tisdag 12 november 2019

"Det är okej att ta risker och misslyckas"

Foto: Dave McKean

Emilia Mårtensson föddes i skåne men bor sedan några år tillbaka i London. 2016 blev hon tilldelad priset för "Vocalist of the year" vid The Parliamentary Jazz Awards. Hennes nya album Loredana släpptes 4 november. Här nedan berättar hon om uppväxten, London och musiken. 

Hur skulle du beskriva dig själv och hur reflekteras det i din musik? 
- Jag har väldigt svårt för att sätta konkreta ord på vem jag är i någon form av beskrivning. Jag känner mig däremot väldigt fri med att utrycka mig och spegla vem jag är igenom min musik så jag låter min skiva beskriva vem jag är.

På nya albumet utforskar du relationen mellan mor och barn, hur kom det sig att du valde det temat?

- Jag var inne i en period då jag utforskade min egen relation till min mamma och kände att det var ett spännande ämne. Det är dessutom ett ämne som alla kan relatera till och jag kom då på att det vore spännande att involvera min publik och vänner i min kreativa process och i min process överhuvudtaget till att hitta svar på frågor som snurrade runt i mitt huvud när det gäller relationen mellan barn och mor och överhuvud taget vad det innebär att vara mamma.

Hur skulle du beskriva din relation till din egen mamma?

- Eldig, bättre än vad den var förr, fin och ett pågående mysterium.

Är det någon låt på albumet som du känner lite extra för?

- One more for Ana skrev jag när min mormor gick bort. Sången skrev sig själv mer eller mindre, och kommer väldigt mycket från ett barnbarns naiva perspektiv om döden och om känslorna kring att förlora någon som står en väldigt nära. Jag skrev vad jag behövde höra just då och jag känner mig extra nära henne när jag sjunger den.

Du växte upp på Österlen, vilket är ditt finaste barndomsminne?

- Väldigt många fina minnen. Två av mina bästa vänner på den tiden var Worring och Röbetan, två Shetlandsponnys som vi barn brukade åka ut med på häst och vagn i Brösarps backar och ta med oss picknick. Kan det bli mer Barnen i bullerbyn än så?

Du bor i London nu sedan några år, känner du dig hemma där?

- Ja, storstadslivet kallade till sist på mig och jag är nästan överraskad själv att jag har stannat här och trivs så bra. Ett år blev väldigt snabbt till nitton år. London är absolut hemma.

När började du först sjunga?

- Mina föräldrar säger att jag alltid sjungit och att jag alltid sjöng när jag var liten. När jag var 5 år fick jag börja på en kör och min körledare blev min första sångpedagog. Jag har väldigt mycket att tacka henne för.

Vilka skivor låg du och lyssnade på hemma under skolåren? 

- I mina tonår så var det bara Jazz. Min första jazzskiva var Nancy Wilson/Cannonball Adderley. Mina favoriter var Ella Fitzgerald, Blossom Dearie, Anita O'day, Sarah Vaughan och Bille Holiday. 

Har dina rötter från Slovenien influerat dig på något vis?

- Inte musikaliskt tror jag men absolut bär jag med mig mycket av den Slovenska kulturen och mentaliteten.

Har du någon ”metod” när du skriver texter?

- När jag är i "writing mode" så brukar jag vara strikt med mig själv och börja mina dagar med "morning pages", det vill säga 3 sidor av tömma hjärnan-text och generellt bara skriva så mycket som möjligt om allt och ingenting. Sen handlar det mycket om att  redigera, jag tror jag redigerar texten mer än själva musiken tills det känns som att ord och melodi hör ihop.

Du har skapat plattformen Beyond Vocals, berätta mer om det! 

- Beyond Vocals är en plattform jag skapat för blivande sångerskor som är intresserade av Jazz, Folk och experimentell musik. Varje sommar håller jag i en Jazzkurs i hamnstaden Izola i Slovenien där min mamma är född. Det är en intensiv vecka med workshops, master classes, jam sessions och konserter. Jag håller även i workshops i London och arrangerar master classes och kurser för festivaler etc.

