För mig är den känslomässiga kraften i musik fysisk. Den kan slå som en knytnäve, eller få mig att fånle eller skratta högt. När jag hör något riktigt, riktigt bra så börjar jag ofelbart att le. Ett stort ohejdbart leende breder ut sig över ansiktet. Om det fortsätter börjar jag ofelbart att gråta. Tårarna bara rinner, utan att jag kan hejda det. Det kan sluta med att jag står och hulkar i smyg i mörkret på konserterna.
En av de starkaste upplevelser jag haft var nog på PJ Harvey i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Det var så brutalt vackert, mörkt, sårigt och enastående starkt. Leendet kom direkt, och redan efter ett par låtar satt jag och grät - och kunde inte hejda mig. Till slut kände jag mig helt överkörd - och ville nästan därifrån. Det var som en ångvält som körde fram och tillbaka över mig, låt efter låt.
Som tur var har det aldrig hänt när jag spelat själv. Då brukar det stanna vid det där löjligt breda leendet, som bara människor med en enda känsla i huvudet kan ha: Glädje. Över musiken, stunden, gemenskapen, samspelet och extasen.
Och kanske är det därför det finns en sådan lockelse i att göra musik. Att om någon kan beröra mig så starkt med dessa ljud, så vill man försöka ge den känslan tillbaka till någon annan. För finns det något starkare och större, än att nå fram till en annan människa, bortom tankar, ord och logik? Och kan min musik ge en enda liten smula av den känslan till en enda människa, så är jag mer än nöjd.
/ Mattias Areskog
Lyssna på Bashjärta här nedan! För mer information om Mattias, albumet och spelningen i Malmö kan man kolla in hans Facebook-sida här.
