskt kännas mänsklig? 

(Kim) - Ja, jo men det tycker vi väl tänker jag (skratt). Fast egentligen är det där ju en konstant spänning på något vis, kampen mellan att infinna sig i någonting befintligt och allmängiltigt och viljan att hitta ett autentiskt och uppriktigt uttryck. Det känns klokt att reflektera över samtida strömningar och till vilken grad en vill upprätthålla eller ifrågasätta det befintliga. Det här albumet byggs kring ett gammalt ärvt piano, dess minnen och hur dessa kanske på något vis trots allt finns lagrade i dess akustik. Att Ragnar har en nära relation till just det här pianot färgade av sig på mig och gjorde att jag närmade mig instrumentet på ett speciellt sätt. Alla dessa faktorer intresserar mig väldigt mycket - det vilar något högst mänskligt just i det opolerade. 

Osynliga Stigar verkar röra sig mellan stillhet och konfrontation. Hur hittar man balansen mellan det vackra och det obekväma utan att det ena tar över? 

(Ragnar) - Jag tror den kommer ganska organiskt i vårt samspel. Att man ger och får lägen i musiken. För mig som gitarrist i den här konstellationen, handlar det lika mycket om att inte spela som att spela. Det är kanske lite av en kliché som går tillbaka till John Cage och zenbuddhismen, men tystnaden och icke-spelandet är enormt viktigt i den här typen av musik.

Ni nämner både Arvo Pärt och Sonic Youth som inspirationskällor - två väldigt olika världar. Vad är det som förenar dem för er? 

(Ragnar) - Det finns en sorts aura av mystik i båda de världarna. Både i Sonic Youths klangbottnar med alternativa gitarrstämningar och i Pärts sakrala minimalism. 

Många av albumets miljöer och titlar är kopplade till Småland och trakterna kring Kalmar. Vad tror ni att just de platserna har gjort med ert sätt att skapa musik? 

(Kim) - Skivans tanke var att på något sätt fläta samman våra rötter, och mina går ju sedan barnsben under dessa trakters sten och myrr. De här platserna har ju format mig och på så sätt även mitt musikskapande. Av alla epiteter är nog Smålänning den enda som jag använder utan en viss fördröjning (skratt). 

- Ragnars mamma, Helen Ekholm, är uppvuxen i Grönskåra i Småland. Jag fick i efterhand veta att det ärvda pianot fanns i hennes hem när hon växte upp och att hon spelade på det som barn. Att hennes målningar utformade albumet ger albumet en stark småländsk koppling. Jag arbetar ofta i en tradition där kreativ framställning kan förändra eller förstärka våra relationer till platser och människor och de idéerna har varit väldigt närvarande under arbetet med det här albumet. 

Instrumental musik kräver ofta mer av lyssnaren eftersom inga texter styr känslan. Ser ni det som en frihet eller som en större risk? 

(Ragnar) - En frihet helt klart. Jag är primärt sångare och textförfattare i bandet Crash Nomada, så det är en härlig kreativ kontrast att arbeta med instrumental musik. Det är suggestivt på ett helt annat sätt och även om det kräver lite mer av lyssnaren så tror jag att lyssnaren i sin tur kan ha fler användningsområden för instrumental musik än textbaserad vers och refräng-musik. 

Ni använder slitna instrument och gamla inspelningsmetoder på albumet. Var det ett estetiskt val från början eller upptäckte ni något i själva begränsningarna?

(Kim) - Den ursprungliga idén var att spela in något som byggde på just det pianot och att detta skulle möta Ragnars ljudvärld. Det blev på något sätt både en begränsning och en utgångspunkt. Sedan tillkom tramporglar, bandekon, gamla röstinspelningar från forna släktingar, saz cûmbûs etc. Jag finner det väldigt tilltalande att gamla instrument bär på en historia, akustiken kan i vissa fall vara förlösande, ibland till den grad att instrumentet har en inneboende ljudvärld som du kan ta del av om du är lyhörd och närmar dig det med respekt och försiktighet. 

Albumtiteln Osynliga Stigar känns nästan existentiell. Handlar skivan också om sådant vi människor bär på men har svårt att sätta ord på? 

(Ragnar) - Det var fint uttryckt! Ju mer jag tänker på det så är det ju en fin beskrivning av all bra musik - att den ska beröra sådant vi människor bär på men har svårt att sätta ord på. Jag hoppas och tror att vi har lyckats bra med det 

(Kim) - Jomen visst, det finns ju något i den där titeln som signalerar om något bortom det rationella, stigar vi går på fast vi inte kan bevisa att de finns.

Lyssna på Osynliga Stigar här nedan!