Jag har nog alltid känt att jag är ganska konstig och tråkig och allt på jobbet fick mig att känna så än mer. Särskilt i högljudda sammanhang så blir min hjärna till en buss vars chaufför aldrig dyker upp. Allting står plötsligt bara stilla och jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller hur jag ska säga det. Jag vet att min humor på många sätt är mitt turiststråk, min personlighets Avenyn medan min hjärna är en riktig bakgata, nedsläckt med ängslig stämning. Jag är dels en person som inte vill vara för på men som också känner mig själv och vet att jag kommer höra av mig ändå. Jag är också en person som i kommunikation med mig själv ofta säger nej till saker men som i kommunikation med andra ofta säger ja. Det inre tvivlet vill samtidigt vara alla till lags, därför blir ett inre nej till ett yttre ja. Jag tror att min hjärna ofta hade behövt vara som ett obokat hotellrum där den får kläs av, bli till ett spa för invärtes bruk. Få duscha bort alla tankar. Ibland är det som att det enda som kommer in i mitt liv är luft, ibland vill man bara att något eller någon ska blåsa in i ens liv - eller ställa allt till rätta.
Jag och min fru var på promenad på Hisingen. Hon är det gröna gräset under snön och den som allra mest håller ihop mitt liv. Jag sjöng på Klara & Jags Måste jag dö? med en intensitet, som om jag ville skapa fler vårtecken än att hålla hand med gräset under snön. ”Du sabbar mitt hjärta när du håller på” sjunger jag och tänker på min hjärna.
Jag började pratade om en nyfunnen vän som jag alltid vill ska känna att hon kan luta sin cykel mot mitt hus. Ingen behöver sopa rent sitt inre hemma hos oss, ingen ska behöva gå tillbaka till drömmarna efter att de passerat tröskeln till våra liv, tänkte jag. Min fru kysste mig och la en post-it lapp i min jackficka. Hon höll händerna i min ficka resten av promenaden. I slutet av vägen ställde sig båda och rättade till marken under oss, som man gör hemma med hallmattan. Plötsligt, en annan väg, en kyss över ett språk som vi ska bygga på i 18 år, minst. Tänk om språket ligger där inne nu, tänkte jag.
Vi åkte till Stockholm. Jag sa till en vän att jag verkligen beundrar henne. Hon log. Solen sken men det var så kallt att jag hade kunnat bryta av håret, att träden hade kunnat tappa sina armar. Jag funderade på om jag var en avlastning eller belastning när jag gick iväg över lekparken på ett stort, stort äventyr med hennes barn. Jag fick höra ”Där får vuxna inte gå, Oskar” men jag följde med och fattade den lilla handen som både ville springa mot nästa äventyr, mot nästa rutschkana och samtidigt stanna kvar i tryggheten. Lite senare, efter många timmar av att åka linbana, rutschkana och klättra så sprang min väns andra barn mot mig och sa ”Jag glömde att ge Oskar en kram.” Om min kropp hade varit ett ritblock där och då hade jag varit täckt av målade hjärtan. Det kändes så fint och rörande.
Jag funderade på om jag gått igenom en slags biljettkontroll för om jag är vuxen eller inte. Jag vet fortfarande inte riktigt svaret och jag känner att det är där jag vill hamna. Där jag inte hela tiden söker efter svar på prov, på undersökningar, på vad min huvudvärk kommer ifrån, på om relationer finns kvar när jobb tar slut, på vems bussar man egentligen sitter på och vilkas man egentligen klivit av (utan att man riktigt känt det), på livet och dess mening. Hur räcker man till? Varför är förståelse den finaste egenskapen? Kanske för att den vågar doppa tårna i någon annans erfarenheter? Hur gör jag för att få behålla ett tjockt och fylligt hår som man? Varför är det så svårt att säga nej när man verkligen inte vill nånting? Varför finns det inget finare än samtal nätterna igenom? Hur kommer jag bli som pappa?
Det är ändå sena kvällar när jag får höra en kommentar som ”Jag glömde att ge Oskar en kram” som jag inser att simlektionerna tar mig någonstans. Det är just i såna kommentarer som jag känner att livet verkligen bottnar. Några simtag till så har jag hittat fram till mig själv.
