 |
| Foto: Andreas Dahl |
Andreas Chadien har figurerat flera gånger i bloggen, bland annat genom hans nu insomnade band Lilla Bäcken samt som soloartist. Jag skrev om hans album Blott ett är ditt när det släpptes vintern 2023. Hyllningen till Hanna Chawki i Sköna förlorare (För Hanna Chawki) lyssnar jag ofta på. Det blir som en tonsatt minnesstund om en människa som slogs mot det gråa. Andreas färglade hennes gärning på ett otroligt fint sätt i nyinspelningen av en gammal Lilla Bäcken-låt. Senaste singeln, Välkommen hem, släppte Andreas i början på november. Låten är hämtad från albumet Låtar och visor från den globala byn där han samarbetar med Göteborgs Alternativa Orkester. På Välkommen hem delar han mikrofonen med Jenny Carlsson och det blev verkligen till en fin och stillsam duett.
Andreas är också poet och det märks verkligen i hans texter och hur han får språket att verkligen gå, andas, leva. Nu är han aktuell med diktsamlingen, den andra i ordningen, Att ta hämnd på sig själv (82 sidor, Poesiwerken Publishing) - en bok som tillägnas Anders Göthberg, Broder Daniels gitarrist som tragiskt avslutade sitt liv 2008.
Dels handlar boken om att växa upp men också att visa en annan bild av Anders samt att förstås våga möta det som hänt och dess svarta blick. Anders framstår genom texten som beslutsam, orädd och som någon som jagade både livet och kärleken. På väg mot en vidöppen värld. Framförallt lyser verkligen omtanken och vänskapen genom alla ord. Jag blir rörd när jag ligger ned i soffan och läser och behöver stanna upp då och då. Om musiken och det trubbiga som förenade de båda. Det är inget rosenskimrande liv som beskrivs - långt ifrån men fokus ligger både på det svåra samt det som förenade. Nick Cave & the bad seeds, hur flykten ofta gjordes tillsammans - bort från det jobbiga, bort från skinnbulorna. ”Musik är bara musik är allting”, skriver Andreas och någonstans där finns elden. Han återkommer ofta till elden, den som var framför dem. Men den fanns förstås även inuti. Det var kanske just musiken som tände den första gången.
Allt är skrivet på rim men nästan sömlöst och här finns inga utfyllnader eller nödrim. Boken är uppdelad i olika kapitel, där det första baseras på raderna ”jag minns en gång för längesen” och det är det tydliga uppväxt-kapitlet, det som sätter en bild. Här finns kanske inga svar på varför det gick som det gick, men det är en förbannat fin skildring av livet och om vänskap. En vänskap som inte alltid var så lätt, men som verkligen lämnade spår för livet - och det är väldigt lätt att hitta en vän i Andreas språk.
