 |
| Foto: Adam Falk |
Jag gick på Brännö för ett tag sen. Promenaden till Galterö är en av de finaste promenaderna jag vet. Inga tankar behöver uppfinnas hela tiden, utan det vilar ett lugn över en där. Flakmoppar kör sakta förbi en och vinden kör en duett med fåren, med havet och med mitt hår som blåser till under kepsen. Jag sätter mig på en bänk strax intill bron över till Galterö och lyssnar på Teodor Wolgers Episod i Vikens Kapell.
Vikens kapell i Jämtland byggde en inspirationsplats för Teodors farfar Beppe Wolgers och hans diktsamling Episod i Vikens kapell – om en händelse i somras som utkom våren 1973.
Teodor valde att frakta ett piano till kapellet och satte sig med sin farfars diktsamling där. De hann aldrig träffas tyvärr, men utifrån diktsamlingen så komponerade Teodor melodier utifrån Beppes ord och lät naturen runt om kapellet inte bara vara åskådare, utan också få vara en del av albumet. Tillsammans bildar de ett slags hopkok av jazz, natur och folkmusik. Poesi.
Jag känner där på Brännö att det är min plats och jag kan förstå hur platser kan injicera inspiration, hur de kan få minnen och framtid att bygga som en broar emellan. Låtarna blir som ett slags svar på Beppes funderingar och ett sätt att mötas längs den där bron.
Med sig på albumet har Teodor gamla röstinspelningar som lämnats kvar efter hans farfar. Han har också med sig Frostvikskören, Merit Hemmingson, Kjell-Erik Eriksson samt Annika Norlin. På olika sätt polerar de minnena och lägger ett nytt lager över dem.
Teodor gästade nyligen bloggen för ett musikminne men hans musik har verkligen dröjt sig kvar i huvudet och spelas upp både i skallen och i själen. Ingenting vill pausa. Det finns vemod över musiken som förtrollar, det finns också en stark trygghet i Beppes röst och hur han förmedlar orden och Teodor har hittat perfekt matchande kläder till sin farfars ord. Det finns ingen tvekan om det.
Texterna och melodierna blir ett slags samtal om naturen, om människans roll och om gud. Fint illustreras de som ett samtal i skymningen.
Jag lyssnar på Fäbopsalm där det känns som att hjärtats sömmar spricker upp. Den följs upp av Bo inom varandra där Beppes funderingar lyser igenom knastret, lyser igenom natten. Strandlöst hav, några spår senare, får själen att dansa istället. Den hoppar liksom fjäderlätt fram på tå och jag förälskar mig i soundet, hur människan tonsätts, hur naturen tonsätts - deras möte med varandra. I Så har det mig blivit sagt nås kulmen på något vis. Det kan sällan bli vackrare än så. Teodor målar med sitt piano, han målar upp ett slags möte med sin farfar och det är ett möte jag sällan kommer att glömma.
Lyssna här nedan!
