 |
| Foto: Josefine Laul |
Jag tror att man drar med sig allt som varit i hela sitt liv. Kanske i en ryggsäck, en resväska eller som en slags vagn som man hela tiden drar bakom sig. Där har jag med mig när jag lärde mig simma, när jag för första gången cyklade utan att hålla i mig och första gången jag blev kär. Även andra gånger, när det visade sig att man faktiskt behöva hålla i sig i cykelturen genom livet, som när man förlorade en närstående. När man höll någons hand, bad om att hen snart skulle må bättre, och få tillbaka värme och en önskan båda i handen och i öronen; det önskar jag också.
Moonica Macs nya låt Låns handlar mycket om det där. Livet, vad man tar med sig från alla möten och att vi alla egentligen är på genomresa. Jag kan aldrig veta hur länge någon stannar vid min hållplats innan den åker vidare. Själarnas buss slutar liksom aldrig gå och man har ingen koll på tidtabellen. Man får bara hoppas att tiden någon stannar blir så lång som det bara går. Jag hade en vän en gång som gärna ville kramas en gång till efter att man sagt hej då med första kramen. Det var lite som att det är viktigt att passa på, då man inte alls kan ha ett samtal med tiden och be den stanna. Det går liksom aldrig.
2014 dog Moonicas bror tragiskt i cancer, hans fru hittade en lapp som han hade skrivit, texten löd ”Livet är bara till låns, vi är alla på genomresa” och ur den raden och ur kärleken till hennes bror så växte låten fram. ”Har du känt andetag som väntar på sin sista dag”, frågar sig Moonica som hör till de finaste min hjärna klätt sig i på länge. Det handlar mycket om att livet är just kort och att försöka stanna i stunder, som i stunden när man kramar sina barn till exempel. Man vill bara stanna kvar där i kramen. Få finnas i något som varar.
Det blir en bilresa genom sorgen, genom livet, genom tacksamheten. Genom fönsterrutan passerar minnen och man följer tårarna längs fönstret ungefär som man följde regndropparnas väg på fönstret när man var barn. Man håller varandra i handen genom hela resan. Moonica sjunger så vackert samtidigt som sorgen och livet liksom sköljer över den som lyssnar och säkerligen också över henne. Vi hjälper varandra upp igen. På något sätt gör hon vingar av mörkret, broar och möten av sorgen. Jag kan redan nu säga att detta är en av årets absolut bästa låtar. Var så säkra.
Lyssna här nedan!
