 |
| Omslag: Rasmus Richter |
Åh vad jag tycker om Johanna Svenssons musik. Hon gör verkligen låtar att känna sig hemma och på tallrik efter tallrik i det där hemmet serverar hon, på sitt egensinniga och vackra språk, sin syn på världen och allt som händer i den och i henne för vare sig vi rör oss i mer allmängiltiga banor eller i hennes egna känslobanor så är språket nära, vackert och så lätt att ta till sig. Jag återkommer ibland till hennes låt Trettondagen. Låten, som hette Ta hand om mig i en tidigare version, är en låt som, för mig, handlar om att använda fantasin som vapen. Ett vapen mot det jobbiga. Det blir som en resa iväg från det. Jag tror även att många av hennes lyssnare kan hitta många räddningsplankor i hennes texter. De skiner verkligen och är en stor inspiration för mig personligen. Hon gästade också bloggen 2023 för ett fint musikminne om drömmar och Neil Young.
Förra året, för nästan exakt ett år sedan faktiskt, släppte hon Månen. Det är intressant med musik som man också kan läsa och få en fantastisk behållning av. Jag älskar texter som ena stunden får hjärna att slappna av för att.i nästa stund ta med den på ännu en resa. Så kände jag med Månen. En poetisk pärla till låt.
Så känner jag med Johannas nya låt Bilen också. Den känns även till viss del som en gammal schlager från 60-talet som gjort ett besök här. Det låter underbart och det är det också. Det låter också lite som ett möte med Ted Gärdestad och bär på samma romantiska vemod som hans låtar ofta gjorde.
Jag ska försöka att inte tolka så mycket, Johannas texter är dock bra på att måla upp scenerna som utspelar sig så man kan följa dem som en liten film. Det är dock på många sätt som en nattlig resa längs minnen som vågat sig fram. Hon sjunger vackert ”När alla bara sover så drömmer du om mig” och ”känn min lukt för doften är kvar” och på många sätt känns det fint med lyktan som är på medan minnena tonar upp längs vägen. De syns tydligare. Det känns som en nostalgisk låt med lika delar romantik som melankoli. Och det är utan tvekan en av de finaste låtarna jag har hört på länge. Mötet mellan Johannas röst, det poetiska vemodet och blåset som kommer in först som en lätt beröring, sen som en varm kram - det är fantastiskt. Omslaget är minst lika ljuvligt.
Lyssna här nedan!
