Skämt åsido.
Jag var tio år när jag hade min första riktigt nära vän. När jag cyklade hem från skolavslutningen kändes det aldrig som att jag cyklade bort från honom. Om det hade funnits ett transferfönster inom vänskap hade sagan förmodligen gått från speltid till bänknötare till såld till högstbjudande.
Ibland är jag en ganska dålig vän. Men det är nog de flesta egentligen. Jag behöver försvinna in i mitt eget huvud ibland och jag behöver ofta snooza innan jag svarar på saker.
Dennis, min första nära vän, lärde mig vikten av tillit. Men min tillit i relationer har inte alltid världens bästa kondition. Den kan ta flera år att bygga upp och sedan plötsligt krympa för att man överanalyserar något eller missförstår varandra. Man glömmer lätt att varje känsla man uttrycker inte måste matchas exakt av samma ord från den andra.
Jag vill inte nödvändigtvis höras varje dag. Jag behöver inte få ett "god morgon" klockan 07.12 och ett "sov gott" 22.48 för att känna mig trygg. Jag föredrar vänskap som får andas.
Jag har heller aldrig haft något större behov av att ha många vänner. Jag behöver inte ett stort rum fullt av människor för att känna mig omgiven. Jag trivs bättre med några få personer där jag kan sänka axlarna och vara precis så tyst, konstig, allvarlig eller tramsig som jag råkar vara. Det viktiga är inte hur många som står i rummet, utan vilka jag känner att jag kan vara mig själv med.
Stundtals har jag sökt bekräftelse så desperat att det nästan blivit som att tröstäta den. Det är något med jagandet som gör att man blir rädd för att trilla av varubandet om man inte öser på med mer. Det är där man slutar våga stå kvar i sig själv - när man behöver hålla fast i någon annans bekräftelse bara för att känna att man existerar.
Jag vill inte vara där. Jag vill inte behöva kontrollera pulsen hela tiden. Inte skriva till någon bara för att få det svar jag redan har tänkt mig.
Jag vill däremot gärna hjälpa människor att hitta fotfästet. Ge dem ett tomt rum.
Ett rum där de kan gömma sig när livet blir för mycket. Där de kan stänga dörren utan att jag knackar och frågar vad som är fel. Där de får vara trötta, osociala, upptagna eller bara jävligt ointresserade av att prata.
Gå på ett själsligt spa. Läs en bok. Onanera. Ta ett lån. Stirra upp i taket.
Man behöver inte alltid vara tillgänglig. För mig betyder frånvaro inte avstånd - det är närvaron när vi väl hörs som betyder något.
Jag vill att vi delar något. Ett samtal. En blick. Ett totalt meningslöst resonemang om varför apelsiner egentligen är en jobbig frukt. Jag vill kunna prata om djupa samhällsfrågor i ena minuten och spela Fuck, Marry, Kill i nästa.
"Okej. Tre av dina kollegor. Vem vill du döda, knulla och gifta dig med?"
Det finns inga rätt svar, bara svar som kräver en förklaring. Och om man fortfarande är vänner efter det vet man att man har något på riktigt.
För vänskap handlar mycket om just det: att få vara hel. Att inte behöva välja mellan att vara den som övertänker livet och den som skrattar åt något extremt dumt. Ett närvarande skratt är bland det finaste jag vet - det där skrattet där man märker att personen för en sekund glömt resten av världen. Det är en sorts intimitet.
Jag har blivit mer medveten om skillnaden mellan att vilja ha mycket kontakt och att känna sig trygg i den. Man kan prata varje dag och ändå känna sig ensam. Man kan gå veckor utan ett ord och ändå veta exakt var man har varandra.
Men det finns något annat som kan göra vänskap svårt för mig: när man väl har haft något större blir det svårt att gå tillbaka till något mindre.
Lite som en tröja som krympt i tvätten.
Man kan försöka dra på sig den igen, dra i ärmarna och låtsas att den fortfarande passar. Men hjärtat kan plötsligt inte bära ett mindre plagg.
Hur knäpper man den sista knappen när det som försvunnit i tvätten är förståelsen? När behovet av att veta hur den andra har det har blivit mindre, eller när man själv inte längre får plats i den andres vardag på samma sätt?
Jag tror inte att alla vänskaper måste vara för evigt. Men jag tror att det kan vara svårt att förvandla något som varit nära till något ytligt utan att en del av en själv fortsätter att försöka hitta tillbaka till den gamla storleken.
Jag vill ha en vänskap där vi kan plocka upp tråden där vi släppte den. Där tystnad inte betyder att något gått sönder.
Men det finns en sak jag behöver: att du ibland öppnar dörren till det där rummet och sticker ut huvudet.
"Hej."
"Hej."
"Ska vi ta en öl?"
"Ja."
Och plötsligt är allt som vanligt.
Jag klarar avstånd. Jag klarar tystnad. Det jag har svårt för är att inte veta om rummet fortfarande finns kvar.
Jag behöver inte höras varje dag. Men jag behöver känna tilliten till att vi när som helst kan dra ut och testa ett helt nytt ställe för att ta en öl, kanske ha en match med Kalmar FF rullande i bakgrunden, och veta att vi inte behöver säga ett ord för att det ändå ska betyda något.
Du behöver inte knacka på varje dag.
Men när du väl gör det vill jag bara kunna känna:
Vi andas, och jag behöver inte känna med fingret för att vara säker.
