"Egentligen vill jag nog bara få må bra"

Foto: Privat

Hanna Land från Kalmar deltog i Ironman 2023. I somras stod hon där igen. Men vägen däremellan var långt ifrån spikrak. Träningen tog på många sätt över hennes liv. Plötsligt var det inte längre hon själv som satt vid ratten, utan träningen som styrde hennes liv.

Jag stod själv och hejade på henne i somras, både längs loppet och vid målgången, och jag vet inte om jag någonsin blivit så rörd förut. Kanske särskilt efter att ha läst det finstilta i hennes pass: om tvivlet, om balansen, om viljan att bottna i sig själv och samtidigt utarma sig själv genom det man egentligen mår så himla bra av.

Kärleken kan verkligen både täta sår och göra dem djupare. 

Idag berättar Hanna om hur hon mår, om livet när det var som sämst och om att dela sin resa med andra på sociala medier.

Hur mår du, Hanna? 

- Det är en fråga som är svårare att svara på än man kan tro. På många sätt mår jag väldigt mycket bättre än för något år sen. Men jag skulle ljuga om jag sa att allt är bra hela tiden. Jag har fortfarande dagar då tankarna och känslorna tar över, men skillnaden är kanske att jag idag har blivit lite bättre på att förstå vad som händer inom mig även om jag har en lång väg kvar. 

Vad har förändrats i dig sedan din första Ironman? 

- Jag tror framför allt att jag lärt känna mig själv på ett helt annat sätt. De tre senaste åren har varit otroligt tuffa på många sätt, men också väldigt lärorika. Jag har fått lära mig väldigt mycket om mig själv. Jag har nog blivit mer medveten om mina känslor och hur jag hanterar dem. Tidigare hade jag väldigt svårt att hantera situationer som inte blev som jag tänkt mig och ångesten kunde ta över fullständigt. Idag har jag fler verktyg för att hantera det, även om det absolut inte alltid är enkelt. Jag tror också att jag blivit betydligt mer öppen som person. Jag har blivit bättre på att sätta ord på mina känslor och vågar idag prata om sådant som jag tidigare kanske hade hållit för mig själv. Jag har också insett att det inte är någon svaghet att visa sig sårbar eller att erkänna att man inte alltid mår bra. En annan viktig lärdom är nog att det inte är något fel med att behöva hjälp. För min egen del var det faktiskt inte jag själv som tog initiativet till att söka hjälp, utan det var något som jag i början mer eller mindre blev tvingad till. Jag hade nog svårt att förstå allvaret i situationen och var inte speciellt mottaglig för hjälpen i början. Men med tiden började jag inse hur mycket jag faktiskt behövde den, även om det var svårt att erkänna för mig själv. 

- Idag är jag otroligt tacksam för att det fanns människor omkring mig som såg det jag själv inte riktigt kunde se och som inte gav upp på mig. Jag tror inte jag hade varit där jag är idag utan deras stöd. Samtidigt vill jag inte måla upp någon bild av att allt är bra idag, för så är det inte. Jag har fortfarande mina svårigheter och det finns dagar då det känns som att jag inte kommit någonstans alls. Men när jag blickar tillbaka på hur jag mådde för två år sen så inser jag ändå att väldigt mycket har förändrats. Jag har nog alltid varit ganska bra på att kämpa och pressa mig själv, men de senaste åren har jag fått lära mig att styrka inte alltid handlar om att orka lite till. Ibland handlar det också om att våga erkänna att man behöver hjälp och att faktiskt ta emot den. Jag är långt ifrån färdig med den här resan men jag är inte heller kvar där jag en gång började. Och det är något jag försöker påminna mig själv om dagligen. 

Under senaste Ironman blev simningen plötsligt din starkaste gren och cyklingen och löpningen de tuffaste. Hur var det att behöva hantera ett lopp som inte utvecklade sig som du kanske hade tänkt dig? 

- Haha, ja helt sjukt. Jag har nog aldrig simmat så fort som jag gjorde den dagen och var helt chockad när jag klev upp ur vattnet och kollade på klockan. Helt ärligt så var mitt primära mål att bara ta sig igenom dagen och komma i mål. Sen hade jag såklart en förhoppning om att slå min gamla cykeltid och kunna springa större del av löpningen och därmed slå min totaltid på 14 timmar. Men det är så mycket annat som påverkar som till exempel vädret och dagsform. Min upplevelse var att det blåste en hel del på cyklingen och jag hade svårt att hantera det. 

