 |
| Foto: Callisto Callisto |
Jag älskar när saker är på riktigt - när recensioner är något annat än hämtade från en press-release, där ord och känslor betyder någonting - där musik har ett hjärta i varje ton som låter som att det försöker ta sig ut. Jag får den där härliga känslan av Callisto Callisto (tidigare endast Callisto) på debut-EP:n Endless Water. Bandet består av Mira Eklund, Andreas Westerdahl, Mårten Holmberg samt Paul Sigerhall. Mira, som också är skådespelare, har vi tidigare sett, bland annat, i en av mina favoritserier Kärlek & Anarki. Musiken är täckt av olika känslor och texterna upplever jag som sökande - in i tillstånd och resan ut ifrån dem. Hopp och sorg går hand i hand.
Jag lever mig in i den nästan The Cure-liknande stämningen som byggs upp musikaliskt i Lovestream. Det är något med hur man hör att domedagen växer inuti trummorna. Likaså Sad Song berör mig djupt. Det är en biljett in till kvartettens värld. En egensinnig och både mystisk och magisk sådan. Jag känner mig hemma i deras musik, välkomnad på ett storslaget sätt. Idag berättar Mira mer om låtarna på EP:n!
- "Another day, another sea, endless water you and me, how long can we survive?" Bland sjögrässängar och snäckskalstronar försöker vi navigera oss fram, genom den stundande antropocen, genom relationer som är stundtals svåra, sprungna ur vatten en gång för 500 miljoner år sedan är havet ändå bekant. "Cry me a river we can sail away on". Det finns alltid någon sorts utväg, och som jag brukade dilla lite förr om åren: man kan resa ut ur universum från vilken punkt som helst
Sad Song
- Sad Song är ett delvis myllrande ordlandskap, rekord i antal ord i en vers. En sorts kärleksförklaring till vissa melankoliska tillstånd, till den blåa timmen. När jag började skriva den så tänkte jag på Wicked game haha, som inspiration då, när jag skrev den lilla melodin som föranleder varje vers. Men blev ju verkligen inte så sway och glänsande som den!
Lovestreams
- En blandning mellan lite 60-talsaktig pop (refrängen) och mer stökig drumnbase (versen). Döpt efter John Cassavettes film från 1984. En ömsom desperat och ömsom hoppfull sång. "Lovestreams, parlors, no room to argue". Det är en besvärjande refräng, ett mindre musikaliskt utbrott av magiskt tänkande.
Foggy Creature
- Ahh, denna. Pop och rock. "I see ruins where we used to go, a foggy creature, shapeless haze and mold." Vad handlar det om? Också ett sorts mellanrum, att tappa orienteringen lite, samla ihop sina minnen och saker, stigna ur dimma, lera och jord. Vi tänker också att den låter lite som vårt, i en parallell värld, bidrag till melodifestivalen.
Lyssna på Endless Water här nedan!
