Jag tänkte på dig, hur du alltid lyckats tända upp mina viktigaste fönster. Hur du hjälpt mig i arbetet med mig själv. Det där arbetet som pågår dygnet runt utan OB-ersättning. Ibland har jag sjukskrivit mig från det, men du har alltid lyckats boka om biljetter, sett till att mörkret tar en annan väg istället för genom mig. Jag önskar så att jag hade vetat hur man bokar om resorna som tycks gå genom dig varje dygn. Men jag vet inte.
Jag har lovat att aldrig ge upp om mig själv. Att aldrig ge upp om dig. Jag har lovat att lyssna när jag ropar på hjälp, att aldrig kassera varje version av mig själv. Det har funnits stunder då jag tröttnat på allt hyckleri samtidigt som jag själv hycklar. Alla hycklar och det är så livet är. Vi ska alltid framstå så att de vi beundrar ska vilja lägga högsta bud på oss på Hemnet. Men jag har alltid mått bättre av människor där jag inte behöver skriva om mina manus. Jag vill att folk ska kunna sitta vid fönsterblecket till mina tankar och inte vilja fly.
Ibland vill jag springa snabbast på fotbollsplanen i Lindsdal igen. Jag minns dina kommentarer och vad jag drömde om när jag var 11,12. Du klippte och vattnade mina drömmars gräs på somrarna och såg till att måla horisonten tillräckligt tydlig. Jag drömmer om att springa där på fotbollsplanen igen med mina framtida barn. Jag vill köpa glass med dem och ta med dem till Ölands djurpark och låta dem somna mot min axel när jag läser Bamse. ”Du är dig lik, Skalman”, kommer jag läsa för dem och ”Vem skulle annars vara det”, skulle jag fortsätta och skratta med dem.
Jag vill ha ett jobb där jag känner mig uppskattad och som en del av ett sammanhang och jag letar runt varje dag efter just ett sånt, jag har börjat hälsa på mig när jag möter mig själv i trappuppgången och någonstans är det där jag vill vara. Jag vill sitta i trädgården i Kalmar och spela Yatzy och Fia med knuff, dra upp er på vägen igen när mörkret blivit för tufft. Vad har ni i er kalender idag? Här hemma har Fanny ringat in att vi snart ska ses. Det är med stora bokstäver precis som det alltid ska vara när det handlar om stora känslor. Visst känner man ibland jävla dag, jävla disk, jävla liv men allt har vi byggt upp och vi vill pussa både det jobbiga och det fina på pannan innan vi somnar. Jag och Fanny pratade om hur du skämtar och hur du där efter skrattat så att du nästan tappat andan. Det är fina minnen. Ibland drömmer jag om att få se solen stiga upp i dina tankar igen. Tror du inte det vore bra för ängarna i ditt huvud att få varva allt regn med en skinande sol? Tänk så många gånger jag fått vandra över just dina ängar. När jag var barn var det min favoritplats att gå på. Jag hittade alltid hem när jag gick där.
Ibland drömmer jag om att lägga ned bloggen då den blivit för mycket av ett jobb. Det känns så sniket att klaga ibland, men det är ett obetalt jobb som tar upp otroligt mycket tid och ibland är det till noll uppskattning. Detta skrivet utan att förstås förringa de som faktiskt bryr sig och visar det, men det är lätt att bli bitter. Jag ska aldrig överge mig själv. Jag ska arbeta för att jag och Fanny har ett liv vi båda trivs i, att vi ska ha fönster till våra olika liv där vi ser varandra även om vi inte putsat dem på några månader.
Jag vill fortsätta jobba deltid och fortsätta se till att det får finnas en längtan i vardagen. Allt behöver inte berättas med en gång. Den direkta kommunikationen slänger bort all längtan, låt den växa i varje situation istället och spara det största till när vi ses. Laddar man telefonen i fem minuter för att sen dra ut sladden igen så blir batteriet aldrig helt laddat. Det är likadant med oss människor. Låt oss ladda klart innan du rycker ut sladden med en till notifikation. Skit i alla algoritmer och stäng in i dig det introverta internet. Spara det extroverta när vi ses på riktigt. Om inte är det nog dags för digitala toaletter där alla introverta kan gömma sig till festen är över. Ett digitalt glas vin? Nej, tack. Jag är inte så törstig. Men det är lätt att bli törstig på något som är verkligt, lätt att få magen att kurra över något som man är med om på riktigt!
Jag drömmer om att bli gammal och om att du ska bli frisk. Ibland får du mitt land att krympa till en toalett där jag bara vill få sitta själv en stund. Sorgen kan få en att känna sig liksom häktad, som att man väntar på en rättegång som kanske aldrig riktigt kommer ske. Verkligheten är ett slags hån mot varje saga du läste för mig när jag var liten. Ändå vill jag bara ha mer och mer av den. Om ditt liv vill kamma ut sitt hår så vill jag bara säga att det gärna får fortsätta vara tovigt. Säkringen till ljuset kan bytas ut. Vi har suttit här i Sandarna, byggt en tillräckligt stor båt för att ni ska fortsätta kunna segla vidare och mina kommande barn längtar efter att sätta sina fingeravtryck på era liv. De kommer alltid att älska dig. De kommer alltid att älska er.