- Jag la också fokus på fel saker som tog onödig energi. Till exempel så svor jag åt cyklister som inte följde reglerna och irriterade mig på att inte kunna cykla om när deltagare låg i bredd. Men vinden var det värsta och det knäckte mig både fysiskt men mest mentalt och de straffade sig lite på löpningen. Efter cyklingen var jag helt slut så löpningen blev inte som jag tänkt mig. Men jag bestämde mig under loppet för att inte slå några tider utan bara att ta mig i mål. Det finns såklart en liten besvikelse men utifrån de förutsättningar jag hade den dagen är jag otroligt stolt att jag tog mig i mål. 

Vad var det som fick dig att fortsätta när det var som jobbigast? 

- Jag tror att det var en blandning av envishet, vilja och allt som låg bakom den här starten. För mig var det inte bara ett lopp, det låg flera år av både fysiska och psykiska utmaningar bakom. Jag hade ju redan fått uppleva hur det är när något man älskar blir något som nästan förstör en. Att få stå på startlinjen igen betydde därför otroligt mycket särskilt eftersom jag gick in med en inställning att jag skulle göra det med andra förutsättningar inför denna gång än hur jag la upp träningen inför min första Ironman. Denna gång hade jag en tydlig plan och hjälp av min pt så att träningen inte skulle bli överdriven. Det blev också extra viktigt för mig själv att bevisa att jag kunde klara det med "sundare" förutsättningar. Det var också något jag fick påminna mig själv om under loppet, om varför jag överhuvudtaget stod där. Inte för att bevisa något för någon annan, utan för att jag själv ville det. 

- Sen är det ju publik runt om hela tävlingsbanan som står och hejar, och stödet man får är helt otroligt, man känner sig nästan som en rockstjärna. Att se sina nära och kära stå och heja och finnas där för en från tidig morgon till sen kväll, jag får gåshud när jag tänker på det. Det är för fint. Sen har man såklart tankarna på hur det är att kliva över mållinjen på Ironman i Kalmar. Det är något alldeles speciellt och svårt att beskriva för någon som inte upplevt det. Att ge upp fanns helt enkelt inte, även om jag fick gräva riktigt riktigt djupt för att fortsätta. 

Foto: Privat

Efter din första Ironman berättade du att träningen hade tagit över ditt liv. När insåg du att något som hjälpt dig att må bättre också hade börjat påverka dig negativt? 

- Jag tror faktiskt att det tog ganska lång tid innan jag förstod hur illa det hade blivit. Eller någonstans förstod jag ju, men det var tufft att erkänna, framför allt för mig själv, att något jag älskade så otroligt mycket fullkomligt hade tagit över mitt liv. Det var väl framför allt när jag inte längre kunde sova om nätterna och behövde gå upp för att göra knäböj för att känna ett lugn i kroppen som jag började förstå att något inte stod rätt till. Men det tog också väldigt hårt när vänner och familj började ifrågasätta mitt mående och beteende. Det hände att jag ljög för människor om var jag befann mig, för i själva verket var jag på gymmet. Jag tränade på ett ganska litet gym och ibland kunde jag till och med sitta kvar ute i bilen om jag såg att det stod andra bilar utanför, bara för att ingen skulle se mig. Vid ett tillfälle frågade jag till och med en kompis som också tränade där om hon kunde öppna dörren åt mig via sin telefon, så att det inte skulle synas att jag hade checkat in på gymmet. Det låter ju helt sjukt när jag berättar det idag, och jag förstår verkligen att det inte låter sunt på långa vägar. Men just då hade det på något sätt blivit min verklighet. Jag prioriterade träningen framför i princip allt annat. 

- Träning är ju något som samhället generellt uppmuntrar, och det kan därför vara svårt att se när något som anses vara hälsosamt i själva verket har blivit destruktivt. Utifrån kunde det kanske se ut som att jag bara var väldigt målmedveten, disciplinerad och älskade att träna. Och visst älskade jag träningen, men någonstans på vägen hade glädjen alltmer övergått till ett tvång. Det som tidigare hade varit min fristad, där jag kunde koppla bort allt annat och bara må bra, hade i stället blivit något som styrde hela min tillvaro. Jag tränade inte längre bara för att jag ville, utan för att jag kände att jag var tvungen. För att dämpa ångesten, få ett tillfälligt lugn i kroppen och slippa de jobbiga tankarna. Men det där lugnet varade ju aldrig särskilt länge. Jag tror att en av de svåraste insikterna var att förstå att något som hade gett mig så otroligt mycket glädje också kunde få mig att må så fruktansvärt dåligt. För jag ville ju inte sluta träna. Jag ville bara slippa må som jag gjorde. När jag ser tillbaka på den tiden blir jag faktiskt ledsen över hur mycket av mitt liv som kretsade kring träningen och hur mycket energi jag lade på att dölja hur jag egentligen mådde. Det gör ont att tänka på hur mycket tid jag lade på att försöka få kontroll över mitt mående genom träningen, när det i själva verket var träningen som hade börjat kontrollera mig. 

