Jag kände mig helt slut efter jobbet. Ni vet när livet känns som att det pågår en ständig broöppning? När det känns som att man aldrig riktigt når andra sidan. Ett sätt att få världen att kännas lite mildare är inte alltid att fastna i ett evigt scrollande eller framför en dokumentär på Netflix. Eller för all del dansa utan tröja hemma framför spegeln till Bolagets Astronaut. Ibland fungerar det bättre att bara röra på sig utanför hemmet - att inte låta hjärnan stå helt still på hemmaplan.
På Potatisen i Göteborg huserar Tisdagsklubben med Nora Lundmark, som tillsammans med husbandet både spelar egna låtar och bjuder in gästartister. Den här kvällen står Tomas Rimeika och Natalie Reigo på scen, två artister som figurerat flitigt här på bloggen.
Tomas, Natalie och Nora framför varsitt set medan Nora också fungerar som kvällens konferencier. Hon gör det med en självklarhet som smittar av sig på hela rummet. Oavsett om hon sjunger vardagsnära låtar, försöker ropa in förbipasserande vakter eller berättar historier som börjar med att försova sig och slutar i en poliskontroll får jag den där känslan som jag verkligen uppskattar: att ingenting känns särskilt planerat. Allt känns impulsivt, och det är kanske just impulsiviteten, snarare än planerna, som skapar gemenskap.
Nora har en personlighet med en ständigt växande lista av ingredienser och jag har inte haft så roligt på länge. Det är urspårat på bästa sätt samtidigt som hon sprider en enormt positiv energi, och det är inget som ska underskattas. Hennes låtar rör sig i gränslandet mellan visa och pop, där humor och värme blandas med berättelser som fångar en både själsligt och hjärtligt. Dessutom bjuder hon på en fantastisk tolkning av Nicki Minajs Anaconda.
Tomas Rimeika gästade bloggen redan 2023 och skrev då om hur vi ses i musiken och hur den kan rädda liv. Hans musik har länge varit en motpol till det destruktiva som så lätt tar plats i samhället. Han vädjar om en mjukare väg, med mer dans och fler möten mellan människor. Samtidigt är han nostalgisk och sjunger om uppväxtens Säffle och om vägen till Uppsala - en stad som färgat många av hans senare texter som liksom rinner genom Fyrisån.
Tomas gör ett fantastiskt set som rör sig mellan nostalgi och medmänsklighet. Han vill mota undan egoismen och girighetens hat och påminna om det som faktiskt håller oss samman. Som allra bäst är han när intensiteten får ta över och alla känslor skriker sig fram. I de stunderna bubblar hela Göteborg. I september släpper han ett nytt album, vilket bland annat firas med en spelning på Hängmattan i oktober.
Natalie Reigo vill också mota bort det destruktiva. Hennes texter handlar om att bygga de hus och rum inom sig som man faktiskt förtjänar att bo i. De handlar om brustna hjärtan, men också om att ge läkningen den tid den behöver. Förra året var It Was You en av mina mest spelade låtar. I låtens dansanta klänning göms både regn och solsken, och den är så skör och storslagen på samma gång att jag fortfarande ryser. Den spelas inte under kvällen, men hennes set präglas genomgående av hennes otroliga röst och omedelbara närvaro.
Natalie skiner verkligen på scen. Hon förvandlar den till ett enda stort leende och lyckas göra även det ledsamma både svängigt och djupt berörande. Hon avslutar med senaste singeln Hell of a Ride, en låt om den stora kärleken - om vad den betydde då, vad den kom att betyda efteråt och allt den lämnade kvar. Natalie är en av våra mest stigande stjärnor och jag ser verkligen fram emot den kommande EP:n.
Det var inte särskilt många som hittade till Potatisen den här kvällen. Men ibland är det kanske just så gemenskap ser ut. Den behöver inte fylla ett rum för att fylla en människa. När jag gick därifrån kändes det faktiskt som att broöppningen hade slagit igen för en stund och att jag äntligen hade tagit mig över till andra sidan.
