Jag satt på en bänk på Vrångö idag. Min hjärna var av varianten ”Ångesten hade paxat sju sittplatser i huvudet. Fick öppna uteserveringen för att den skulle få plats. Vad gör man inte?” - då blir det bättre att man åker bort en stund. Alltid när det är mycket i mitt liv så väljer jag alltid att boka resor inåt. Det är nödvändigt att bara vara i tystnaden. På Vrångö så drog himlen snabbt av sig den blå klänningen. Vinden kramade om mina ben hårt. Jag längtade efter en annan slags kram.
Jag kollade telefonen lite fort, hade fått två mail. Det ena var viktigt och i det andra, skickat fem minuter senare från samma person, stod det ”Ville bara kolla så mitt förra mail inte kom bort”
Det är intressant hur vi förr kunde vänta flera veckor på att få svar på brev. Idag har vi inte alltid ork att vänta ens fem minuter. Jag är förstås likadan själv ibland. Har jag skickat ett sms och inte fått svar på fyra timmar börjar hjärnan direkt: "Okej. Personen hatar mig. Då vet jag." Men jag undrar varför vi inte klarar av mellanrummen längre. Mellan att ses, mellan att komma fram, mellan att få svar. Jag vet inte vad som händer med oss människor om vi inte längre klarar av att sakna, längta och att bara ligga och stirra upp i taket en stund.
Jag längtade efter lördagen hela veckan när jag var yngre och att få se Fångarna på Fortet med min familj. Nu byggs en hylla av otålighet i våra kroppar om en video buffrar i några sekunder.
Vi är bra på att förkorta avstånd, men klart sämre på att uthärda mellanrum.
Det märkliga är att vi accepterat att vin och surdegsbröd blir bättre av att få lagras men när det gäller känslor och relationer så tycks vi tro att snabbast vinner. Jag vet inte hur många gånger jag har handlat på Klarna för att jag inte orkar vänta tills skjortan eller parfymen är min. Och kanske är längtan ibland för svårtillgänglig. Att den är gömd tre meter upp medan resten av samhället flyger på en lägre höjd. Jag vill gärna ha musik på när jag duschar till exempel och när jag lagar mat - men plötsligt när jag ger mig ut så finns musiken även på vagnen, på bussen, i affären. Det blir inga mellanrum där heller.
Jag längtade efter varje avsnitt av Bron när det gick på SVT men nuförtiden så släpps hela säsonger stundtals med en gång. Tomrummet hinner aldrig byggas ens. Och varje kommun hade nekat bygglov ändå, var så säkra.
Det finns ett antal personer som jag verkligen älskar och jag vill visa det på så många sätt. Samtidigt vill jag inte knacka på alla deras dörrar samtidigt, vilket är lätt att göra nuförtiden. Jag tror inte det skadar att få sakna och längta efter dem - utan att söka ständig bekräftelse. Det som också är säkert är att man aldrig någonsin ska försaka människor som bryr sig om en för jobbets skull eller för internets skull. Man ska inte försaka dem för någonting. Man kan bara erbjuda dem lite mellanrum. Ofta är det i tystnaden mellan samtal, mellan gånger man ses som man förstår sig på ens känslor och den andra. Mår känslor bättre av att kastas på löpband?
Men nu förväntas känslor både lyfta och landa samtidigt. Jag vet inte vems landningsbana som klarar av att hantera det.
Idag ringde Telenor mig två gånger. Jag svarade inte nån av dem. Kanske borde jag ha sagt ”Hej! Ert samtal är viktigt för mig. Jag ligger bara på golvet och stirrar i taket lite först.”
