Bandets andra album Villkorslöst låter som ett musikaliskt gatlopp och en tonsatt krasch mellan verkligheten och ens känslor. Mellan hoppet och det som river hoppet i tusen delar. Gitarrerna skriker genom hela skivan i stort sett och jag tycker att Nära Döden är en otroligt viktig injektion för Musik-Sverige.
Folke Nikanor
Niklas Johansson och hans Folke Nikanor målar gärna platser för lyssnaren att upptäcka. Det blir som allra tydligast på hans instrumentala skivor. Man får bygga upp sina egna världar tillsammans med Niklas. På albumet I am the fairy tale flyttar jag in på en ljus plats där allt som byggs blir som en kontrast till mörkret som skett runt om i omvärlden under året. I sagans värld besegrar vi mörkret. Allra bäst låter det i den ljuvliga Space according to kids samt avslutande You called, madam som visslar sig genom kroppen på ett skönt sätt.
Josie
A life on sweets alone tog med mig till ljusare breddgrader precis när min semester tagit slut. Josies debutalbum tar många soliga bett av livet. Ibland hårda och råa bett, ibland mjuka. Det är 60-talspop som vandrar omkring på punkiga klubbar. Rå energi med lika delar bomull, lika delar långa naglar. Allt låter inte perfekt eller tight, men det är bara ytterligare något som jag älskar. Det här är inget filter utan personlighet, det är livet som det ser ut för ett band som verkligen älskar att spela tillsammans.
Mohlavyr
En mångbottnad artist som ständigt ger röst åt de som sällan hörs. Hennes gärning och musik är livsviktig - på så många plan.
Dygna
Pärleporten heter Dygnas debutalbum och släpptes i juni. Det var ett okonstlat album som pendlade mellan sömn, vardag, tristess och fest. Jag skulle säga att albumet bjöd på perfekta beskrivningar av hur livet ter sig när allt är så dubbelt hela tiden. Det är mycket jag inte förstår eller hänger med i på debutalbumet, men jag älskar det även om jag inte förstår, för rökigheten bidrar bara till det som jag tänker att skivan utforskar, just det dubbla i livet och hur svårt och samtidigt underbart det är att hantera det.
Johanna Frostling
Johanna har bland annat sjungit tillsammans med Niklas Strömstedt och med Pariserhjulet i år. Det allra finaste och största fanns dock på hennes album Med natten som segel. Albumet släpptes i april och har varit med mig som en osynlig kram sen dess. Kanske för att jag också undrar hur man stänger dörren till öppet hav, kanske för att Johannas blick för alla människor verkligen finns i varje ord hon sjunger, kanske för att hon synliggör det som många missar, trots att man kanske tittar mot det varje dag. Men det är en sak att titta, en annan sak att se. Johanna ser i sina texter, i sina samhällsbetraktelser. Hon ser avståndet mellan sociala medier och verkligheten. Ett av de bästa svenska albumen som släppts.
[ingenting]
Det är verkligen ett band som förändrats med tiden, både sett till sound och till medlemmar. Under året släppte man sin bästa skiva på länge. Vinterviken serenad kändes som två brev på samma gång, ett kärleksbrev och ett avskedsbrev författat samtidigt. Sorgen och kärleken är hämtad ur samma bläck här och många av texterna bär på de finaste betraktelser som Christopher Sander har skrivit. Titellåten är otrolig om kärleken till ens barn.
SunYears
Peter Morén återvände till sitt SunYears och släppte sitt andra album i ordningen, The Song Forlorn. Jag beskrev det som ett av årets bästa album när det släpptes och som ett album som värmer både händerna och huvudet. Albumet är som fotografier över upplevelser och erfarenheter och som samtal med minnen och med sorgen. Sånt man går igenom när man börjar bli lite äldre, livet blir ett annat verktyg som man får hantera på andra sätt eller lära sig det i alla fall. Texterna tillhör bland de starkaste Peter skrivit och i övrigt präglas albumet mycket av samarbeten och det är det jag tar med mig långt långt efteråt, att vi löser livet tillsammans. Ett album som jag alltid kommer bära med mig.
Mathias Zachrisson
Känslorna var ett av årets första album som berörde mig. Ingen har nog tonsatt barndom lika fint som Mathias. Det är som att man tar med barnen till alla känslor och vågar låta dem möta dem, varesig det är tuffa sådana eller mer lätthanterliga. De vuxnas händer finns där och ger verktyg för barnen snarare än rädslor. Ett otroligt levande och viktigt album.
