 |
| Foto: Jennifer Sylvan, Lisa Säfdal |
Agnes Matsdotter bjuder på en svängig poplåt på senaste singeln Alla ska dö. Jag som inte alls gillar att tänka på döden borde kanske rygga undan men låten är samtidigt så melodiös så att tankarna på slutet försvinner ju mer jag lyssnar.
Agnes har haft ett aktivt år bakom sig och jag skulle säga att hon avslutar året med bravur. Albumet Crescendo är ett av årets bästa album. Den fina covern på Fred Åkerströms Jag ger dig min morgon var en perfekt dörr att öppna för att komma in i albumets värld och duetten Ingen spelar svår var fortfarande omöjlig att värja sig emot. F*n vad kul, om en destruktiv jakt på bekräftelse, bar på ett mer rått sound men jag älskade hur Agnes röst klädde upp låten perfekt och jag påminns om Kent när jag lyssnar på den. Så som de borde ha låtit på äldre dagar. BFUU kändes som att lyssna på ett kaotiskt dansgolv och jag älskade varje sekund av den. Även covern på Lars Winnerbäcks Elden var otrolig och jag tyckte om hur Agnes klädde låten i sina kläder, även om hon behöll tyget från originalet.
Det jag i övrigt gillar mycket med Agnes musik är hennes egna texter och hur jag upplever att hon inte är rädd för att visa sig utan filter. Hennes språk är förhållandevis direkt och hon vänder inte vid dörren när det dyker upp något som skaver utan hon skriver öppet och ärligt om, upplever jag, det mesta och det känns väldigt uppfriskande.
Singeln Comme ci, comme ça släpptes i oktober. Arrangemanget hade sitt ursprung i ett mörkt rum och överlag bar låten på ett dovt och svart sound. Det passade till låten som handlade om att lämna en människa bakom sig. Någon som var ”någon annans”. En fantastisk låt som gjord för sena kvällar då man känner att man behöver grotta ner sig.
Alla ska dö är som sagt också förhållandevis mörk men bär på en melodi som får mig att bara vilja dansa bort allt deppigt. Det är på många sätt en fantastisk nyårslåt där man försöker glömma allt som inte fungerat och försöker ta nya tag. Bli mer levande. Dels så handlar det om att vara bra på att tröstas av misär och någonstans också om, tänker jag, att det får bli fel ibland - för vad spelar det för roll i slutändan? Allt och alla kommer ändå att dö förr eller senare. Om att bli lämnad för någons ex och fundera på hur man ska tolka det då personen innan sagt att de hade dåligt sex. Agnes skriver som sagt öppet och med nerv och energin i produktionen går att ta på. När barnkören kommer in i slutet blir det som en fin kontrast till mörkret. Jag älskar det här. En låt att skåla in det nya året med.
Lyssna här nedan!
