Ett päron till farsa

Jag hade duschat. Använt Dove för inre mjäll. Jag glömde handduken. Jag har nog aldrig varit bra på att inte blotta för många centimeter av min själ. Jag tror bara att det mesta börjar med förståelse och att om jag inte pratar om sömnlösheten, om det ängsliga sökandet efter svar, om den mentala soptunnan så kommer man nog bara se mina konsekvenser av det. Jag vill bara synliggöra och göra dessa saker mer blodfyllda, mer mänskliga än att sätta vackra kläder på varje känsla och låtsas som att varje dag är välklippta naglar, borstade tänder och hår som fått sova ut längs en varm borste som kliat det till sömns. Dagar kan faktiskt slita i det och jag vill bara synliggöra det. 

Jag hade precis börjat ett nytt jobb samtidigt som min pappa blev svårt sjuk. Under nätterna började jag gå som små promenader i huvudet. Jag såg honom sitta där på mitt bröllop och jag kunde samtidigt se honom när han nattade mig när jag som barn hade svårt att somna. Vad han sa och hur varje ord landade på rätt plats. Allt däremellan. Att se honom både som en av de bärande väggarna i det hus som var min uppväxt och samtidigt se honom som Clark Griswold i Ett päron till farsa. Jag minns när vi tittade på de filmerna och skrattade glatt när vi kände igen honom i Clark. Jag kände mig väldigt dålig på mitt jobb och den känslan kan lätt sprida sig över hela kroppen. Många dagar grät jag på bussen hem för att min hjärna kändes som en bil med två säten som man försökt tränga in åtta personer i. Jag hade ingen möjlighet att hålla i ratten och jag visste inte riktigt vem som körde eller vart vi skulle. Det var som att min hjärna hade skurit ned på personal, som att min kropp fyllts med ett världshav. Hela vägen upp till kanten. Jag trodde att jag skulle svämma över. Det var bara tanken på min fru i det läget som kunde göra ett snitt, bara tanken på henne som kunde sätta upp taklampor längs vägen ut. Få själens väggar att stå stadigt. 

Hur går man stadigt genom en sorg? Jag vet inte, det gör man kanske inte. Jag försöker prestera på topp ändå, men det är lite som att ge en kock ett ägg att jobba med och kräva att hen fixar en trerätters middag på det. Jag vet inte om det är jag som ställer för höga krav på min hjärna eller om det är tvärtom. 

Jag vill samtidigt sy framtiden så min hjärna kan klä sig i den och känna sig trygg, en framtid som faktiskt klär den. Jag vill att han ska hinna prata med sitt barnbarn i magen om några år, att han ska följa med på barnvagns-promenader längs Kattrumpan där han växte upp. Jag frågar mig själv ibland hur man hinner ifatt tiden. Det känns ibland som att den tjuvstartade och att vi inte hann med riktigt. Jag vill kasta ut vågorna ur hans liv, kalla in luften och så små drömmar, inreda dem för honom att vila i. Han och min mamma är centrum av lyckan som jag växte upp i. Affärerna där har lagt ned, men drömmarna är flera våningar högre. Vi tar hissen upp dit snart, älskade pappa. Vi kan se ut över våra liv och så ett par år till.