Har du varit delaktig i någons eld så var säker på att vara delaktig när den slocknar också

Livet har tyvärr handlat mycket om döden och sjukdomar de senaste veckorna. Det finns dagar som aldrig riktigt återhämtar sig. De som simmar ut för att aldrig återvända. Men man minns simtagen. Kan man hindra dagar från att ta in för mycket vatten? Jag vet inte riktigt. När jag var 10 år hade jag redan bestämt att mina framtida barn skulle heta Tindra och Valentina och jag började skriva texter om dem. Små sagor som jag tänkte att jag skulle läsa för dem - när manuset blivit till film. Jag skrev om små stunder vi skulle ha; springtävlingar, åka hölass och ro ut med en båt på en sjö. Sånt som jag själv fick göra som barn. 

Det är drömmar som jag har burit på i hela mitt liv. Min högsta dröm är egentligen fortfarande att ha två barn och ha middagar hemma med vänner som jag känner mig helt trygg med. Så mycket mer behöver inte just jag. Samtidigt finns det människor som går runt och bär på saker som man inte har en susning om. Kroppen har många väskor. En gammal vän gick bort alldeles för tidigt och jag vet inte hur många resor som jag bokat i huvudet för att ta mig tillbaka till en promenad i Änggårdsbergen med henne eller till när vi såg Kent tillsammans i Gävle. Eller pratade långt in på kvällarna när mörkret upplevdes ha två händer - en som drog i henne och en som drog i mig. Vi hade inte haft kontakt på ett tag men några dagar innan hon gick bort råkade jag ringa henne av misstag. Vi pratade dock aldrig. 

Det är så lätt att övertänka saker och försöka skriva om allt i skallen i efterhand. Samtidigt försöker jag se allt klarare. Ring någon ni inte orkat ringa. Säg något onödigt snällt. Gå en promenad som inte leder någonstans. Ursäkta inte att du är långsam eller trött. Låt barnen gå före jobbet. Gör "vi borde ses snart" till något som faktiskt blir av. Det är i allt det som inte är planerat som de viktiga grejerna gömmer sig.

Jag har insett att relationer inte är stabila konstruktioner. De är mer som dåligt tejpade projekt som ändå håller ihop i decennier för att ingen riktigt vill ta ner dem. Livet väntar inte på rätt tillfälle. Det händer i samtalet som blev lite för långt. I utflykten som bara skulle vara en timme. I att någon stannade kvar en stund till. I att få en reel klockan 03.45 bara för att den påminde om just mig. 

Jag är säker på att den viktigaste blicken alltid tittar inåt. Allt känns ännu klarare nu: Svara långsamt, gör inte mer än du orkar, var bara ett bränsle i relationer som är ömsesidiga. Och har du varit delaktig i någons eld så var säker på att vara delaktig när den slocknar också. Ödmjukhet och förståelse kommer alltid vara bland de finaste och viktigaste egenskaperna vi har. Och relationer som grundar sig i dessa egenskaper är mer än guld värda. Alltid.