Page
Synthduon Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko återvände med ett av deras bästa album i karriären. Texterna på Inget motstånd är bättre än på länge, mer reflekterande samtidigt som de hamras in i ens medvetande. Melodierna hittar hem gång på gång. Man har även lyckats fånga en rå live-känsla i materialet vilket gör att hela skivan känns levande. Det är en nostalgisk framåtanda vi möts av här och en låt som Kan inte tänka på allt är bland de bättre som Eddie skrivit till Page.
Nelly Malou
Nellys beslut att sjunga på svenska var verkligen en fullträff och hon har också varit den artist jag lyssnat mest på under året, tillsammans med mina ständiga favoriter The National. De bådas musik skiljer sig förstås en hel del åt, även om bådas känslomässiga landskap upplevs väldigt öppna. Jag upplever Nellys EP Vad vet du om att vara skör? som en personlig resa. Det handlar mycket om relationer men även att känna att man inte riktigt passar in. Ibland vill man bara fly till en helt annan planet. Jag älskade Aldrig samma som musikaliskt påminde mig om en sommarvisa och Inte va för på förknippar jag med många av livets allra finaste stunder under ett på många sätt mörkt år, som att gå och sjunga på den tillsammans med en vän. Promenaden blev en dans, en både mental och fysisk sådan. Inte va för på är en perfekt poplåt om ni inte förstått det redan.
Vapnen
Elektroniskt och rått lät det på Vapnens självbetitlade debutalbum. Bandet tog med mig till mitt tonårsrum i Kalmar som präglades av rå och hård synthmusik. Bandets uttryck är både mystiskt, rörigt, hårt och alldeles fantastiskt. Det är inte alltid jag förstår allt i deras texter, men jag känner precis allting och det är ljuvligt.
Staf
Detta är kanske Göteborgs allra bästa band. Albumet Alla änglar är döda präglas av nerv, frustration och desperation och det är filosofisk punk som både live och på skiva är en känslomässig ångvält. Liv & död är en av de bästa svenska låtarna som släppts på flera år. Det är samhällskritik och självtvivel som bäddas in i ofta ganska råa och smått fantastiska landskap. Ett album som jag vill bära med mig jämt.
Ascii
Debut-EP:n Ark visar upp några av årets allra finaste texter. Isak Sandström som han egentligen heter tycks kunna fånga alla känslor med sin penna och i det avskalade landskapet på Ark njöt jag av hur hans penna och röst målade upp alla känslor framför mig. Ascii är en artist som färglägger ett ofta allt för grått musik-Sverige. Han får oss att vända blickarna mot något annat, mot något mer spännande.
Frida Franzén
På Tidens väv, Fridas andra album, handlar mycket om just tiden och jag älskar hur hon skriver om en ”nära-livet-upplevelse”, något jag själv känt om många situationer. Det är en reflekterade skiva där jag både känner igen mig i mycket och där jag tar till mig allt. Frida är fantastisk på att bygga och hon bygger världar med sitt levande språk. I duetten med Marianne Tanska från Ukraina rörs jag till tårar om och om igen i en låt där världar jämförs. En av årets absolut finaste stunder på en av årets bästa skivor.
Fred Soila
Jag längtar tills jag får se Fred Soila live igen. Han visar upp en mer intressant del av världen och gör ett eget universum av sin musik, som en bro mellan Göteborg och England. Låtarna präglas av en ljuvlig attityd och EP:n Clean up your act, sunshine! är ett av Göteborgs vackraste nybyggen.
I'm Kingfisher/Sofia Härdig
Det blir som ett hedersomnämnande men de båda artisterna bidrog verkligen till att jag beskrev deras duett Thursday morning in bloom som en framtida klassiker. En makalös och tidlös låt, uppbyggd av två fantastiska röster.
Valentina Orioli
Valentina bytte liksom Nelly Malou språk och blandade svenska och italienska på EP:n Sorg och saknad. När hon sjunger på italienska i Segla genom hav blir min kropp till en stilla sjö, omgiven av lugn natur. Skulle säga att alla tre låtarna bjuder på bland de finaste sånginsatserna de här året. Valentinas röst är fantastisk och Mina blommor lever än är ett drömskt mästerverk, en av årets absolut finaste singlar. Som en vaggvisa och ett drömskt bevis på att även om relationen hon sjunger om vissnade så blommar hon än.
