Musikminne från Linn Thomas

Foto: Jasper Renman

Sura miner hette Linn Thomas debutsingel. Den släpptes i mitten av september och var en stillsam solnedgång till låt. En låt om att glida isär och växa ifrån varandra. Hjärtat log verkligen en gång åt allt det där men plötsligt så känns slagen annorlunda. Det var en vacker singel och Linn imponerar minst lika mycket på nya Tvinga mig inte. Singeln är liksom den första en kniv i hjrätat, en värld som vänds upp och ner och vrids om. Jag tycker hon är en fantastisk textförfattare och jag blir rörd av hennes uttryck. Idag gästar hon bloggen för ett musikminne!

Som barn älskade jag att spexa och uppträda. Jag klädde ut mig, satte ihop små shower, bjöd in publik och hoppades på att jag skulle lyckas få dom att skratta. 

Jag hade en standardshow som gick på repeat hemma i vardagsrummet, hårdrockaren och operasångerskan. Alla gäster som kom på besök tvingades sitta snällt och genomlida framträdandet. Det hela gick ut på att jag med en strumpa på var hand spelade en liten pjäs. Jag dök ner bakom en hylla och lät strumporna ta plats på scen. Hårdrockaren spelades av en svart strumpa och operasångerskan av en vit. Om vart annat sjöng de i mun på varandra, bråkade och käftades emot, ”hårdrock halleluuuujah” - ”oooa ah ah ah ah ah ah ah aaaaa”. Mamma skrattade så att hon kiknade varje gång och jag var lika nöjd efter varje framträdande. 

Jag minns inte första gången jag väl sjöng på riktigt framför folk, men jag minns en gång några år efter min debut som strumpshowsartist väl. En god vän till min far fyllde år och hade bjudit in till kalas. Pappa frågade om jag kunde tänka mig sjunga något under kvällen. Så nervös att benen ville vika sig under mig och med en klump i halsen så stor att jag hade svårt att tro att en enda ton skulle kunna tränga sig förbi, sa jag okej och tvingade fram ett leende. Pappa kompade mig och jag sjöng. Vi spelade Pärlor av Kent. Det blev tyst i rummet. Knäpptyst. På den livliga festen där glas hade klirrat och skratt ekat alldeles nyss hördes nu varje andetag och det kändes som att tiden stod still. Jag hade aldrig upplevt en sådan tystnad förut. Plötsligt lyssnade alla på mig, och allt jag behövde göra var att låta orden och tonerna rinna ut ur min mun till pappas gitarrspel. Jag behövde inte skrika för att bli hörd, inte göra narr av mig själv för att bli sedd eller anstränga mig för att få publikens uppmärksamhet. Plötsligt kände jag mig konstigt lugn. 

Vi uppträdde med den låten några gånger vid olika tillfällen efter den dagen, jag och pappa. Jag var alltid livrädd för att göra fel, alltid lika nervös för att tappa bort mig i den tystnaden vi skapade där allt fokus riktades mot oss och varje ton fick ta plats och färdas fritt genom rummet. Men aldrig var jag så glad som efteråt.

/ Linn Thomas 

Lyssna på Tvinga mig inte här nedan!