Spårvagnen krockade med mig. Eller det kändes åtminstone så. Den var full av livet och hur jag vill vara i det. Samt hur jag ofta kringgår det där. Det är som att jag är okej med att stå i kö fram tills att någon drar med mig och både villigt samt motvilligt följer jag med. Jag tror att vi alla hycklar till viss del. Som när jag precis blivit rånad, så frågade personer som verkligen inte vill att man ska bry sig om etnicitet etc. vilken etnicitet personen hade. Det visade sig att personen visste hur den skulle reagera på rånet först när den visste identiteten. I det sättet är vi också hycklare, situationer väger mer eller mindre olika beroende på vem som gjort något. Vad hen har gjort är sekundärt och det ser påfallande ofta likadant ut både hos människor till vänster samt de till höger. Det är också vanligt att man säger ”jag gillar inte skitsnack” för att där efter själv prata skit om någon. Egentligen vill vi nog mest höra till och inte vara den det snackas om, vilket gör att vi drar åt alla möjliga håll samtidigt tills vi ligger där, avslappnade och stressade på samma gång. Överlag vill jag vara snäll och inte prata skit om någon, men ibland, för att undvika att själv hamna på rälsen har jag satt mig på samma tåg som de andra för att inte själv bli den som blir påkörd. Det har inte varit jag som kör tåget, men jag har satt mig på ett säte och iakttagit. Och känt mig god som inte snackar skit, som aldrig gör skillnad på någon. Fast jag gör det och fast jag gjort det. Det är lätt att bli den där Instagram-bilden med nyttig mat, välfriserad iklädd dyra designkläder som man lägger upp medan man beställt Foodora och sitter hemma med neddragna persienner. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag är bara beståndsdelar i att bygga vårt varumärke. Maskeradblod eller riktigt blod spelar ingen roll, bara såren ser äkta ut.
Ett tag delade jag elaka kommentarer som folk hade skrivit till mig på sociala medier. Kommentarerna blev som en hoppborg för mitt självförtroende - och för min bekräftelse. Fler började följa mig och läsa vad jag skrev. Tänk vilken bekräftelse jag hade fått om kommentarerna fortsatt hagla in. Jag tror inte det är helt ovanligt att man får uppmärksamhet för något och blir så tillfredsställd av denna att man i princip vill att exempelvis de elaka kommentarerna ska fortsätta rasa in. Man läser liksom hellre skräp-posten än beundrarbreven till slut. Blir man känd för något så måste ju det man blivit känd för fortsätta - även om man till slut skriver breven till sig själv. Med någon annans signatur.
Jag har inte badat något denna sommaren. Alla stränder har varit så fulla och jag har inte varit full. Inte på stranden i alla fall. Jag blir lite för självmedveten på fulla stränder och överlag handlar ett missat bad ofta om hur jag ser ut. Har jag rakat mig? Ligger håret rätt? Ligger håret rätt efter att ha badat? Det är inte som att det under varje sandkorn eller våg finns en spegel, men hjärnan är aldrig så avklädd som när kroppen är det. Det är som att alla tankar sätts på spisen samtidigt och man vet inte riktigt vilken av de man ska försöka hålla koll på. Till slut kokar allting över.
Det var mina föräldrar som byggde fördämningarna i mig. De hindrade mörkrets flöde genom att dirigera om det. Fördämningarna brast ibland, men de hjälpte mig att bygga upp nya. Vägar har dragits om sen jag var liten. Stadsdelar har vuxit fram där jag som liten lekte tjuv och polis eller kurragömma. Mycket är ändå detsamma. Mina föräldrar har flyttat men sättet som min pappa förlorar på i Yatzy är samma som när jag var 10. Hans repliker likadana. Min mammas varma blick innehåller fortfarande den där elden som tändes i Kåremo på 50-talet. Ofta önskar jag att Kalmar var en stadsdel i Göteborg. Det hade underlättat att kunna ta spårvagnen till mina föräldrar och att mitt och min frus första barn får ta sina första steg bredvid sin farmor och farfar. Jag gråter när jag tänker på det, för jag vet att just så kommer det kanske aldrig riktigt bli. Ibland undrar om jag ens livet läser mina manus eller om de hamnade i papperskorgen med en gång. Mina föräldrar finns dock alltid på baksidan av mitt hus. De är min trädgård och min utsikt.
Min pappa satt bredvid mig med tändaren i högsta hugg. Bredvid honom sken solen. Det kändes symptomatiskt, som att han hade knuffat undan regnet och tänt solen med sin hand. Den som hållit min mammas hand och som lett mig fram som gatlampor under hela min uppväxt. Eller framväxt, för de som ser mig som en invasiv art. Vi tittade ut över Öland och jag visade honom samtidigt bilder jag tagit med telefonen. Någonstans är det enklare att visa bilder än att förklara med ord. Här var jag på Kalmar FF, sa jag och den här baren i Göteborg vill jag ta med dig till någon dag. Och jag lovar att bära dig uppför trapporna om jag får, skämtade jag. Jag visade en bild på Sannaparken och var våra barn kan åka pulka om vintern. Mina och Fannys. Jag tackade för att han hade gett mig fart när jag skulle åka ut över min första pulkabacke. Den som uppstod när jag skulle börja skolan till exempel. Jag fick en sån jävla fart och för det är jag evigt tacksam. Vi köpte en triss till mamma och började fundera över vad vi skulle göra för pengarna om hon skulle vinna på lotten. Vad tror du om en resa till Garda? Jag har din hatt redo här, pappa. Jag heter Oskar och det här är min sommar 2025.