David Urwitz
David släppte en av sina absolut bästa skivor hittills. Nåt slags svar är en reflekterande skiva med några av Davids finaste rader, som exempelvis ”Kan det vara så enkelt att ett hjärta bara slår först när själen har bestämt sig.” Jag som vet precis hur det känns när själen faktiskt har bestämt sig njuter av att höra David sjunga de raderna. Inte ensam är en låt jag har spelat mycket sen albumet släpptes. Låten blir som ett rop på gemenskap vilket den vackra kören besvarar. Exakt så låter det när man avväpnar ensamheten, när mörkret lägger ifrån sig sina vapen. Det är ett album präglat av både mod och insikt.
Klara Tuva
Både Djävulen på axeln och Klaras duett med Strobaek tillhör årets bästa låtar. Den senares melodi kom iklädd bara ben och vackra soluppgångar sedda från Skinnarviksberget även om texten behandlade en kraschad relation. En underbar smittsam refräng bar den också på. Djävulen på axeln beskrev en daglig kamp för mig personligen, om hur hjärnan lätt springer hundra mil men fysiskt sett så kommer jag inte någonstans. Det är lätt att älta och fastna i massa tankar kring hur och vad man sagt och inte sagt. Klara Tuva är en av vår tids allra bästa artister och hennes språk är en resa hem för mig.
NicoleK
NicoleK är en av Sveriges mest spännande artister. Hon prövar gärna nya vägar och utforskar olika språk, både kroppens, känslornas och vilket språk hon sjunger på. Det är hela tiden levande musik, ofta utpekandes i ett filmiskt och mörkt landskap. Hennes musik präglas verkligen av hennes vilja och hur hon vill uttrycka sina känslor, oberoende av vad andra tycker. Om detta leder till en svårare väg upplevs inte spela särskilt stor roll för henne. Hon talar sitt eget språk och gör musik på hennes sätt. Hon är en fantastisk artist som bjuder på musik fylld av kontraster som berikar.
Agnes Skure
Jag såg på programmet Jul - Allsång på Skansen och blev lite förvånad när Agnes dök upp där men samtidigt väldigt glad. Vilken röst hon har och vilket framträdande hon bjöd på! Hennes album Gazette släpptes under året. På albumet beskriver hon som en slags kraschlandning in i livet. När man blir vuxen på riktigt och inte riktigt vet hur man ska hantera allt. Little river har jag dansat mycket till genom året och duetten Elin påminner mig om samtal med vänner som jag haft som hållit både mig och humöret långt ovanför ytan. Det är ett otroligt jordnära och vackert album och jag är så glad att fler och fler hittar till Agnes fantastiska musik.
Leo Leone
Leo Hiselius gjorde ett album som jag kommer bära med mig länge länge. Upp till ytan tar med många känslor just upp till ytan. Mycket handlar om hans röst, men också hans texter som får mig att tro att han borde skriva en bok någon gång. Han har ett oerhört målande språk och jag njuter både av att lyssna på Leos sätt att sjunga dem samtidigt som de blir som balsam för själen att bara läsa dem. Upp till ytan var en riktig pärla till album. Ett blixtnedslag i en poetisk verklighet.
Matt Berninger
Matt från The National gick solo och släppte albumet Get Sunk. Albumet var långt ifrån fulländat men hade samtidigt toppar som få andra når. Bonnet of pins är i samma klass som The Nationals starkaste låtar och Nowhere special en låt som man inte riktigt vet var den ska ta vägen. Den är rörig, intensiv och sådär spännande så att örat aldrig vill lägga den ifrån sig.
Fredrika Rei
Fredrikas musik bär på mycket attityd. Jag älskar det. Slayer, som släpptes i februari, var en käftsmäll mot de som bara dränerar en på energi. ”I’m a motherfuckin’ slayer” sjöng Fredrika och man kände att hon verkligen menade det. I övrigt så fortsatte hon med hennes musik att äga dansgolvet och jag gillar att hon aldrig står stilla i sin musik utan hela tiden vill vidare. Det är musik som jag upplever som nyfiken på livet. Att sjunga på svenska i fantastiska Vill du säga nåt? Var också en fullträff och något jag hoppas hon kommer fortsätta med även framöver. Hon behärskar så många språk, de tvetydiga känslornas, dansgolvets.
Adée
Hon följde upp sitt fantastiska album Kanske dödar mig. EP:n Kör från bron innehöll fyra fantastiska låtar och för mig har hennes musik varit livbåtar både för mitt barndomshem i Småland och privat. Det är något med öppenheten i hennes texter och hur hela hennes uttryck känns ärligt och intensivt. Hennes språk är stort och tänder många lampor i jakten på något som faktiskt är äkta. Sista sången, en duett med Johan Offerlind, gjorde mig rörd första gången och minst lika rörd när jag lyssnar idag.
