Punkbandet Blisterhead bildades redan 1998 och fredagen den 27 februari är deras album, det sjätte i ordningen, Where We Belong här. De är kända som ett mycket starkt live-band och jag är så glad att adrenalinet, svetten, stöket och tyngden från deras live-spelningar finns närvarande i varje ton på albumet. I låtar som The wild one, stökiga El diablo eller för all del storfavoriten Red light (trummorna!) så visar de på ett väldigt starkt möte mellan det melodiösa och riviga. Det är tonsatta käftsmällar som blandas med allsång. Jag får starka känslor av gemenskap när jag lyssnar. Tänk att man träffar på någon efter några öl och skrålar med tillsammans i låtarna som möter en. Här har ni svetten, här har ni ärren, här har ni verkligheten. Det är just den känslan jag får av albumet, vilket är något som live-känslan som albumet präglas av förstärker. Det finns något annat bortom det perfekta livet, det är i det skakiga, i det röriga - i allt som skaver som vi har vårt hem. Den 13 mars spelar de på Pustervik i Göteborg! Idag pratar jag med bandet om den kommande skivan, om rädsla och om att vara outsiders.
- Läget är bra. Vi är sjukt taggade för skivsläpp och en fullbokad vår!
Ni har hållit på sedan 1998 utan att jag skulle kalla er nostalgiska. Vad har varit viktigast för att fortsätta kännas relevanta snarare än bara konsekventa?
- Ja, även fast det är rätt längesen så känns det ändå som åren gått fort. Vi har väl aldrig egentligen försökt känna oss relevanta.
Många band brinner intensivt i några år och försvinner. Vad har ni förstått om långsiktighet som många band kanske missar?
- Vi har alla haft olika sidoprojekt genom åren. Jag tror det har varit en stor bidragade faktor. Då kan man testa dom där idéerna man haft som inte riktigt passat i Blisterhead. Jag tror det är viktigt att ge varandra friheten att prova andra saker. Då hinner man inte tröttna på varandra heller.
Titeln Where We Belong antyder tillhörighet. Kände ni att ni behövde bevisa något för er själva eller scenen med den här skivan?
- Vi har alltid gjort den musik som vi velat, det har spretat lite åt olika håll ibland men vi landar ändå i punk-rockn’rollen på något sätt. Vi har aldrig känt att vi måste bevisa någonting. Popularitet kommer och går, just nu fokuserar scenen mest på den svenska trallpunken. Det har aldrig varit vår grej, vi vill spela punkrock. Denna skiva känns lite som en nytändning och just titeln säger väl det vi tycker - att det är här vi hör hemma.
Pressreleasen beskriver albumet som en destillation av allt som definierar er. Vad var svårast att skala bort för att nå dit?
- Det enda egentligen som vi skalade bort inför den här skivan var körer. Förut har vi jobbat mycket med just sånt. Fast nu ville vi låta på skiva som vi låter live. Det var egentligen inte svårt alls utan bara skönt. Skivan är inspelad live och det var det soundet vi ville åt.
Ni talar om ett sound som både är tidlöst och framåtblickande. Hur vet man när man hedrar tradition snarare än fastnar i den?
- Det har ju inte kommit några nya bra ackordföljder på över 80 år så varför ska man försöka uppfinna hjulet igen. Det som funkar det funkar.
I titelspåret beskriver ni ett slags utanförskap som samtidigt blir ett hem. Är outsider-rollen något ni valt eller något ni blivit tilldelade?
- När vi startade i slutet på 90-talet så var streetpunken / rock’n’roll-punken väldigt populär. Nu så känns det som den blivit lite bortglömd. Det är inte så många band från den tiden som finns kvar och det kommer heller inte så många nya. Vi har kört på i motvind i många år nu för dagens publik vill ha något annat. Men det kommer vi ändra på med den här skivan.
Not the Living, Not the Dead känns som en kritik av konsumtionssamhällets tomhet. Är låten skriven ur ilska, sorg eller resignation?
