tisdag 16 augusti 2016

Min bipolära resa

Foto: Privat

Triggervarning! Detta inlägg kan trigga då det berör suicidtankar, självskador, ångest, depression och andra psykiatriska ämnen.

Hej!

Mitt namn är Louise. Jag är 22 år gammal, bor i Stockholm med min familj och jobbar som barnskötare och regionchef. Jag spelar fiol i en kammarorkester, tränar hemma och på Friskis, är volontär i en samtalsstöds-app, älskar att läsa och att skriva – allt från blogginlägg till låtar. På Twitter heter jag lesbiskalouise, på Instagram louisetide och min egna blogg hittar ni genom att klicka här. Utåt sett verkar jag som vilken 22-åring som helst. Men i min hjärna döljer sig den kroniska diagnosen bipolär sjukdom typ 1, som är det jag tänkte skriva om här.

Bipolär sjukdom kallades förr manodepressiv sjukdom. Den heter bipolär för att den helt enkelt har två poler, två olika tillstånd, som vi med sjukdomen skiftar emellan – mani och depression. Mani innebär att en är väldigt uppe i varv. En är överaktiv, tar risker, är lättirriterad och ibland aggressiv, har sömnproblem, kan vara överdrivet sexuellt aktiv, pratar fort och mycket och så vidare. Allvarliga manier kräver sjukhusvård, ibland under tvång, och kan utvecklas till psykoser (där verklighetsuppfattningen går förlorad). Lättare former av manier kallas hypomanier (hypo = under på latin, så hypomani = under mani). 

Depression innebär att en är nedstämd, ledsen, trött, känner hopplöshet, kan få suicidtankar (självmordstankar), eventuellt att en utvecklar ett självskadebeteende, får sömn- och aptitproblem, och så vidare. Det finns också så kallade blandepisoder, där en är både depressiv och hypoman samtidigt. De brukar ses som farligast för personen det drabbar, på grund av att en både har depressiva och eventuellt suicidala tankar, och ett större risktagande på samma gång.

Bipolär sjukdom brukar delas in i typ 1 och 2. Typ 1 har både depressioner, hypomanier, manier och ibland psykoser. Typ 2 har fler depressiva episoder än typ 1, men de kommer inte upp i manier och psykoser utan stannar vid hypomanier. Jag har alltså typ 1, och nu tänkte jag berätta min bipolära historia.

I september 2014 snurrade mitt liv som en karusell. Jag tyckte att jag hade det väldigt bra och roligt. Jag bodde i en lägenhet i Uppsala tillsammans med min dåvarande flickvän Matilda, pluggade andra terminen på sjuksköterskeprogrammet på stadens universitet, jobbade 10% som regionchef och ibland som vårdbiträde på ett äldreboende i Stockholm. Jag spelade i min orkester och var fadder på utbildningens inspark. Hela september hade jag praktik på en sjukhusavdelning i Enköping, så jag tog varje vardag bussen som gick 05.15 och kom hem vid 17-tiden. Då var det dags för insparksaktiviteter, samtidigt som jag skulle fixa middag, göra skoluppgifter, sköta mitt deltidsjobb och umgås med Matilda. Det var enormt mycket men konstigt nog orkade jag med allt. Jag var inte ens trött! På sjukhuset fick jag en massa beröm för hur social och trevlig jag var mot alla patienter. Jag var lagom hurtig och snäll på samma gång. Hösten fortsatte i samma ekorrhjul. Jag pluggade som en dåre, jobbade med stort engagemang, fick nästan alla rätt på flera stora och svåra tentor och kände mig som bäst i världen. På min blogg skrev jag Tur att jag har energireserver som en Duracell-kanin! Nu måste jag jobba lite hemifrån, innan jag fortsätter städa i lägenheten och beger mig till insparksaktiviteten.”

Det fortsatte på detta vis hela hösten. Nu efteråt förstår jag att det var en lättare hypomani. I januari 2015 började jag känna att något var fel. Jag var fortfarande hyperaktiv, men jag började känna mig konstig. Jag grät flera gånger om dagen, oroade mig för allt, började skriva konstiga tvångsmässiga listor på saker jag trodde att jag behövde göra, och Matilda var varje kväll tvungen att titta igenom listorna så att läget var lugnt. Hon sa alltid att det var lugnt och jag låg alltid sömnlös med listorna bredvid mig i sängen. När jag jobbade ett pass som vårdbiträde skällde en boende ut mig för något. Jag tog rast, gick till toaletten och grät hejdlöst i en timme, innan jag ringde Matilda som akut fick komma och hämta mig.