Vera Vinter
Veras album Från mitt berg var ett album som både blickade inåt och utåt, bakåt och framåt. Låtarna, ofta klädda i fina stråkar, var en fröjd att lyssna igenom. Vera är en artist som varit med mig länge och jag älskar att få följa hennes utveckling. Hon har en röst som verkligen väcker känslor, som både skakar om och lugnar med sin styrka och inneboende lugn. Hon bygger upp en otrolig helhet som jag aldrig tröttnar på.
Kallsup
Desperation och intensitet präglar Kallsups debutalbum En sista räddning. Albumet bär på naglar som river sönder allt jobbigt. I alla fall känns det så när jag lyssnar. Det är lite som att vakna ur något jobbigt, ta en dusch och rensa skallen. De poetiska texterna - min hjärna känner igen sig i flertalet av dem - ruskar både om och lugnar mig. Det är en underbar gitarrmanglande käftsmäll som man vill uppleva om och om igen.
Domen
En nystartad duo från Luleå gav mig, med sin debutsingel Stupet, en slags musikalisk famn att somna i. Just döden har varit alldeles för närvarande för mig i år och för mig har låten varit en oerhört vacker och poetisk tröst. EP:n som följde, Lek och verkligheten, präglades mycket av kvällar, nätter och drömlandskap. En lekfull dröm minns jag att jag tänkte när jag lyssnade första gången. Den berättande texten till Flyktfantasi vid dansbanan berör och fångar mitt intresse gång på gång. En oerhört lovande duo som lyckas vara intressanta och mystiska hela tiden, en underbar kombination.
Sofia HK
Sofia och hennes EP I norr är kärleksbrev till barndomen och till uppväxten, till hembygden. Ofiltrerat och vackert. När kören sätter igång på titelspåret så fylls mitt hjärta av så mycket kärlek och trygghet. Det är så fint när musik kan bygga de känslorna, när samma musik får känslorna att faktiskt stanna kvar.
Teodor Wolgers
Jag återkommer ofta till Teodors Episod i Vikens kapell. Det är verkligen ett tonsatt möte med hans farfar Beppe Wolgers och jag blir berörd av varje ton - det är ett album som virkar både lugn och styrka hos mig. Som att sitta på en brygga och se havet spela framför en en sen sommarkväll. Teodor visar släktskapet mellan människa och natur och mellan människa och människa och ger verkligen hans farfars dikter en underbar inramning. Så har det mig blivit sagt är en av mina mest lyssnade låtar under året och så kommer det nog fortsätta vara, år efter åt. Det är en låt att hämta lugn hos och hela albumet är en sådan plats för mig.
Aguson & Stormen
Bandet återvände under året och är tillbaka i en delvis ny riktning, tillsammans med producenten Stefan Boman. Jag tycker att de tre singlarna som bandet släppte 2025 tog bandet högre och högre, bandet lät både rivigare, större och mer popiga än någonsin. Spring, som var sist ut i år, har malt runt i min skalle sen den släpptes och jag tror att bandets kommande EP kommer vara en riktig pärla.
Maud Lindström
Artisten som under mitt första år i Göteborg verkligen tonsatte hela året. På hennes efterlängtade andra album Du får gå är hennes penna fortfarande minst lika vass. Texterna är berättande om livets komplexa ämnen samtidigt som de ofta landar i vardagen och dess bestyr. Hon varvar humor och allvar och jag älskar hennes direkta uttryck, hur hon får det att känna att hon berättar hemligheter som är skräddarsydda för bara ens egna öron - samtidigt som hon får det som skaver i livet att kännas mindre ensamt.
Poloklubben
Samspelet mellan Poloklubbens tunga väst till musik och Amanda Wallins röst är magiskt. Bandet släppte tre singlar under året, varav Arthur Morgan som bandet släppte i oktober enligt mig var den allra starkaste. Det är något med hur musiken gasar på samtidigt som texten upprepas gång på gång. Jag älskar intensitet i musik, hur allt liksom bara tyckas släppas fritt. Det verkar Poloklubben också älska och jag ser verkligen fram emot bandets kommande debutalbum.
Levina Storåkern
Levina från Ævestaden gick solo på albumet Månadsvill. För mig är hon en stor inspirationskälla med sina öppna och nakna texter. Månadsvill är verkligen ett poetiskt mästerverk och raden ”Jag ska aldrig lämna mig ensam igen” kommer jag alltid att bära med mig. På vissa sätt är albumet både en diktsamling, en dagbok och ett musikalbum, allt i ett men främst ett ärligt porträtt av en människa och om längtan efter att hitta hem någonstans. Det är ett album som både omfamnar och som skriker ut sin längtan efter att höra till. Det är fantastiskt.
