 |
| Foto: Press |
Page är tillbaka med albumet Inget motstånd. Jag skrev nyligen om singeln Kan inte tänka på allt och beskrev den som en kommande live-favorit. Det är jag fortfarande säker på. Första gången jag hörde Page var nog i mitt föräldrahem i Lindsdal utanför Kalmar. Under den tiden, mina tidiga tonår, så var skivorna Glad och Helt nära, tillsammans med Assignment: Earth från S.P.O.C.K mina mest spelade album. Jag tyckte Page glänste i låtar som Förlåt, Sover, Vi kan prata samt Vet inte vad.
Det är mycket som hänt sedan dess. Comebackalbumet Nu kom 2010 och var också som en slags återförening av det gamla Page - Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko. De fyra albumen som följt sen dess har alla hållt en hög nivå, även om jag lyfter En ny våg allra högst av dem. Albumet var både som en hyllning till New Wave samtidigt som Page behöll sin kostym men, som man gjort på alla plattor egentligen, öppnade upp en ny del av deras musikaliska universum. Har man någonsin tagit ett steg tillbaka finns det alltid andra delar av soundet som tar några steg fram. Blickar man bakåt tar man med något nytt därifrån.
Eddie har hela tiden utvecklats som låtskrivare och texterna har verkligen gått från ungdomskärlek till vuxna relationer och nu på senare tid blivit mer av ett samhällsbetraktande band till viss del. Texterna är sällan raka och är verkligen öppna för tolkning, men åtminstone jag ser en penna som betraktar samhället och olika fenomen i det. Jag ser titlarna Fakta för alla (2024) samt nya Inget motstånd som att de till viss del hör ihop. Man kanske tycker något annat egentligen men motståndet sker bara inombords, man låter bara allting vara och sällar sig till det som alla andra tycker. Kanske delvis på grund att man ändå känner en maktlöshet någonstans, att man i det lilla inte kan påverka så mycket.
Fakta för alla var på många sätt ett mörkt album, präglat av hur det ser ut runt om i världen. Musiken och texterna bar samma mörker i venerna. Jag skulle säga att Inget motstånd är ett något ljusare album, rent musikaliskt sett och istället för molande mörker är det mer ett vemod över texterna skulle jag säga. Jag gillar att texterna blivit mer reflekterande genom åren och att Eddie låter dem vara relativt öppna för tolkning.
Jag skulle säga att det som kännetecknar albumet i övrigt är det relativt ljusa soundet, hur Eddies röst står mer i fokus och att både texterna samt många synthriff går åt det repetitiva hållet. De hamras in i ens medvetande på ett ljuvligt sätt. På många sätt är det Pages mest nostalgiska popskiva. Det känns delvis som ett steg till hur man lät på Glad eller för all del Nu. Det är ett steg bort från det mer Gary Numan-inspirerade Page.
Låtar som Sen så blev det värre, Gå itu samt Kan inte tänka på allt är fantastiska poplåtar och överlag låter melodierna på albumet långt ifrån mätta. Det finns både en hunger och ett driv i dem. Kylskåpsdörr (underbar titel) har nostalgiska ögon även i texten och Om ett tag präglas av en underbar lekfullhet. Jag gillar hur man både får bandet att verka större än de är och stundtals även får in en rå live-känsla, det blir muskulöst och punkigt stundtals.
Överlag handlar Page för mig om att fånga en slags sinnesstämning. Det är mycket som är öppet för tolkning men samtidigt så finns det många språk att lyssna till här, det är aldrig bara texterna utan allt är en helhet. Om gruppen låtit ganska dystopisk musikaliskt de senaste åren så är som sagt uttrycket mer ljust här, samtidigt som det finns en slags uppgivenhet över världens tillstånd och människors förhållningssätt till det. Jag känner igen mig i mycket av funderingarna, som även för mig kommit ju äldre jag blir. Jag är glad att Page gör så stor popmusik av de där tankarna. Det här är verkligen deras mest helgjutna album på länge. Popmusik som får både hjärnan och benen att röra på sig.
Lyssna här nedan!