Kaoset fortsatte. En helg i mitten av februari skulle jag jobba ett regionchefspass och hålla i en demensutbildning och en teambuilding. Jag åkte tåg till Gävle och det kändes som att min hjärna brann. Jag kunde inte fokusera på något, jag kände mig så konstig men jag tvingade mig att sitta kvar. På något sätt lyckades jag hålla i utbildningarna men det kändes som att jag skulle svimma. Efteråt satte jag mig med huvudet mellan knäna, det brann och snurrade i hjärnan och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Mina kollegor blev oroliga men jag samlade mig och tog mig hem.

Några dagar senare kom den. Kraschen med stort k. Jag var totalt slutkörd i både kropp och själ, kände mig konstig och orkade inte gå till skolan. Matilda började jobba klockan två och skulle gå hemifrån innan ett. Jag låg i soffan och när hon skulle börja gå fick jag enorm panikångest, jag hade aldrig haft det förut. Jag var livrädd och höll hårt i Matilda, storgrät och skrek att hon inte fick gå, jag kunde inte vara ensam. Hade tunnelseende och yrsel. Matilda blev också livrädd och ringde mina föräldrar. Sen ringde hon en vän till mig, Amanda, som kunde komma över och vara med mig. Hela resten av veckan fick jag stanna hemma och Matilda, mamma, pappa och Amanda gjorde ett schema för vem som skulle ta hand om mig. Jag klarade ingenting. De var tvungna att laga mat, diska och städa, säga åt mig vad jag skulle göra. Jag fick en akuttid på vårdcentralen där en snäll läkare sjukskrev mig. Det var som en panikångestattack dygnet runt i två veckor. Efter ett tag la sig paniken, men då kom det djupa depressiva tankar och känslor. Jag ville dö helt enkelt. I min dagbok skrev jag: Att vilja dö, känna att det är en befrielse och det enda. De orden är de som kommer till mig – det enda valet och den enda lösningen. Ta mitt liv, att ta livet av sig, av mig. Ta mitt liv, nån annan kan få det.”

Jag blev tvungen att flytta hem till mamma i Stockholm för att mina föräldrar skulle kunna ha koll på mig och vara närmare till hands. I mitten på mars fick jag en fantastisk terapeut, Siv. Hon hjälpte mig mycket och jag går fortfarande hos henne. Jag vägrade att äta medicin först, men till sist förstod jag att det inte gick längre. I slutet på april började jag äta antidepressiv medicin och den hjälpte. I slutet på maj kände jag mig bra igen. 

I mitten på juni dog min mormor. Vi stod varandra nära och dödsfallet kom som en chock. Jag hade börjat varva upp lite smått innan dess, men efter det blev det ännu värre. Jag blev överaktiv, använde sociala medier enormt mycket och på konstiga sätt, blev aggressiv och bråkade med både okända människor på internet och mina närstående, utvecklade ett självskadebeteende, tog dumma risker, gjorde olagliga saker som jag aldrig skulle göra i dag, etcetera. Det fortsatte uppåt till oktober 2015 (jag började utredas för bipolaritet i augusti) då det helt plötsligt smällde till i min hjärna totalt och jag fick en manisk psykos. Jag fick plötsligt hörselhallucinationer efter en helt sömnlös natt med maniskt städande och bråkande på Facebook. 

Vi åkte in till psykakuten och där flippade jag ur totalt, hallucinerade färger och blinkande lampor och alla ljud förstärktes så att det lät som skrik. Efter ett tag lugnade det sig, och läkaren skickade hem mig med en pappersremiss till sjukhuset i Uppsala, där jag fortfarande var skriven. Jag förstår inte hur en överläkare kan göra något sådant med en uppenbart psykotisk människa som utreds för bipolaritet. Hur som helst – min hjärna snurrade till det såpass mycket att jag fick en massa vanföreställningar och tokiga idéer – jag fick för mig att min familj skulle ha en flashmob nere i Linköping, så jag hoppade på ett tåg dit. Detta tog någon timme och under tiden hann min familj ringa polisen, så jag blev efterlyst i delar av södra Sverige. Väl framme i Linköping slog psykosen till totalt. Jag började prata med solen, med röken från en fabrik, med hundar. Jag sprang ut i vägen och stoppade bilar och bussar. Till sist ringde en man (vars bil jag stoppat) polisen och jag blev infångad och körd till psykakuten. Det var fruktansvärt att bli insläpad på akuten för jag trodde att jag skulle dö. Jag hade en massa vanföreställningar och konstiga uppfattningar. Dagen efter blev jag körd med sjuktransport och två skötare till Uppsala. Jag bedömdes så manisk och psykotisk att jag blev inlagd under LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård. Alltså fick jag inte gå ut som jag ville eller skriva ut mig. 

