Det allra finaste med Tisdagsklubben på Potatisen i Göteborg är nog att det är ganska enkelt att släppa allt när jag tar mig dit. Även när självförtroendet inte direkt är uppkavlat känns det avslappnat att vara där. Konceptet är dessutom lika enkelt som trevligt - varje tisdag under sommaren bjuds flera artister in för att spela varsitt set. Den här kvällen står Ida Gratte, Arvid Einarsson och Elliot på den musikaliska menyn, tillsammans med Nora Lundmark som också är Tisdagsklubbens självklara konferencier.
Ida Gratte inleder kvällen och fokus ligger på hennes senaste singlar, där hon bytt språk till engelska. Uttrycket känns mer jordat än tidigare och texterna förmedlar både återhämtning och en känsla av att hon hittat ett sätt att leva som hon verkligen vågar stå för. Samtidigt finns ilskan kvar, inte minst över hur en del män beter sig och alltför ofta struntar i att ta ansvar för sina egna handlingar. Under spelningen får vi höra två osläppta låtar och dessutom Har du kommit hem?, som i original är en duett med Lovisa Niklasson. Här blir den nästan en duett med omtanken, vänskapen och tryggheten - med modet att faktiskt fråga någon hur den mår. Det är väldigt fint.
Arvid Einarsson har sällskap av ett vackert blås och lyckas blåsa rakt genom publiken med sin musik, samtidigt som han lämnar kvar en varm känsla. Han varvar snabbare låtar med stillsamma ballader där Götgatan 12 och Pojken utan skor möts i en försonande kram. Det går inte att avgöra vilken som är vackrast. Båda ger gåshud åt hela Potatisen - inredningen, gatan utanför och nästan till och med vakterna som Nora Lundmark ropar på utan att lyckas få in. De hade garanterat trivts om de gjort entré. Pojken utan skor bär dessutom på en stark berättelse om ensamhet och mörker, om att vara som en hållplats som långsamt vuxit igen. Arvids röst balanserar känslorna med en imponerande självklarhet och allra mest berörd blir jag i de lugnare låtarna, där den verkligen får ta plats.
När det är dags för Elliot imponeras jag direkt av hans publikkontakt. Tillsammans med sitt band står han för kvällens mest explosiva set. Förra året vann han P4 Nästa Stjärna Stockholm och jag förstår varför. Han vill att publiken ska resa sig, komma närmare scenen och bli en del av spelningen. Intill mig står en kvinna och dansar så ljuvligt att det är omöjligt att inte dras med. Energin sköljer över publiken och vägrar släppa taget. Det är minst sagt ljuvligt.
Nora Lundmark avslutar som vanligt kvällen med sina egna låtar. Hennes set är svårt att beskriva, men kanske är det just det som gör det så speciellt. Hon känns fullständigt genuin och säger det som faller henne in för stunden, vilket nästan alltid blir både roligt och välkomnande. Hon kastar sig dessutom på golvet vid upprepade tillfällen och hennes tolkning av Nicki Minajs Anaconda får mig att önska att jag åtminstone hade en skopa av hennes personlighet. I samband med en låt om tomhet berättar hon en historia som rymmer allt från skinka och purjolök till allergiska reaktioner och corona. För mig är det fantastisk underhållning som blandas med personlig vispop klädd i charmiga klänningar. Tack för att du gör kvällarna mer avslappnade mitt bland prestationshets, egoism och annat mörker, Nora.
Det blev publikrekord den här kvällen, och fortsätter Tisdagsklubben att vara så här trevlig tror jag faktiskt att vakterna som går sina rundor utanför kommer att lyssna på Nora nästa gång hon ropar in dem. Även vakter förtjänar ju att upptäcka nya musikaliska stjärnor.
