 |
| Omslag: Samuel Ramnek Petri |
Ivan Wiktorin gör musik under namnet Dygna. Ni som minns att jag hyllade Benjamin Rydman och hans musik och även ni fastnade för honom har något att finna även här. Jag skulle säga att det finns likheter i det ofiltrerade och råa och det är väldigt upplyftande att höra. Jag upplever inte att strävan är att allting ska låta perfekt, utan bara berätta om saker som känns och hur de känns. Just Benjamin gästar även på Dygnas debutalbum Pärleporten. Andra som gästar är bland andra Lily Moodysson, Linnea Lidberg samt Lovisa Szalay.
Skivan känns stundtals som en tonsatt dagbok, ett virrvarr av det mesta, ett liv som går upp och ner, som pendlar mellan sömn, vardag, tristess och fest. Det är ganska mycket som skaver och det är alldeles fantastiskt.
Jag tycker om när det finns en vardag i något, en desperation, någon som sätter ord på livet utan att för den sakens skull vilja stå på scen och mästra någon om vad som betyder något och inte. Detta är bara okonstlat och otroligt bra.
Först ut är en dikt som möter en vacker kornett. Pingu lyfter min gamla favorit-pingvin. I övrigt en fin berättande text om livet och hur man ska hantera det, trots att det ofta är ganska ohanterbart. ADHD innehåller en fantastisk kör som Ivan svarar på. En underbar låt. Precis som dansanta Missbruksgemenskap, som bär på en ruffig kostym. Låten känns både euforisk och ångestdriven på samma gång. Det dubbla i livet, ni vet.
Ännu bättre låter det i efterföljande Bränt barn med ett fantastiskt beat och ”visslingarna” får mig att smälta. Tempot sänks i Ugglan där Ivan och Clara Söderlund möts i en låt där kärlek, bekräftelsebehov och hopplöshet möts. Även i Bladene är tempot lågt, men bär snarare på ett drömskt filter. En vacker låt att möta natten med, eller avsluta den med. Efter det så blir albumet något svagare, även om texterna fortsatt är fantastiska.
Överlag, även om jag inte fastnar för allt, så är det en fantastisk skiva som visar på mycket av det jag vill se mer av i svensk musik. Det är liksom inte gjort utefter algoritmer och Spotifys topplistor, men själens dito omfamnar detta. Det är väl det som spelar roll. Jag skulle säga att det är musik som ofta utspelar sig om nattens, den visar upp nattens frestelser och det som lätt krossar en, tro och tvivel gånger tusen. Jag är tacksam över att få ta del av det.
Lyssna här nedan!