Jag var inlagd i Uppsala i en månad varav kanske två veckor var psykotiska. Vid ett tillfälle blev jag farlig för både mig själv och min omgivning och blev bältad, fick tvångsinjektioner och tillbringa tid i avskiljningsrummet. Det var en fruktansvärd upplevelse, jag fick klaustrofobi efteråt, men jag förstår nu varför det var nödvändigt. I journalen står: 
”Patienten uppträder maniskt uppvarvat, högljutt, gränslöst mot omgivningen samt aggressivt och hotfullt. På beslut från övertecknad tas patienten till avskiljningsrummet. Hon försöker dra i, bita och sparka efter personal. (…) Övertecknad ordinerar följande tvångsinjektioner intramuskulärt (…). Dessa är oundgängliga för att hjälpa patienten att komma ner i varv, de kan inte vänta då patienten kan komma att utsätta sig själv eller andra för fara”. 

Som sagt, efter några veckor försvann manin och psykosen, men jag blev sakta men säkert deprimerad igen. Det är klassiskt att gå ner i depression efter en mani - hjärnan behöver vila. I slutet av december blev jag inlagd i Stockholm under två veckor. Sedan jobbade jag 25% i fyra veckor men depressionen var inte borta, så jag blev inlagd i mitten av februari igen i en månad. I mitten på mars skrevs jag ut och mådde faktiskt rätt bra. Och magiskt nog så har jag mått bra sedan dess! Jag har börjat gå till en psykiatrisk mottagning specialiserad på bipolär sjukdom typ 1, har bra medicinering, går fortfarande hos min terapeut och ibland till min sjuksköterska. Jag jobbar heltid, har ett rikt socialt liv, och framför allt så vet jag och mina närstående nu vad mina tidiga tecken på de olika episoderna är och kan hejda dem i tid. Alltså har jag nu en bra tillvaro och mår bra. Jag gläder mig åt det varje dag. 

Min omgivning har reagerat olika på min sjukdom. En del vänner förstod inte alls varför jag betedde mig som jag gjorde under mina episoder. Några försvann helt och är borta än, några vände mig ryggen för att sedan skämmas och komma tillbaka, några har varit knäpptysta hela vägen trots att de har vetat att jag mått dåligt. Jag är förstås besviken på dem - samtidigt som jag kan dra en logisk koppling mellan deras agerande och samhällets syn på psykisk ohälsa. Det är fortfarande tabu på många plan att ha en psykiatrisk diagnos. Jag har inte berättat om min bipolaritet på mitt ena jobb, och planerar inte att göra det heller förrän jag måste. Jag är helt enkelt för rädd för att bli bemött på ett fördomsfullt sätt. Varje gång jag ska berätta om det tar jag sats och blir lite nervös. Men då är jag ändå en av de mest öppna personer jag känner. Jag är öppen på Twitter, min blogg, Instagram och Facebook. Jag försöker att öppna folks ögon allt vad jag kan. För vi ska inte behöva skämmas för att vi har sjukdomar som är lika patologiska som vilka andra sjukdomar som helst! 

Jag har dock ett enormt stöd från människor runt omkring mig. Mina föräldrar är fantastiska, mina vänner och andra personer visar hela tiden att de finns där, och alla blir hela tiden bättre och bättre på att hantera allt. På sjuksköterskeprogrammet lärde jag mig att den enskilt viktigaste faktorn för att hantera svårigheter och kriser, är ett socialt trygghetsnätverk runt sig – och det har jag med råge. Tack, alla ni som älskar mig och stöttar mig. 

Nu har ni fått läsa om min bipolära resa. Det har inte varit lätt, verkligen inte. Men lite klyschigt kan jag säga att det har gjort mig mycket starkare som person. Och inte bara starkare, även öppnare och mer tolerant för andras svårigheter.

Tack för mig!

Louise