Vad var det svåraste med att försöka hitta tillbaka till ett sundare förhållningssätt till träningen? 

- Att behöva göra tvärtemot vad hela kroppen och hjärnan skrek åt mig att göra. För någon som inte varit där kanske det låter enkelt att bara träna mindre eller ta en vilodag. Men för mig var det förknippat med otroligt mycket ångest och panik. Jag hade under lång tid byggt upp en trygghet kring träningen, även om den tryggheten egentligen inte alls var särskilt sund. Att börja släppa taget om den var därför otroligt svårt. Min personliga tränare har pratat väldigt mycket med mig om vikten av återhämtning. Och rent logiskt förstår jag ju att kroppen behöver vila, både för att kunna utvecklas och för att inte brytas ner. Men ibland, eller ja, väldigt ofta, är det som att hjärnan skiter fullständigt i det. Jag vet ju egentligen vad som är bra för mig, men det betyder inte att känslorna automatiskt hänger med. Och jag förstår väl någonstans att det är mina hjärnspöken som spelar mig ett spratt. 

- Jag har fått jobba otroligt mycket med mina tankar och beteenden. Bland annat har jag fått skriva minneskort där jag kan påminna mig själv om varför jag behöver agera på ett visst sätt, även när det känns helt fel i stunden. Jag har fått lära mig att ta vilodagar och framför allt att våga stanna kvar i jobbiga känslor utan att använda träningen som ett sätt att fly från dem. För det svåraste har nog inte bara varit att lära mig att träna mindre, utan att lära mig att jag faktiskt kan må bra även när jag inte tränar. Och det är något jag fortfarande jobbar med. Du har beskrivit en rädsla för att hamna i gamla mönster igen. 

Hur märker du i dag att du är på väg åt rätt håll - och vad gör du när du känner att det börjar svaja? 

- Det är nog en ganska svår fråga, för ibland känner jag att jag har kommit otroligt långt och ibland känns det nästan som jag står kvar på samma ställe. Jag märker absolut en stor skillnad i hur jag hanterar ångesten idag. Tidigare kunde jag få panikattacker om jag blev sjuk eller behövde vila, och riktigt så ser det inte ut längre. Men det betyder inte att de jobbiga tankarna har försvunnit. Så sent som förra veckan var ju sjukt frustrerad och arg över att jag inte fick träna mer än sex gånger i veckan. Och det är väl kanske just sådana situationer som påminner mig om att jag fortfarande har en bit kvar. För även om jag förstår varför begränsningarna finns betyder det inte att jag alltid tycker om dem. Sen vet jag inte heller hur jag skulle hantera situationen om jag inte längre hade några begränsningar. Och det är nog något jag behöver vara ärlig med, både mig själv och mot andra. Men det är fortfarande en kamp mellan det jag känner att jag vill göra och det jag inners inne vet att jag behöver. När det börjar svaja tror jag att det viktigaste för mig är att inte försöka dölja det. Att våga prata om frustrationen och acceptera att jag fortfarande behöver stöd och hjälp i vissa situationer. 

Har du lärt dig att vila utan dåligt samvete, eller finns det fortfarande en känsla av att du måste prestera? 

- Jag önskar verkligen att jag kunde svara ja på den frågan, men då skulle jag inte vara helt ärlig. Jag har blivit bättre på att vila men jag har nog inte riktigt lärt mig att känna mig trygg i vilan ännu. Det är svårt att förklara för någon som aldrig upplevt det, men kan ibland kan det som för andra är något så självklart som att ta en ledig dag kännas otroligt jobbigt. Att behöva stå ut med rastlösheten, ångesten och känslan av att vilja göra något som man vet att man behöver avstå från. Det blir en ständig diskussion med sig själv trots att man egentligen vet vad som är bäst. 

- Jag tror att en av mina största utmaningar är att lära mig själv att välja återhämtning, inte bara acceptera den för att någon annan har bestämt det. Att känna att jag faktiskt får vila utan att behöva förklara eller rättfärdiga det för mig själv. Samtidigt försöker jag bli bättre på att fylla livet med andra saker som gör mig glad. Jag vill kunna uppskatta en dag med vänner, en spontan aktivitet eller bara en lugn stund hemma utan att tankarna hela tiden ska kretsa kring träningen. Det är något jag har blivit betydligt bättre på, det fanns en tid där jag undvek att umgås med vänner, spontana aktiviteter för träningen var viktigare än allt annat. Nånstans handlar det nog inte bara om att lära sig själv vila från träningen, utan att också ge mig själv möjligheten att njuta av allt annat som livet har att erbjuda. Du har tidigare berättat om självhat och dålig självkänsla. 

