Det blir som ett långt samtal om vilken som är den bästa jazzskivan, hur man hanterar nätter, döden och livet förstås - och vad man vill ta med sig därifrån. Hur man får ett hopp att vakna och kanske ett mörker att somna. Samtalet blir som en resa mot att bli lyssnad på, mot att bli sedd - och hur snabbt kan ord egentligen färdas innan de faktiskt landar hos en annan människa? Vi pratar om Szczecin i Polen, där Patrycja är född och om att det polska språket kramar om det svenska här och där längs albumets resa.
Det är fortsatt en resa mot förståelse och bort från situationer som plågat en. Som man försöker förstå.
Det handlar om ensamhet och om att säga allt för stora ord. Åtminstone upplever man det så. Jag berättar att jag känner igen mig och att jag lätt yttrar för stora ord till människor som inte säger samma tillbaka. Men jag nämner också att hur man uttrycker sig inte nödvändigtvis berättar allt om hur man faktiskt känner. Vissa yttrar sig på ett mer distanserat sätt men kan samtidigt känna väldigt nära ändå.
Samtalet fortsätter om att få skoskav om man går åt motsatt håll dit hjärtat vill, om att fylla dagarna med ord, om sjukhusmiljöer och vad de gör med en. Om att komma hem både fysiskt samt psykiskt - och om hur olika väggarna kan kännas mellan de två hemmen.
Vi pratar om hennes musikminne om Petter Alatalo och hur deras musik är som ett syskonskap på något vis. Deras uttryck kommer delvis från samma rötter upplever jag det som. Jag nämner att Återförening nog är den låt som jag fått ut mest av de senaste åren - det är något med hur texten landar samtidigt som musikens intensitet rusar som kor vid det årliga kosläppet.
Jag fortsätter vidare med hur balladen Vad pratar vi om? verkligen känns ända in i själen och hur vackert det är när fokus ligger just på hennes röst. Hur det minimalistiska kan skapa de största känslorna. Om att detta kanske är den allra bästa svenska skivan på flera år.
Det handlar dels om hur albumet träffar mig på ett personligt plan, om hur varje rad känns så mänsklig, om Patrycjas sätt att hantera språket och dess känslor jämsides. Att sluta lyssna är som att lägga på, att gå ifrån och stänga en dörr. Det är det finaste musikaliska samtal jag har haft - och visst är vissa samtal sådana att man vill resa tillbaka till dem? Detta album är ett av dem.
Och kom ihåg - varje samtal är, förhoppningsvis, ett steg mot förståelse. Ett pass till resan mot trygghet och en slags försoning.
Lyssna här nedan!