- Den speglar väl egentligen det ytliga samhälle vi just nu lever i. Det är viktigt att visa upp en fasad där man låtsas att allt är bra och att man är så himla lycklig. Man ska hela tiden vara bättre än grannen. Finare bil, snyggare fru osv. Men när man släcker lampan för att sova så mår man skit. Fast det ska ingen få veta.
![]() |
| Foto: Press |
- Det är väl lite samma där. Det är en sån stor press att man måste vara framgångsrik och ha ork till allt man egentligen inte har ork till. Det får inte synas att man mår dåligt. Man lever liksom två liv. Ett privat och ett på sociala medier.
Många låtar rör sig kring manipulation, svek och makt. Har ert förtroende för institutioner minskat med åren?
- Man kanske blir lite mer cynisk med åren. När man var ung så tänkte man inte lika mycket på hur omvärlden var. Det kan vi ju se när vi läser texter vi gjorde när vi var 18 år. Nu är man mer medveten om vad som händer runt om i världen. Jag tror det är bra att vara misstänksam ibland. Det finns många falska människor.
The Wild One porträtterar en destruktiv person utan att döma honom. Vad lockar er i att skriva om trasiga människor?
- Vi har väl alla känt oss trasiga då och då. Känt att allt är skit och att ingenting är bra. Men sen kommer man tillbaka och då oftast lite starkare. Sen har man ju träffat många personer genom åren som påverkat oss på ett eller annat sätt. Det är ett tungt ämne men ändå ganska lätt att skriva om.
Cherrio to the World låter som en cynisk kommentar om politiska cykler. Tror ni att vi fortsatt bara kommer upprepa våra misstag?
- Ja, när samma typer av människor bara byter position med varanda, då kommer historien upprepas. Det behövs något annat.
Fighting for Lucifer kan läsas både som satir över moralpanik och som en lek med chock-estetik. Var går gränsen mellan ironi och budskap?
- Just den låten är väl en känga med glimten i ögat. Varför ska man låtsas vara så arg och farlig? Det är lite komiskt faktiskt. Vad gör en sådan människa till vardags när den inte kan visa upp sitt tuffa yttre?
“The Holy Alliance” beskriver rädsla för det okända och en paranoid stämning. Tycker ni att vår tid präglas mer av rädsla än tidigare?
- Ja på ett sätt är det väl så. Vi matas ju konstant dygnet runt av vad som händer runt om i världen. Det går liksom inte att undkomma. Det kan absolut skapa rädsla och massa andra känslor och åsikter med för övrigt.
Vad tog ni konkret från era punkinfluenser - attityd, produktionstänk eller låtskrivarmetodik?
- Vi gillar snabba, energiska låtar som inte är för långa. Det ska finnas attityd men samtidigt en bra melodi som är lätt att sjunga med i. Tre till fyra ackord räcker. Intro, vers, refräng osv… klart!
Den brittiska 80-talspunkens hårdhet kombinerad med amerikansk energi - var det ett medvetet koncept från början eller något ni upptäckte i efterhand?
- När vi startade 1998 så var vi väldigt inspirerade av Rancid, Ramones, The Clash, Sex Pistols, US Bombs och massa andra band från både England och USA. Sen blir det väl en egen grej av det ändå när man väl står där i replokalen. Men vi tycker om att blanda, det tror jag hörs på plattan.
Jag håller med att ni verkligen lyckats fånga en rå ”live-känsla”. Vad krävs för att fånga svett och adrenalin utan publik?
- Kul att höra, det var det vi ville åt. Vi hade sett fram emot inspelningen mycket och var väldigt taggade. Vi hade inte analyserat sönder låtarna som det ibland är lätt att göra. Vi repade två gånger och sen körde vi bara. Det kändes bra med en gång.
Om någon lyssnar på er för första gången via detta album - vad hoppas ni att de missförstår om er först och förstår senare?
- Att vi inte är ett nystartat gubbgäng som vill lira lite punk. Utan att vi varit en del av den europeiska punkscenen i snart 30 år.
Till sist, känns Where We Belong just nu som ytterligare ett kapitel eller ett bokslut?
- Den här skivan känns som förordet.
Lyssna på senaste singeln här nedan!

.jpg)