Du arrangerade även en festival, som jag förstått var kopplad till Beyond Vocals, i Slovenien. Hur var det och blir det ett återkommande event?

- Det var första året i sommar och Beyond Vocals Festival blir absolut ett återkommande event. Det blev en fantastisk helg med fokus på sång. På scen fanns bland annat The Magic Lantern, Fini Bearman, ELDA Trio och min syster Marina Mårtensson. Under dagarna hölls workshops och master classes i sångteknik, låtskriveri, vokal improvisation och körsång. Jag arrangerade även open mic sessions.

Minns du din första spelning och hur det var?

- Haha, ja. Jag tror det var med min bästis Emma när vi var 14-15 år! Vi fick ett gig på Malmöfestivalen och vi satte ihop EE band och sjöng Stevie Wonder och Sting-covers och tyckte vi var coolast i stan. Det var vi inte, men vi hade kul!


Foto: Dave McKean

Vem är du på scen?

- Att stå på scen var något som kom med på köpet om man ville sjunga. Det var aldrig det som fascinerade mig och absolut inget som föll sig naturligt. Jag har alltid varit mer av en introvert person och det är nog mycket tack vare sången och musiken som jag varit tvungen att komma ut ur mitt skal. Jag tror jag har provat att vara på många olika sätt på scen och till slut kommit fram till att det som funkar bäst är bara vara mig själv, så som jag känner mig i stunden. Jag försöker tänka att publiken är i mitt fokus istället för att jag är i deras.

Hur ser livescenen ut i London? 

- Den är fantastisk och jag känner att den bara blir bättre och bättre, åtminstone när det gäller risktagandet och kanske till och med kvalitén på musiken. De senaste åren känns det som att vi musiker har tagit ett större ansvar för scenen eftersom många klubbar har stängt osv. 

Vad har du för människor omkring dig medan du skriver musik?

- På just den här skivan så samarbetade jag mycket tillsammans med min gitarrist Luca Boscagin. Jag måste vara tillsammans med människor som jag kan vara fri med och där det inte finns några barriärer för att utforska olika vägar i musiken.

Musikvideon till Loredana är väldigt vacker, hur gick tankarna bakom den och vilken känsla ville du få fram?

- Tack! Jag samarbetade här med en fantastisk brittisk artist och filmskapare, David Mckean och jag gav honom väldigt fria händer. Låten Loredana är inspirerad av boken Women who run with the wolves av Clarissa Pinkola Estes och handlar om "the connection" mellan kvinnor och hur vi bär och lyfter fram varandra från generation till generation.

Vad skrattar du åt?

- Jag skrattar faktiskt väldigt ofta åt (och med) min mamma. Hon har liksom inga filter och säger alltid vad hon tänker och tycker och det blir oftast väldigt roligt.

Vad vet du i dag som du önskar att du hade vetat när du var yngre?

- Att det som behöver tvingas fram inte är värt det och att det är okej att ta risker och misslyckas.

I vilka miljöer trivs du bäst?

- Så länge det finns god mat och glada människor och bra musik så är jag nöjd. Det kan vara var som helst.

Välj en 1. Film, 2. Bok, 3. Artist, 4. Samhällsfråga som du tycker borde uppmärksammas mer! 

- 1. Never ending story 2. Women who run with the wolves 3. Fini Bearman 4. Klimatfrågan!

Till sist, vad ger dig den största musikaliska kicken?

- Det absolut bästa jag vet är att spela med mitt band. Adriano Adewale på percussion, Sam Lasserson på bas, Luca Boscagin på gitarr och Fulvio Sigurta på trumpet. De är min musikfamilj och det finns inget annat som är så frigörande, roligt och berikande som att spela musik med dessa underbara personer och musiker.

Lyssna på Loredana här nedan! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar