Jag kunde se livet som en trappa och för varje trappsteg så kunde jag närma mig min dröm. Min familj var ett stabilt räcke genom hela min uppväxt. Jag blev exempelvis slagen en gång. De större killarna tyckte att jag var kort och ville göra mig ännu kortare genom att knuffa ned mig i backen i skogen. Det är svårt att plåstra om ett självförtroende, men det fanns inga synliga skador. Ibland hade det inre behövt en spegel mot omvärlden. Jag vet inte vad de killarna gör idag, men det är som att jag skulle stötta dem genom att köpa deras merch. Jag vet inte ens om de är musiker idag, men de var en slags hissmusik när mitt självförtroende åkte ned till åttonde våningen. Ibland skrek de bög också, sådär som många killar gör när deras ordförråd inte riktigt matchar alla känslor de bär på.
Själv är jag väldigt glad över att jag mest umgicks med tjejer redan från en ganska tidig ålder. Jag minns på gymnasiet att några killar i klassen ville åka in till stan och se på tjejer och bilar, medan tjejerna ville prata om djupa saker. Det senare var mycket mer intressant. Senare hittade jag vänner i Stockholm som bar på samma sår som mig, vilket gjorde att jag plockade på mig ännu mer sår. Det var som att jag letade efter varje papperskorg i min kropp för att fylla mig med allt jag borde slängt iväg. Det var som att leta efter en inre pant. Och när jag umgicks med andra som mådde dåligt höjdes panten och det blev ännu viktigare att hitta burkar.
Jag ville bara höra hemma någonstans och att må dåligt blev en del av ett sammanhang. Där hade vi Morrissey, våra dikter, Broder Daniel och varandra. Vissa dagar befann jag mig på en bergstopp. Vi gick på Skansen och delade på vantar, vi sov i samma säng på ett vänskapligt men nära sätt - andra dagar så satt jag och blödde på tunnelbanan, med ett rakblad i handen. Det var bilkrasch efter bilkrasch i huvudet - men vindrutan ut mot drömmarna klarade sig alltid. Jag märkte att om det är något som ger en uppmärksamhet så är det svårt att släppa taget om den grejen. Det är som idag när någon publicerar om människor som beter sig illa och till slut hittar på att folk betett sig illa - för om folk slutar bete sig illa så har man inget content längre och uppmärksamheten rinner långsamt bort. Därför är det svårt att säga hur dåligt jag mådde egentligen och hur mycket som berodde på att jag ville fortsätta behålla uppmärksamheten.
På den tiden hade jag nog bekräftelsen och uppmärksamheten som ett bälte för självförtroendet. Det var inte särskilt stort men bältet hindrade ändå det lilla jag hade från att halka ned ännu mer. När jag får barn ska jag ge dem ett extra starkt bälte var.
När jag var runt 18 så trodde jag att jag aldrig skulle gifta mig eller vilja skaffa barn, även om jag skrev dikter om vad mina barn skulle heta. Just dikterna och mitt sätt att skämta om svåra saker var en rutchkana ut i livet. Jag befann mig stundtals i ett jobbigt mörker men försökte skämta rummet ljust igen. Oftast lyckades det. Dikterna handlade ofta om att må dåligt. Jag vet inte hur jag mådde egentligen, men jag visste vad folk ville läsa och hur jag skulle bli populär. Jag var TEMU sett till kvalitet men genom dikterna kunde jag få folk att tro att jag var Norrgavel. Det funkade och när jag gick sönder redan under leveransen kunde jag skylla på att jag var ett måndagsexemplar. Jag känner fortfarande så ibland.
Just mitt utseende är något jag har haft svårast för att acceptera. Jag duschade gärna i ett nedsläckt badrum, inte bara för att matcha att mitt humör var som en vild natt i Berlin, utan för att slippa se mig i spegeln efter duschen. Hjärnan var bättre på att knulla längre med euforin om rummet var nedsläckt.
Jag tror att hela livet är ett slags sökande egentligen. Som ett Missing People i jakt efter mening. Målet är nå samma känsla som när jag somnade i bilen när jag var liten. För mig handlar mycket om var jag ska lägga fokus någonstans. Fokuserar jag på det negativa så blir det lätt det enda jag ser. Jag försöker skriva recept på vad jag vill att mitt liv ska innehålla och jag strävar efter att följa receptet så gott jag kan. Kort sagt så innebär det att om jag skrivit upp vila i mitt recept så kommer jag inte springa Göteborgsvarvet. I alla fall inte just den dagen. Jag försöker bygga hem i de känslor jag mår bra av, bygga säkra räcken upp till alla våningar. Först bygger jag räcket, sen går jag upp och väcker drömmarna. Inte tvärtom.
I dagsläget mår jag oftast rätt bra. Jag övertänker gärna saker, men det är väl en rest från min tid i TEMUs sortiment. Eller är det bara så jag är. I framtiden vill jag ha två barn, få bjuda hem vänner på middag och gå och lägga mig i rätt tid. Jag strävar inte efter att vara ett hus som får våning efter våning efter våning. Mitt främsta mål är inte att bygga ut och skaffa en balkong åt varje dröm. Jag vill bara få sova nära elden och läsa Bamse-tidningar och Kalle Anka Pocket för mina barn innan de somnar. Når jag det trappsteget så blir det kramkalas i min mage.
Och jag ska låta barnen somna i bilen när vi är på väg hem från något kalas. Och jag ska försöka bära dem och deras drömmar så långt mina armar bär. Så som min familj gjorde. Och någonstans började det där bärandet i en bil på väg från Gräsgärde. Jag var 7 år och hade spillt tårta på min vita tröja. Jag sölade mycket då jag slagit ut mina framtänder genom att ramla från en stol i köket. Minnen jag bär med mig. Ska vi bära dem tillsammans?
