Mestadels har mina katastroftankar med min hälsa att göra. För några månader sen trodde jag att jag hade cancer i benet. En vän skulle lugna mig genom att säga ”Ja, alla symptom stämmer ju in”. Det lugnade inte så mycket, om jag ska vara ärlig. Det var som att ge oron 12 Red bull. Den blev som fågeln under Kalle Ankas jul. Han som flyger fram och tillbaka hysteriskt över skärmen. Så jag oroar mig en del över hälsan och samt över vad andra ska tycka. Om jag vill nå någonstans, till exempel till det femte rummet i huset, så tänker jag ut exakt hur det kommer vara att gå igenom de andra fyra rummen för att nå dit och då är det sällan värt det. För min hjärna blir varje rum som att sitta i ett Öråd i Expedition Robinson. Oavsett om det stämmer eller inte så ser min hjärna mitt namn på varje lapp. Den har en väldigt speciell syn. Jag har föreslagit tid hos en optiker, men något besök har inte blivit av än.
När jag och min fru sitter på tåget från Stockholm så känner jag ändå lycklig i det lilla. Jag tänker på när vi ska se nya Beck och hur det kommer bli en fight i huvudet att välja mellan att hålla om henne och äta chips med dipp. Det är två saker som är ytterst svåra att kombinera. Det övriga livet får stå på i bakgrunden. Det stör inte. Och någon gång kanske min hjärna kan bli som grannen i Beck och bjuda över mig på en stänkare. Jag säger inte att jag kommer säga ja. Men jag ska bli bättre på att medla med den jäveln.
Det är det fina med att åldras, man har gråare hår och bättre kort i förhandlingarna. Det och att ingen säger åt när man äter upp ett glasspaket på en kväll bara för att det är så otroligt gott. Och vi har trots allt nyligen flyttat från ett ganska stökigt område till ett mycket lugnare sådant där varje tanke vinterväghålles. Det kändes ungefär som att flytta från en skräckfilm till en inspelning av en tre timmar lång film om en båt som är ute på sitt livs resa. Och den sjunker förstås inte i slutet.
