 |
| Omslag: Love Lundell |
Nya skivan från [ingenting], Vinterviken serenad, är som ett kärleksbrev och avskedsbrev skrivet samtidigt. Med det menar jag att sorgen och kärleken här delar bläck. Ett sår i det romantiska, en närhet genom sorgen. Titelspåret är ett hugg genom hjärtat på mig. Gång på gång. Låten framkallar så många bilder för mig att jag rörs till tårar. Det är nåt med ropet från gungorna, något med vemodet att se skymningen från en klippa och att verkligen känna att sju dagar är för lång tid utan närheten och kärleken till ett barn. Om drömmarna vi gräver ner som barn och vad som händer genom livet. Små detaljer som beskriver storheten i det vardagliga. I att vara människa.
Christopher Sander är fantastisk på att skriva just mänskliga texter som verkligen inte söker efter någon slags perfektion eller att passa in. Texterna kommer verkligen ut som bilder från vardagen, ögonblick som verkligen satt avtryck i hjärtat. Titelspåret är över sex minuter men hade gärna fått pågå för alltid. Homecoming är från samma universum - även om texten där mer är en beskrivning av ett liv som går i slow motion och som allt mer gör en till en grå grå massa. Det är en blottande låt, ett öppet sår om att inte alls vara osårbar. Man kanske ler när man ska men man hatar sitt jobb och vill i grunden bara fly därifrån. Att ljuset ska vandra in i en på något sätt. Det är som en modern version av Kjell Höglunds Man vänjer sig.
Vakentimmar-favoriten Mathias Zachrisson har producerat och det märks på hur albumet låter, hur stråkarna talar sitt språk. Det är också tydligt att Mathias och Christopher delar musikaliskt världshav. På många sätt flyter albumet ihop med Mathias album Känslorna. Det märks inte minst i titelspåret. Här finns samtidigt blinkningar till tidigare material. Raderna ”Snälla ring mig” från Dina händer är fulla av blommor och ”Ring mig innan allt exploderar” från låten med samma namn kommer från samma explosionsrisk, samma längtande blod. Här finns bara en större maktlöshet - både över känslornas och världens tillstånd. Tuva Novotny, som bidragit till Sanders värld flera gånger innan (minns ni underbara Chasing Dorotea?) läser en vacker text av Göran Tunström som inledning till albumet och det blir som en fin programförklaring, med lika delar vemod och kärlek.
Det är få personer som skriver så öppenhjärtligt som Christopher Sander gör på det här albumet. Det är ett långsamt album som försiktigt kryper in i ens själ, som ett strilande regn och en sol som försiktigt knackar på mot fönsterrutan. Det är oväder och en vacker höstdag på samma gång. Det är en oerhört vacker promenad som [ingenting] tar oss med på här.
Lyssna här nedan!
