 |
| Foto: Press |
Angelica Idengren från Kungsbacka gör musik under namnet IDNA. Hon har på en ganska kort tid nått tusentals lyssnare runtom hela Sverige. Det handlar förstås om flera saker. Dels hur hennes röst och utstrålning blir som en solskens kamp mot fönstret - som solskenet vinner. Hon utstrålar mycket värme och det märks både i hennes tolkningar av klassiker som Vargsången, Somliga går med trasiga skor. Lyssna på hennes röst i den stillsamma tolkningen av Strövtåg i hembygden och känn hur allt omkring dig klär sig i gåshud.
Senast släppte hon en fin tolkning av Den blomstertid nu kommer. Hennes toner blir som kramar - för vuxna liksom för de yngre.
IDNA har även släppt två egenskrivna låtar, dels När festen tagit slut - en låt som spiller sin glädje över alla som lyssnar. En klar sommarhit. Den andra heter Den bästa sommaren som verkligen är som uteserveringar, uppkavlade ärmar och sena kvällar när man badar tills vattnet bara blir som ett svart och svalt täcke. Det är en romantisk tillbakablick till när problemen var mindre och dagarna mer oändliga. Det är väldigt väldigt fint.
Idag gästar Angelica och hennes IDNA bloggen för ett musikminne, kopplat till Ebbot Lundberg och hans The Soundtrack of Our Lives.
Musik har alltid varit en stor del av mitt liv. Jag var verkligen det där barnet som stod framför spegeln i sovrummet och sjöng, med alldeles för mycket inlevelse och antagligen alldeles för lite självinsikt. Men det spelade ingen roll. Där och då var det på riktigt.
Ett musikminne jag alltid kommer bära med mig utspelade sig hemma i Särö. Jag växte upp granne med Ebbot Lundberg och det var inte helt ovanligt att höra honom sjunga ute i trädgården. Det hörde liksom till. Lika naturligt som måsar, grus under bildäck och folk som klippte gräs.
Jag var kanske tolv eller tretton år när jag en dag hörde röster därifrån. Inte bara hans den här gången, utan flera. Jag smög ner mot grinden som skiljde våra tomter åt, försiktigt nog för att låtsas som att jag bara råkade vara där. På andra sidan satt Ebbot tillsammans med The Soundtrack of Our Lives. De satt i trädgården, i solen, runt ett bord och spelade. Inget stort, inget uppstyrt. De satt bara där och spelade som om det var vilken tisdag som helst.
Ebbot fick syn på mig och vinkade in mig. Jag minns att jag blev nervös direkt. Jag hade ju hört deras musik, men jag hade aldrig träffat resten av bandet. Man är inte särskilt kaxig i den åldern, även om man gärna vill tro det själv. Ändå gick jag in. Och där fick jag sitta med medan de spelade och sjöng.
Det var nog första gången musik kändes så fysisk för mig. Inte som något som kom ur en högtalare, inte som en låt man kunde spola fram till eller ha i bakgrunden. Den fanns där, mitt framför mig. I rösterna, i händerna, i pauserna mellan ackorden. Det var enkelt på ett sätt som nästan gjorde det ännu större. Ingen prestige, ingen scen, inget avstånd mellan de som spelade och den som lyssnade.
Jag tror att det fastnade just därför, för att det det bara blev. Och ändå var det nog den mest levande musik jag hört då. Inte för att det var perfekt, utan tvärtom. Man hörde händer mot strängarna, stolar som skrapade mot altanen och någon som tappade bort sig i texten, en annan harklade sig mitt i en refräng. Jag tror det var första gången jag fattade att musik inte alltid behöver sitta helt rätt.
En solig dag i en trädgård i Särö, en blyg unge vid ett bord, och ett band som spelade för att det var kul.
/ IDNA
Lyssna på Den bästa sommaren här nedan!