Herman Silow
När Herman är bra är han verkligen extremt bra. Han knyter an till Cornelis Vreeswijk i sin musik och ger vispopen en modern touch med fantastiska texter. Han är också mycket bra på att fånga och få med sig sin publik och att samla dem. Även om en del av låtarna på EP:n Som i en dröm präglas av vemod så ser jag också Herman som en fantastisk underhållare som ger både låtar och ens liv lite mer glimtar i ögonen. Han vill underhålla oss och han lyckas verkligen med det. Dominos är en av årets allra bästa låtar.
Säg mig
Alva Fährlin är fantastisk på att bygga ett öppet hem i sina texter. Jag tror väldigt många kan finna en trygghet i hennes musik. Hemmet hon bygger har verkligen en öppen planlösning där tankar och känslor verkligen lyfts fram. Små detaljer man går och tänker på, karusellerna som sätter fart i ens huvud - allt möjligt. Det man låter bli att prata om är en fullträff till EP som släpptes ut i höstas och Säg migs kombination av jazzig pop och öppna texter som fångar människor i deras vardagsliv är balsam för min själ. Det är en öppen dörr till en fin och inte minst viktig gemenskap om sånt som många låter bli att prata om. Jag såg också Säg mig live två gånger under året och särskilt när hon hade bandet med sig var det en spelning som få kan överträffa.
Agnes Matsdotter
Agnes släppte den perfekta nyårslåten Alla ska dö. Jag hoppas den tonsatte många av mina läsares nyårsnätter och jag tyckte verkligen om kontrasten mellan en barnkör och texten som anspelar på döden. Det blir en så stark kontrast mellan det levande och något som är på väg att försvinna. Agnes släppte både album och flera pärlor till singlar och hennes texter är fantastiska och väjer aldrig undan för något, gömmer sig inte bakom onödiga filter. Det är befriande och uppfriskande.
Elin Wiigh
Elin ger en rum efter rum av trygghet med sina texter. Hon har släppt flera egna låtar samt en fin duett med Fred Asp. Hennes annorlunda jul-låt Ring klocka ring fick mina ögon att tåras och det är så tydligt att Elin verkligen går sin egen väg genom musiken och att det är en otroligt viktig viktig väg hon har valt. Jag skrev i recensionen av Ring klocka ring att hon ”tänder lampa efter alla lampa för de som känner att deras känslor och tankar inte har en egen väg, ett eget sammanhang. Elin visar vägen dit. Hon är en otrolig artist.” Jag menar varje ord.
Gabriella Wilsson
Gabriella släppte singeln Kuddar av dun i år och hennes album närmar sig mer och mer. Jag önskar att jag någon gång får se henne live, då jag ser henne och hennes texter som någon och något som faktiskt förändrar på riktigt. Liksom hos Säg mig och Nelly Malou så präglas hennes låtar av öppenhet och hon vill gräva bort skammen som ofta följer bland annat psykisk ohälsa och samtal kring detta. Gabriella för lyssnaren nära sina texter och får nog många att känna att de inte är så ensamma i de vilsna, i det sköra, i att inte hitta ut i mörkret. Och om bara kan få någon att känna sig omhållen en stund bara genom hennes texter så är det ju fantastiskt fint. Kuddar av dun var en magisk låt, som inredd för en orolig hjärna.
Svart Tulpan
Anders Ericson (Lustans Lakejer) plockade fram Svart Tulpan i den musikaliska blomrabatten. På det självbetitlade debutalbumet bjöds vi på raka poplåtar som blickade åt New Wave. Den senaste singeln, skriven tillsammans med Mauro Scocco, Mina läsarsånger är det bästa han har släppt hittills och jag beskrev det som att han förvandlade mitt huvud till en kväll på Liseberg i samband med att låten släpptes. Så känner jag fortfarande, det är en underbar poplåt med dans i båda benen.
Robin Ess
Robin har visat upp många dimensioner av både sin musik och sin röst och hade jag haft både tid och ork så hade jag lyft hans musik ännu mer än vad jag redan gjort. Jag tror verkligen på en ljus framtid för honom. Han visar upp mycket vilja och prövar sig fram utan rädsla. Allra bäst låter han i de större, mer bombastiska låtarna och när han gick upp på musikalscenen i fantastiska Glitter ville jag bara skrika med och dansa. Det lät både avslappnat och stort på samma gång.
Lyssna på utvalda låtar från alla artister här nedan!
