NicoleK har jag skrivit mycket om på bloggen. Senast om hennes singel Sanning. Jag tyckte att låten bar på för mycket effekter till en början men när dessa skalades av så återstod bara skönhet. Jag nämnde även singeln Son of a XY som hon gjorde tillsammans med Ola Rapace. Den har släppts i två versioner och den akustiska av dem ger mig gåshud över armarna. Mina och själens dito.
Nicole upplever jag som en artist som väljer att gå inte nödvändigtvis den svåra vägen, men hon väjer inte om den vägen hon vill gå innebär en mer svårhanterad terräng. Hon vill uttrycka en känsla och hon gestaltar det utifrån sin vilja, sin verklighet utan att bry sig särskilt mycket om folks negativa åsikter kring det. Det är inte alltid så lättillgänglig musik men jag tror verkligen inte att det är tanken heller. Det här är helt enkelt något annat och ofta låter hon som allra bäst när hon bjuder ut två av livets motsatser och låter dem skapa en värld ihop. Det är när hon möter det fina i livet och blandar det med det mer destruktiva och mörka som jag verkligen känner mig hemma. Hon beskriver livet som det är och får med både de ljusa och mörka delarna. Hon får även med blandningen mellan vad som är verkligt och vad som är hämtat från kudden efter att man vaknat, drömresterna.
På nya EP:n Songs I Never Meant To Share bjuder hon på sex nya låtar, varav alla titlar är på latin. De två första låtarna handlar båda om själen. På vinst och förlust. Dess styrka och när den dras ifrån en, skalas bort. På Advena sjunger Nicole otroligt vackert. Soundet både vilar och joggar över min hjärna. Jag njuter. Landskapet är elektroniskt, kyligt och varmt på samma gång. Agnito, som betyder Erkänd, bjuder Nicole på lite viskande sång. Soundet får mig att tänka på The XX. Tänk en sen efterfest där man fortsätter dansa medan det blir allt ljusare ute igen.
Aequor är det vackraste nedslaget på EP:n. Låten är som en hypnotisk dans som man vill bara ska fortsätta och den ordlösa sången är fantastisk. Det finns något både vilsamt samt jagande i låten, som ett möte mellan ett rådjur och ett lejon. Från en stilla skogsdunge till en storm som drar med sig träden. Det finns ofta något hotfullt i det stillsamma i Nicoles låtar. Som att det destruktiva har siktet inställt på en och man aldrig riktigt vet när man kommer falla. Man vet bara att. Avslutande Atra lux bär också på den känslan, ett stillsamt sökande efter ett förtroende eller kommer det mörka lägga sig över ljuset igen?
Nicole fortsätter att gå sin egen väg, tala sitt eget språk och göra det hon gör på sina egna villkor. Jag tycker mycket om det. Hur hon försiktigt lägger de svåra känslorna över de mer enkla, hur hon fortsätter med att lägga två skivor verklighet över varje dröm och fyra skivor dröm över vare bit av verkligheten. Det är drömskt, det är konstigt och det är väldigt fascinerande. Kontrastrik cineastisk pop som inte väjer undan för någonting.
Lyssna här nedan!
