Tänk att känna att ens kropp alltid skulle innebära åtminstone ett omprov

Det var en sån dag då mitt liv kändes som om Iors självkänsla hade haft sex med Kalle Ankas otur. Jag hade i alla fall sagt nej till två jobb under året vilket var olikt mig. Många gånger i mitt liv har det suttit hundratals människor i den biosalong som är mitt bröst och hållit upp skyltar med tydliga ”nej” på sig och ändå har jag sagt ja. Det är som att jag har tänkt att jag blir skuldsatt för varje nej jag säger. Ett skuldberg av ord, räkningar av nekanden. Det är så onödigt att göra sig själv till en väg där bil efter bil kan göra över en. Och varför kasta sin vilja och sina svar åt helt olika håll? Hur sann är man mot andra och mot sig själv då? Man hamnar i rättegång med sig själv och döms till år av ältande. Man vill ha dagar som onanerar istället för att bara försöka prestera - annars slutar man bara som en degklump utan mjöl, utan möjligheter att försvinna från köksbänken på annat sätt än att hamna i soporna. Ibland är det som att jag har försökt fly från allt som är jobbigt. I en stulen bil i för hög hastighet. Ibland är det som att jag har lämnat huden kvar medan resten av mig har tagit med sig passet för en resa någon helt annanstans. 

Under uppväxten var förstås spegeln en spypåse. Nuförtiden är den väl en spypåse med dimmer. I rätt ljus fungerar det mesta. Än idag minns jag hur jobbigt det var att gå till skolsköterskan och särskilt när jag var tvungen att klä av mig nästan helt och stå där i bara kalsonger. Jag ville mest fly. Där fanns bara jämförelser, ångest och ord som kastades runt i min mage. De var så vassa och hårda att de hade kunnat skära sig ut.  Kanske tänkte jag att bli vuxen skulle innebära att släppa massa saker. Att slippa ha koll på att håret ligger rätt och att ens ansikte inte ser ut som en testskärm när man vaknar men jag minns att jag var fåfäng redan som väldigt liten och att jag ville dölja det som såg fel ut redan på lågstadiet. Vi hade en duschmössa på oss i lågstadiet när vi duschade men det var inte just huvudet jag kände att jag behövde dölja. En del av det var kopplat till vikt och känslan av att inte se ut som alla andra vilket så klart ingen gör men det var inget som var särskilt självklart i omklädningsrummet. Jag försökte byta om till människa men det gick liksom aldrig. Kvar stod jag, invirad i en handduk av dåligt självförtroende, och visste inte vem eller vad jag var för något. Det enda jag ville var att passa in och känna mig trygg. I sammanhanget och i mig själv. 

Ofta är det kommentarer som sitter kvar i ens biosalong och vips när jag befinner mig i en osäker situation är det som att jag visas upp där på stora duken och kommentar efter kommentar kastas runt om i salongen. Jag växte upp med osäkerheten. Jag hade med den när jag stod vid tavlan och hade redovisning för klassen. Jag hade med den när jag red på Yasmine, min kusins häst, och slängdes av. Det var förstås inget prov i hur jag såg ut. Men ofta kunde det kännas så, bara att provsalarna flyttade runt. Ibland var den i omklädningsrummet, på gymnastiken och ibland hos skolsköterskan, ibland när jag var med vänner och så när jag blev kär för första gången. Hela tiden så tänkte jag att min kropp skulle behöva flera omprov. Tänk att känna att ens kropp alltid skulle innebära åtminstone ett omprov.  

Ändå minns jag stunder när jag stod där framme vid tavlan och började skoja istället eller göra Brolins målgest från VM 1994. Plötsligt hade jag en annan dräkt att ta till, en annan roll. De som såg på skrattade och applåderade. Det gäller bara att lära sig att bära med sig det bra. Lägga det i en ryggsäck som man alltid har med sig. Nu när jag är över 40 så har jag blivit lite mer bekväm i mitt utseende, inte så att jag skulle swipea höger på mig själv på Tinder direkt, men samtidigt har jag haft lyckan att få injicera så mycket kärlek i mig. Det har hjälpt mycket. 

I ett samtal jag hade för ett par veckor sen så konstaterade jag att det bästa är att bara säga som det är och det ligger mycket i det. Man ska inte tro på allt man tänker men åtminstone min hjärna är alltid i full gång. Det är som att hela Aftonbladets redaktion sitter där i skallen hela tiden och hittar scoop efter scoop. Det är inte så konstigt att jag alltid är så trött. 

Vi sitter vid Saltholmen, invirade i varsin handduk. Denna gången är inte handduken gjord av dåligt självförtroende, även om den bär på en och annan tråd därifrån. Vågorna ser hungriga ut. Hoppas de kan skölja över oss och ta med tankarna ut till havet. Vi lyssnar på Ana Diaz och jag håller om dig med tre armar, mina och tystnadens. Den som bara lyssnar och tar in. Hon sjunger om att pussa någon i pannan och jag tänker att jag vill ge dig en där och en till mig själv och intala mig själv att jag också är bra någonstans. Och vi vet ju mer än väl hur det är att leva så man nästan brinner upp. Det är som vi alltid levt med elden strax intill oss. Plötsligt hittade vi en eldstad att tända tillsammans. Jag tittar in mot mig själv och ut mot dig. Det är en brokig insikt och en lycklig utsikt. Du ritar en glad gubbe på min mage med en penna. Jag önskar att det var med din tunga. Jag är ganska trasig, tänker jag, och jag kommer nog alltid bära med mig något osäkert, något som intalar mig att jag inte borde vara just här utan gå och gömma mig. Men känslan är ändå att jag är på en buss därifrån, snarare än att jag precis kommit dit. Jag kysser dig och Ana sjunger ”för att jag vill det ska jag alltid älska dig.” och jag skriver det på två lappar. Jag lägger en i min ficka och en i din.