Tänk att det är dina händer som kontrollerar om jag har feber, tänk att dina och mina leder ska slitas ned på en gemensam promenad genom livet. Idag vill jag bara räcka dig till, säger jag, vara ditt hem, din dörrmatta mot livet, fortsätter jag. Idag vill jag bara räcka till.
Tisdag
Mina skämt har ofta ett dåligt bordsskick och när jag borstar mitt hår lyckas jag aldrig trassla ur allt som tovas, allt som knyter sig. Varken i min mage eller i mitt hår. Jag gjorde bort mig på jobbet flera gånger och mitt inre gick runt med en skämskudde, anpassad för invärtes bruk. Jag ligger i sängen och tänker på min inre skottlossning som pågår så ofta och jag tänker att jag önskar att jag vågade misslyckas mer. Att jag vågade vara ful, lukta äckligt, fråga det jag vill, boka av och boka på. Att inte våga misslyckas är att sätta upp en spärr mot de vagnar som faktiskt går någonstans - till vänner, till lyckan, till det liv man vill leva. Man kommer missa varje avgång.
Onsdag och en inblick i ett liv jag vill leva
Vi ligger i sängen med våra två barn. Jag ser att de försöker somna med att något håller dem uppe, något skrämmande. När jag var liten, kanske sex-sju år så tänkte jag på mycket på monster och jag såg dem lite som vågor som sträckte sig jättehögt, berättar jag. Då tänkte jag att jag sjösätter en båt här, jag lyfter lite på min tröja och pekar på min mage, den seglade från väster till öster och jag var kapten, tillsammans med er farfar och farmor och med båten trotsade jag de där vågorna. Jag tror den seglade kanske tjugo gånger och jag minns att jag kunde somna ensam, utan att lägga mig hos mina föräldrar första gången jag seglade iväg från min västra kust till min högra.
Vi avslutar med att läsa en Kalle Ankas Pocket och barnen somnar intill varandra, med några få minuters mellanrum. Och jag har precis insett hur det känns när hjärtan inte har några mellanrum alls.
Tidigare under dagen åkte vi spårvagn. Vi låtsades att de olika hållplatserna tog oss till olika sagovärldar. Från Narnia till Körsbärsdalen på bara några få minuter.
Egentligen skulle vi till ett par nyfunna vänner. Jag hade tänkt att det inte går att hitta nya vänner i vuxen ålder, men det gick. Barnen var kvar i spårvagnen, som hade förflyttats till våra vänners vardagsrum och jag tänkte att krockarna främst sker när fantasin försvinner. Det är då monstren kommer tillbaka. Vi satt och åt tacos och jag pratade om tacksamhet. Att få sitta där och att jag kanske sagt ord som varit för mycket. Ord kan på något sätt bli jägare ibland, jägare som får allt som hade kunnat utvecklas till något väldigt fint att försvinna. Någon vid bordet talar bort det och vi skålar för något som vi inte letat efter, men hittat ändå.
På spårvagnen hem pratade vi om att jag och min tvillingbror hade olika drömmar som små. Jag skulle bygga hus och min bror skulle riva dem. Eller om det var tvärtom. Det spelar inte så stor roll, tänkte jag. Jag log och tittade mot min fru. Mamma, kan vi gå till McDonalds imorgon, ropar de nästan i kör. Okej, svarar hon, om vi matar fåren i Änggårdsbergen efteråt.
Vi ligger återigen i sängen och har precis sagt god natt. Vi har ett stort stort skepp som åker mellan oss, pappa, säger de två syskonen i mun på varandra. Nu har vi seglat klart för idag och vi slängde alla monster överbord! Jag pussar deras pannor som svar och de somnar. Jag ligger kvar en stund och bara lyssnar på en värld som långsamt släcks och tystnar. För ett huvud som så ofta haft ångest så är det här som två eviga ficklampor som tänder upp det där huvudet. Jag vet att min fru känner samma. Ångest löses inte upp i vatten, tänkte jag. Jag består till större delen av vatten och den har snarare blivit större med åren. Kanske behöver jag fortfarande det där skeppet som trotsar vågorna. De blev färre med åren, men större. Kanske behöver jag fortfarande ett koppel för min rädsla och någon som går ut med den om nätterna, prövar den och visar att världen inte är så hemsk alltid, även om den ofta faktiskt är det. Vår verklighet frontalkrockar plötsligt med drömmarna och jag tänker hur skönt det varit, hur vackra träden var när spårvagnen stannade intill dem i Körsbärsdalen och hur nyfunna personer hittat till en fin soffa i ens liv och valde att stanna kvar där. Jag visste inte att jag behövde det, men det kändes som bomull i magen när jag insåg att det gjorde jag. Tankar kan riva mycket, mörker och vågor. Ungefär som min tvillingbror drömde om som liten. Eller om det nu var jag.
Torsdag
Det liv man vill leva ska man aldrig boka in i frisörstolen. Man ska aldrig klippa av det, bara låta dörrarna vidgas. Bara underlätta för kroppen och hjärnan att ta sig dit. Jag hittar inte mina nycklar eller min plånbok när vi ska gå ut på kvällen. Jag säger att det är under ett jag ens fungerar som människa. Min fru svarar att hon tänkt samma, men att hon älskar mig ändå. Jag tänker att det mesta jag gör i mitt liv är någon form av ångesthantering och att är det som håller löpbandet igång. Hjärnans mätarställning som visar högre och högre.
Fredag
Jag inser att jag har lärt mig mycket om mig själv. Vad jag behöver. Vissa saker man upptäcker blir som ett åskoväder som plötsligt slår ned i en. Jag har tänkt att jag var stresstålig men insåg i höstas att jag blev som en garderob med inslängda kläder överallt. Jag blev i princip sjuk av stress och allt jag sa, allt jag tänkte, allt jag kände var bara röror som ingen ville äta, ingen ville ha vid bordet, som alla försökte kliva över. Inte minst jag. Det blev som en ständigt pågående lektion i hundra ämnen samtidigt. Det var som att jag skrev prov i svenska, matematik, historia och samhällskunskap samtidigt. Jag slutade fungera.
Lördag
Jag känner att det lockar att träffa någon men samtidigt också ligga kvar i sängen och inte fastna i något digitalt. Det är en av mina största rädslor, att fastna. För allt pågår ju ändå. Jag vill aldrig vara för mycket och aldrig fastna i något som i grunden inte ger särskilt mycket.
Söndag
Min fru pratar om att vi ska åka till Nordmakedonien. Hon visar bilder och jag känner att vi redan sitter där. Jag har aldrig drömt om att bli något på riktigt egentligen. Bara få fortsätta. Kanske ge mig en sittplats i den där drömmen jag hade i onsdags och plötsligt kanske flyttlasset går dit. Kan jag få nycklarna, tack?
