 |
| Foto: Press |
Första gången jag på riktigt fastnade för bandet Hemliga Klubben var när jag hörde Dina föräldrar. Låten, som är hämtad från EP:n Vem bryr sig om Hemliga Klubben? är smittsam och hade en förmåga att få mig att sjunga med i rader som "Vi var med i Vi i Femman, men ingen av oss vann ju det. Jag gillar ditt garv, tur att mina skämt är roliga". Det är underbart. Tänk om vi dör! är en annan låt jag bär med mig i en ficka i själen av flera personliga och musikaliska skäl.
Senaste singeln heter Typ 100 år, Klaudy (William Schenberg) gästar och texten är igenkännande på ett bitterljuvt sätt. Någon monterar som andar i halsen på en och hjärtat söker bara efter just den personen. Idag pratar jag med bandet om låten, om läget och om att vara ängslig - något jag känner igen mig i mycket!
Hur är läget?
- Läget är att vi ska släppa låt och spela sommarens första och kanske enda gig inom loppet av en dryg vecka. Allt ska brännas av snabbt och tomheten kommer antagligen vara total efter. Volvon är inne på service och vi snickrar på diverse delar av liveshowen. Ni borde komma!
Ni beskriver Typ 100 år som en låt om den där personen man alltid letar efter i ett rum. Har ni själva haft sådana relationer som liksom hängt kvar genom olika faser i livet?
- (…i ett rum fullt av alla personer man någonsin träffat) Haha jo så kan det eventuellt va. Vissa blir man aldrig riktigt av med men det är inget vi pratar högt om!
Ni känns ofta väldigt nära och ärliga i både texter och liveframträdanden. Hur
hittar ni balansen mellan att skriva personligt och samtidigt lämna plats för lyssnarens egna känslor?
- Som lyssnare lägger man nog alltid på sitt eget raster när man hör en låt, oavsett hur personlig texten är. Ta till exempel låten 100 av Ana Diaz, superspecifik och personlig text men ändå sitter man och fantiserar om spanska släktingar och barn man inte har. Om man måste ha en ospecifik text för att kunna relatera så lyssnar man nog på fel sätt. Men såklart, det är skillnad på att va personlig och att va privat, vi försöker hålla oss till det förstnämnda.
Klaudy gästar nya singeln. Vad var det som gjorde att just hans röst och energi passade in i låten?
- Vi har jobbat med lite samma folk som William, Åke från Björnstammen tex, så vi har vetat om varandra ett tag utan att våga säga hej. Sen när vi insåg att låten kunde må bra av lite mer soul och skönsång kände vi att det var dags att höra av oss. William är också otroligt trevlig, vilket hjälper.
Era konserter beskrivs ofta som intensiva och allsångsaktiga. Finns det något särskilt ögonblick från en spelning som fått er att känna "det här är varför vi gör musik"?
- Vi blir alltid lite blödiga när folk kommer till gigen i matchande gröna, gula och röda outfits tillsammans med sina vänner. Förra turnén tog vi hjälp av fans för att styra upp förfester runt om i landet där alla som ville träffa andra HK-intresserade kunde ses. Att få va med och skapa gemenskap känns som en anledning god nog att göra musik!
Ni har både ett eget starkt uttryck och skriver musik åt andra artister. Hur skiljer sig processen när ni skriver för Hemliga Klubben jämfört med när ni skriver åt någon annan?
- När vi skriver åt andra filtreras alltid ens idéer genom artisten i fråga, därför försöker vi filtrera så lite som möjligt när vi jobbar tillsammans. Hellre lämna saker orört och lite ruffigt än att polera bort alla skavanker som gör det mänskligt, det känns lite extra viktigt nu med allt AI-piss.
Sedan starten 2018 har mycket hänt snabbt för er. Finns det någon period under resan som betytt extra mycket för vilka ni är som band idag?
- Har det gått fort? Inifrån klubbstugan känns det som vi har harvat i evigheter, haha. Vi gillar väl att tänka att vi fortfarande slår underifrån men får väl ändå (motvilligt) erkänna att det gått bra i perioder. Om man tänker specifika händelser så är det svårt att komma runt när publiken hoppade så mycket att vi pajade golvet på en K-märkt byggnad och de behövde renovera lokalen efter att vi varit där. Första gången nån skickade en bild på en HK-tatuering var också en omskakande men fin upplevelse, att man insåg att musiken nått fram liksom. Allt det där har nog gjort att vi känner oss väldigt nära och beroende av vår publik. Utan klubbmedlemmar, ingen klubb osv.
Tills alla glömt oss och nu Typ 100 år kretsar båda kring minnen, relationer och
människor som stannar kvar. Vad är det med just de ämnena som fortsätter dra er tillbaka till skrivandet?
- Vi har eventuellt en förkärlek för att älta saker. Påsen är till och med född i ett område som heter Älta så det borde kanske inte komma som nån större chock. Sen är vi alla rätt ängsliga som personer så att hålla fast vid minnen kommer rätt naturligt för oss.
Lyssna på Typ 100 år här nedan!
