Kanske behöver den inre strandkroppen något annat. Man behöver tänka på hållningen även där men kanske främst att försöka hålla ihop. Att inte brännas av all längtan, att se till så att ens organ har en hängmatta att ligga på - snarare än ett ständigt pågående kassaband på ICA. Man vill slippa säga till kunden att lägga pinnen mellan hens självförtroende och ens egen brist på detta.
Att möta den där totala tystnaden kan visserligen kännas precis lika blottande som att tvingas släppa badlakanet på en överfull strand. Men tystnaden behöver trots allt inte kasta av sig kläderna med en gång. Det är annars så enkelt att slänga sig på nästa buss i jakten på en ny låt, ett nytt samtal, ett nytt intryck för hjärnan att tugga på.
Jag lyssnar på Ida Warg och Alexandra Nilssons podd medan jag diskar, sätter på musik på promenaden och somnar till en serie. Skärmstyrkan i hjärnan måste vara på max hela tiden. Det är otaliga gånger jag hade behövt bogseras bort från fester, när hjärnan har varit en upptagen plats som många ändå satt sig på. Och visst, i helt andra sammanhang kan det säkert vara ganska skönt när någon sitter på en, men kanske inte just när det gäller ens mentala utrymme.
Jag drömde om att sitta på en klippa med en vän och bara låta tankarna skissa på det liv man vill leva. Berätta om hur jag gjorde för att trotsa de inre vågorna och när jag behövde hjälp med att segla. Jag har så länge läst om att segla på de sju haven. Ibland har det känts som att jag rymt alla sju. Det har väl handlat mycket om att putsa sina inre fönster och göra så att hjärtat kan se ut. Att inte fortsätta köra trots att varningslampan lyser. Jag behöver inte hinna ikapp världen. Men jag får inte lämna mig själv ensam någonstans.
Jag och min fru sitter på balkongen. Vi tittar på gurkorna som hon har odlat. Det är märkligt hur lugnande en gurka kan vara när man inte ens tänker på att använda den till något annat. Jag talar dock bara för mig själv.
Jag vilar min hand längs min frus arm. En bild av min pappa vilar mot ett ljus i vardagsrummet. Jag hör hans röst när jag tittar mot den. I augusti ska jag läsa på hans begravning. Jag ska försöka tänka att jag inte står ensam. Min pappas röst står där bredvid Mick Jagger och Cornelis Vreeswijk, eftersom jag fortfarande hör honom när jag lyssnar på dem. Jag ska tänka att om jag blir nervös eller börjar skaka - eller staka mig, att det är bra att låta ord växa ett tag i kroppen innan man kastar ut dem.
Jag har fått min rastlöshet från min pappa - men tystnaden har jag aldrig velat fly ifrån. Bara till. Så klart kan tystnaden vara jobbig också, som i mötet med nya människor. Då sätter sig hjärnan gärna på en expressbuss i jakt på nya saker att säga. Men oftast är inte tystnaden något som måste lagas. Men så fridlyst den är, så förstår jag varför den ofta behöver jagas.
Det är väl därför jag försöker dra ned på ljuset nu. Känna att jag trivs bra med att vara en ganska tom lokal min första semestervecka. Jag blir en uteservering en dag, en nedlagd festlokal dagen efter. En resebyrå för endast själsliga resor en annan. Kanske har jag en fulländad inre strandkropp nästa sommar. Jag kan redan se konturerna.
