Elis Monteverde Burrau - Numret till mitt rum

Labeln Årsta Skivakademi fortsätter att imponera med sina släpp. Senast ut är Elis Monteverde Burraus singel Numret till mitt rum. Elis är även poet och författare och jag känner stundtals när jag läser hans ord att jag skulle vilja bosätta mig i dem. Det är verkligen ord där allt blir så synligt. Världens ådror framträder extra tydligt i Elis ord och även i hans sätt att uttrycka dem. Allt blir bara väldigt nära. Jag kan ta på blodet, på viljan, på frustrationen - på varenda känsla som uttrycks i texten. Som i debutsingeln, en tonsatt dikt skriven av hans pappa, När min son fick cancer. Det är svårt att komma så nära det mänskliga i musiken. Det är lätt att bara rygga undan och tycka det är jobbigt - men det är otroligt avklätt och jävligt berörande. 

I covern på John Cale och Lou Reeds Style it takes (I Elis och hans rockband Karamazov 3s version Den stil som krävs) känner jag att unga [ingenting] kommer på besök återigen och jag ler bara över det direkta och skakiga. Här finns det nerv. Även Dröm Baby Dröm, en cover på Suicides klassiker, som han släppte tillsammans med LOVE TRULS är där uppe bland molnen. Det är fint när man sätter sitt eget avtryck på allt man gör. Slutet på låten är magiskt - som bara nästan korta ögonblick kan vara. På EP:n NY VD EP, som också spelats in med Karamazov 3, så anar jag återigen ett möte mellan [ingenting] och säg Den franska trion. Det är som ett intensivt möte med extra allt där livet verkligen öser över en. Pappa Morfin till exempel är en fantastisk låt som jag spelat hur mycket som helst det här året. Det är musik och texter där man egentligen inte förstår särskilt mycket alls, men där man känner hur mycket som helst. 

Senaste singeln heter alltså Numret till mitt rum. Den är över sju minuter lång och den hade gärna fått vara sju minuter till för min del. Det är piano, nyckelharpa och en berättande text som säger allt. Det är som att lyssna på ett samtal på en efterfest som pågår för alltid. Man förstår ingenting men vill hänga med i samtalet ändå och få reda på vart det leder. Om någonting om mänskligheten avslöjas. Och någonstans så vet man att i det här samtalet, i den här musiken så finns något som man hela tiden längtar efter. Närheten, det röriga, det mänskliga. Något som är långtifrån alla slimmade kläder och lika slimmade repliker och algoritmer. Det här berör på riktigt.

Lyssna här nedan!