Foto: Privat

Har din relation till dig själv förändrats lika mycket som din fysiska förmåga? 

- Det är nog den delen av min resa som jag fortfarande tycker är allra svårast. För det är en sak att förändra sitt beteende, men en helt annan att förändra hur man ser på sig själv. Jag har levt med en negativ självbild under så lång tid att den nästan blivit en självklarhet. Och när man har tänkt så mycket negativt om sig själv under så många år är det inte helt enkelt att plötsligt börja tänka annorlunda. Jag har fortfarande väldigt lätt för att se mina brister och betydligt svårare för att se mina positiva sidor. Det gäller både mitt utseende och hur jag ser på mig själv som person. Jag kan vara otroligt hård mot mig själv och säga saker till mig själv som jag aldrig någonsin skulle säga till någon annan. Och ibland tänker jag faktiskt på hur mycket energi jag har lagt på att vara min egen största kritiker. Men jag tror ändå att något har förändrats. Jag har blivit mer medveten om mina tankar och försöker faktiskt utmana dem, även om det inte alltid går särskilt bra. 

- Jag försöker påminna mig om att jag också har fina egenskaper, att jag är mer än det jag ser i spegeln och att jag faktiskt förtjänar att må bra och vara nöjd med den jag är. Jag skulle ljuga om jag sa att jag har lärt mig att älska mig själv, för där är jag verkligen inte ännu. Men jag vill tro att jag är på väg åt rätt håll. Och kanske behöver jag inte börja med att älska precis allt hos mig själv, utan bara bli lite bättre på att acceptera den jag är och sluta vara så förbaskat hård mot mig själv. Jag har lärt mig att min kropp klarar av betydligt mer än jag någonsin trodde var möjligt. Men kanske är min största utmaning fortfarande att lära mig att tycka om både den och människan som finns inuti. Och jag hoppas verkligen att jag en dag kommer dit. 

Vad har det betytt för dig att dela även de jobbiga delarna av din resa på sociala medier? 

- Otroligt mycket faktiskt. Från början var det nog ganska läskigt att vara så öppen, framför allt eftersom sociala medier ofta handlar om att visa upp sina bästa sidor. Men jag kände väll att det pratas alldeles för lite om baksidan med träning. Bakom alla träningsresultat, medaljer och glada bilder kan det finnas väldigt mycket som ingen annan ser. Det har helt enkelt varit lite tabu kring detta och det ville jag ändra på. Jag har fått så otroligt mycket fina meddelande från människor som känner igen sig, som tackat för att jag delat min historia men framför allt har jag fått väldigt mycket stöd och det har verkligen berört mig och hjälpt mig framåt på så många sätt. 

Vad vill du att träningen ska ge dig framöver - och vad vill du inte längre att den ska få ta ifrån dig? 

- Jag vill att träningen ska vara något som tillför glädje, energi och gemenskap i mitt liv. Jag älskar att träna och jag tror och vill att det alltid ska vara en stor del av vem jag är. Jag vill fortfarande kunna utmana mig själv, sätta mål och känna den fantastiska känslan när man lyckas med något man kämpat för. Men jag vill aldrig mer att träningen ska få ta ifrån mig min frihet. Jag vill liksom inte behöva välja bort vänner, sociala sammanhang eller andra saker i livet för jag känner att jag måste träna. Jag vill inte att ett missat träningspass eller ett pass som inte gick som jag förväntat mig ska förstöra en hel dag. Jag vill helt enkelt att träningen ska vara en del av mitt liv, inte hela mitt liv. Och framför allt vill jag kunna älska träningen utan att den sker på bekostnad av mig själv. 

Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu? 

- Oj, det är nog ganska mycket egentligen. Men framför allt önskar jag mig nog ett inre lugn. Att få känna mig tryggare i mig själv, bli lite snällare mot mig själv och slippa lägga så mycket energi på jobbiga saker och känslor. Men jag önskar mig också allt det där andra som livet har ett erbjuda. Kärlek, glädje, gemenskap och en massa fina upplevelser och minnen. Att få fortsätta göra det jag älskar, men också våga släppa kontrollen och vara spontan. Jag vet att livet aldrig kommer vara helt problemfritt, men jag hoppas att jag en dag kan känna att jag faktiskt är nöjd med mig själv och de liv jag lever. Att jag kan lägga mer energi på att leva och mindre på att kämpa med mig själv. För egentligen vill jag nog bara få må bra. På riktigt.