Ytterligare en på när jag som liten lärde mig att cykla utan att hålla i händerna på styret. Det var i Kåremo utanför Kalmar. Jag minns än idag hur imponerade mina släktingar var. Idag känner jag att jag behöver ha ett styre i fler situationer än vad jag behövde då. Jag vet inte vad som hänt. Jag kanske behöver lära mig cykla genom livet igen. Akta dig för rödljusen, Oskar, sa någon. Jag visste inte då att så mycket i livet skulle vara riktiga rödljus. Att människor skulle kunna vara som bilar som kör över en vid övergångsställena. Gång på gång.
Jag var osäker redan som barn och när jag flyttade till Stockholm som nittonåring. Det enda som gjorde mig säker var mitt långa svarta hår och Morrisseys texter eller att få sjunga Kent med mina vänner där. Jag minns att jag sa till någon, som jag kallade för Fröken jazz på den tiden, att jag önskar att jag hade skrivit Kents låt Elever. Den låten sa verkligen allt. Jag ville veta allt om Vintergatan och platserna där som vi aldrig får se. Några år senare läste jag Jeanette Wintersons roman Vintergatan går genom magen och det gav mig en ny bild, en ny resa där jag ville kyssa längs varje stopp. En mening som jag och mina vänner i Stockholm ville leva efter var ”Håll tungan rätt i mun, gärna någon annans.” Det var ett sätt att försöka tända eld på dansen som visade att livet faktiskt hade börjat. Var inte feg, döden har sitt kikarsikte inställt på dig förr eller senare ändå. Det är ytterligare en bild när jag och fyra vänner sprang ifrån mörkret och värmde oss med samma vante som vi skickade runt. Alla mådde jättedåligt men vi fann varandra i små små stunder.
Jag kan känna igen mig i det där, tjugo år senare, när jag och en kollega boxades med samma tankar. Vem vet om man hade legat kvar om man haft någon annan som hänt exakt samma där i ringen? Jag tänker ofta på filmen Stand by me när jag tänker på vänskap. Hur vänskap var när man var tolv och hur den aldrig riktigt blev densamma efter det. Men jag tror att känslan kan återkomma och att det mesta bara handlar om förståelse. Finns det förståelse för hur man tänker och hur man känner så monteras en oerhört viktig ljusning upp längs ens hjärna. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt.
Just vänskap är något som alltid har drivit mig framåt. Samtidigt som jag alltid vill vara lika mycket som den andra. Jag vill verkligen inte jaga någon som så uppenbart inte vill ses. Har den sagt nej till att ses i ett halvår så måste jag lägga min energi någon annanstans. Annars blir det någon konstig press som man verkligen inte vill kasta på någon. Det är lite som att ses på vagnen efter tio år och så säger den andra ”det vore kul att ses snart” men det är ingen idé att fastna i sånt där. Vill man ses så gör man det och vill man inte det så gör man det bara inte. Det är ingen idé att sminka en ovilja, en olust, ett nej. Det handlar förstås sällan om brist på intresse egentligen. Jag är till exempel jättelångsamt med att svara människor som skriver långt. Det handlar bara om brist på ork och att jag hellre vill prata över en öl, ett glas vin, ett parti Fia med knuff. Men verkligheten knuffas lätt bort av annat och det gör mig ledsen.
Jag tänker ofta på Dennis. Han var min närmaste vän när jag var liten. Han dog samma sommar som Sverige vann Brons i VM. Samma år som min fru föddes och samma år som min farfar dog. Han som gav mig mitt mellannamn. Jag fick höra att han hade dött samtidigt som jag löste en matteläxa. Då förstod jag att matteläxor inte betyder särskilt mycket. Åtminstone inte i stunder som den. Att leka tjuv och polis med Dennis är ytterligare en sån bild som format mig. Det finns inga bilder på oss förutom i skolkatalogerna. Men det finns hundratals i mitt huvud. Kanske ännu fler. Det var som ett åskoväder i huvudet när han dog och någonstans bär jag det ständigt inom mig. Symptomatiskt så har han blivit som ett paraply för mycket av hjärnans regn. Jag bär mycket av hans vänlighet med mig, hans värme. Tänk att det har gått över trettio år sen dess.
När min fru kommer hem från jobbet om kvällarna håller jag om henne extra hårt. Jag vet att jag som barn gick runt och höll min mammas byxor hela dagarna. Vissa saker förändras aldrig riktigt. Allt handlar bara om att känna trygghet. Det eviga sökandet. Och någonstans har jag den på flera foton. Ett visar vänner, ett mitt jobb, ett annat min fru och sättet hon håller om mig med sitt ben. Jag har har aldrig blivit omhållen av ett ben innan, men jag värms upp när det stormar utanför. Hennes nakna hud mot min öppna hand.
