 |
| Foto: Marcus Järvinen |
Jag reser ofta tillbaka till Vera Hjorts debutalbum Titta inte ner. Albumet bar runt på många rader som jag fångade längs vägen - som beskrivningen av ett "känslomässigt strömavbrott" och känslan av att ha hittat en plats där hon får vara "fri att vara ingenting alls". Visst är det fint att hitta platser som skakar om en och samtidigt klär av all oro?
Jag tolkade albumet som ett löfte om att våga titta upp mot friheten och försöka hitta en väg bort från det som tynger en. Naturen verkade bygga den där friheten åt Vera. Överlag bjöd albumet på en fin jazzig pop som stundtals vandrade genom skogen och stundtals befann sig i en nattlig stad, där den svarta himlen delade plats med ett skärande vemod. Samtidigt bar musiken ofta på hopp för mig - en känsla som finns kvar även på hennes färska EP Akilleshäl På Blå.
Hopp kan förstås komma i många former och här kommer det ofta genom gemenskap. Vera lyckas skapa en gemenskap i det otillräckliga - en gemenskap som sträcker fram armarna och säger: "Du är verkligen inte ensam om att känna så här. Du är inte ensam om att överanalysera eller känna att hela livet står still." Det är så lätt att jämföra sig med andra och måla upp en inre karta där alla andra verkar ha hittat skatten medan man själv mest känner att man sitter och ruttnar. Om just detta handlar andraspåret Disciplinen. Vera sjunger starkt i en låt med en tydlig livekänsla där melodin gungar precis som livet ibland gör.
Ett fint saxofonsolo signerat Simon Bertilsson möter oss i Potentialen, som inleder EP:n. På många sätt kretsar låtarna kring samma känsla: en otillräcklighet som gör att man känner skuld och skam när andra pratar om ens potential och att man behöver disciplin - men vad händer om man inte vet vad man ska göra? Om tankarna hela tiden svävar iväg någon annanstans?
Även varma kommentarer kan ibland bära på ett slags skuldbeläggande. All värme landar inte alltid där den är tänkt att landa.
Jakten på det bästa innehåller ett av de finaste partierna jag hört från Vera. Det är som att allt släcks ned och hon tillsammans med saxofonen för en ordlös duett i mörkret. Där visar hon verkligen upp vilken otrolig röst hon har. Samtidigt är det en dansant låt som handlar om att ibland gå för snabbt framåt och leta efter fel - eller snarare efter perfektion. När man känner ett eget ansvar för hur allt ska bli blir det så svårt att våga misslyckas. Tro mig, jag känner igen det där väl.
EP:n avslutas också dansant och kretsar kring när livet är smärtsamt vackert – vilket det kanske alltid är. När två motsatta känslor kan vara sanna samtidigt. Vissa dagar färgas allt i grått, andra dagar känns nästan oändliga i allt sitt sprakande. Någonstans är livet både meningslöst och fullt av mening på samma gång.
Vera uttrycker det väldigt fint och Egentligen är en självklar ”tvivel-hit” om när livet både regnar och skiner starkare än någonsin. Jag är glad för att Vera öppnar upp sig och för att hon får sina lyssnare att känna samhörighet genom musiken.
Lyssna här nedan!
